När LSS intentioner inte följs

I 5 § i LSS står det, ”Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra”.

I 7 § i LSS står det, ”Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor”.

I 19 § i LSS står det, ”Kommunen skall se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov”.

Egentligen vill jag hellre skriva om kvalitét och egentligen handlar goda levnadsvillkor om detta. Dock har det av de flesta blivit ett begrepp där alla andra än den enskilde påstår sig veta om personens har goda levnadsvillkor.  Trots att det i lagen och förarbeten står:

Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.

Tillräckligt med pengar, dvs. minimi det som står i SoL som förbehållsbelopp för att uppnå skälig levnadsnivå plus lite till, är ett måste för att ha möjliget till goda levnadsvillkor. I 19 § LSS framgår detta tydligt! Trots detta så struntar kommunerna i detta om man bor på kommunens särskilda boenden. Det har blivit möjligt genom ett förbiseende i lagen, att man bytt ut ordet avgift till hyra. Det innebär istället för att ha kvar 5513 kronor efter det att bostadskostnaden betalts så ligger väldigt många flera tusen kronor back.  Det beror också på de verklighetsfrämmande regler som FK har för bostadstillägg, där maxhyran får vara 5000 kronor per månad, överallt i landet! Hyrorna för gruppbostad har av kommunerna satts lång över motsvarande i allmännyttan, trots att de står i samma paragraf 19 i LSS att kommunerna bara får ta självkostnad. Vad som döljs i denna överhyra kan man ju undra, men jag vet att det ibland är personalutrymmen och vårdytor som behövs pga. de boendes funktionhinder. Om inte olagligt (?) så oanständigt tycker jag, då det står i LSS att funktionshindrade inte skall ha merkostnader pga. sitt funktionshinder.

Det skrivs mest om de ökande kostnaderna för personlig assistans och hur man skall ”komma åt” detta.  Man påstår också att antalet personer som omfattas av LSS ökar. Jag har dock visat i tidigare inlägg att antalet personer totalt som har LSS idag är 20 % färre än i den prognos som gjordes i propositionen 1993.  Antalet som har insatsen personlig assistans är dock betydligt fler än uppskattat i samma proposition.

En säker orsak till att fler väljer personlig assistans är att insatsen boende tillsammans med insatsen ledsagning har blivit sämre än tänkt i lagens intentioner. Jag ser personer som söker personlig assistans för att de inte kan tänka sig att bo på ”institution”(dvs. gruppbostad ). Det är ett betyg som borde få kommunerna att skämmas i stället för att klaga på att FK vältrar över assistanskostnad. Med den ”goda lilla gruppbostaden” som var tänkt i LSS intentioner skulle fler (men naturligtvis inte alla) säkert välja detta. Valet av gruppbostad idag innebär för många att de blir hänvisade till försörjningsstöd (socialhjälp) på grund av hög hyra. Och så var det absolut inte tänkt! Men myndigheterna i allmänhet verkar inte bry sig?

Självbestämmande är en viktig del av LSS, liksom delaktighet. Detta verkar myndigheter glömma bort i sin kostnadsjakt. Kommunens tjänstemän bestämmer vad som är rätt och rimligt, inte med hänsyn till behov och önskningar utan snarare till kommunens budget.

Likaså glöms begreppet kontinuitet bort som innebär att den enskilde skall kunna känna trygghet i att stödet varar så länge behovet finns, att stödet inte skall upphöra eller förändras om inte den enskilde själv deltagit i ett sådant beslut. Allt fler beslut är tidsbestämda, inte på grund av att man tror behovet skall förändras utan för att kommuner och FK har ”riktlinjer” som säger så. Trots att riktlinjer är tveksamt lagligt.

I ett tidigare inlägg skrev jag om attityder. Jag kan inte bortse från att ansvarigas attityder är en orsak till försämringen av LSS.

I ett annat inlägg jämförde jag vad ministern skrev i propositionen 1993 med vad Socialstyrelsen skrev i sin rapport ”Alltjämt ojämlikt” 17 år senare. Jag sammanfattade med meningen:

”Det går inte att kalla detta annat en ett stort misslyckande! Då vi på 20 år inte uppnått vad minsistern ansåg vara en självklarhet och orsak till att lagen stiftades.”

Jag har också skrivit ett inlägg om kommunernas slarviga hantering av insatsen gruppbostad. Jag konstaterade att viljan saknades att göra rätt.

I ett annat inlägg om gruppbostad eller personlig assistans skrev jag i min ilska: ”Vilken seriös anhörig och god man vill riskera en institution genom att acceptera insatsen gruppbostad?”

Alltid när vi framför kritik möts vi av anvarigas mantra ”LSS är för dyrt!” för att avleda en diskussion om kvalité. I ett välläst inlägg förra veckan skrev jag ”LSS är ju en lönsam affär för samhället.”

Vad ska ansvariga politiker och tjänstemän säga nu: ”Vi struntar i LSS lagen” kanske? Intentionerna har man ju redan glömt.