Vad är en institution?

I kampen för assistansersättningen och personlig assistans så missbrukas ordet ”institution” å det grövsta av en hel del av kämparna. De påstår att förlorad assistansersättning innebär att de hamnar på institution, och då menar de att alternativet till personlig assistans är gruppbostad.

Vad är då en institution enligt Wikipedia:

Det står för komplexa strukturer som kan bestå av människor, idéer, traditioner och byggnader eller andra infrastrukturer som understödjer de verksamheter där de förra ingår i. Institutioner som skapats av tidigare institutioner kan till synes te sig abstrakta, exempelvis olika lagar, idéer och kulturyttringar. Men de fungerar i praktiken väldigt handfast och styr delar av våra samhällen mycket effektivt:

• en organisation, ordnandet av olika delar till inbördes samverkan, eller en större sammanslutning (till exempel bolag, facklig organisation, förening)
• en organisatorisk enhet inom en högskola eller ett universitet
• en (ibland nedsättande) benämning på till exempel behandlingshem eller boende för pensionärer
• en inrättning, en stiftelse
• inom samhällsvetenskapen en benämning på de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster
• inom historisk och historiskt inriktad samhällsvetenskap en benämning på bestående och återkommande tankemönster

Begreppet Institutionsvård kan innebära något av följande:
• Vård i familjehem
• Vård vid vårdhem eller äldreboende
• Vård vid psykiatriskt sjukhus (inklusive: Psykiatrisk tvångsvård, Rättspsykiatrisk vård och tvångsvård)
• Sluten ungdomsvård

När assistansförsvarana påstår att alternativet till personlig assitans är en tillbakagång till 1900-talets gamla institutioner för personer med svåra funktionsnedsättningar, visar det tydligt på en okunskap om historien. Det de idag hänvisar till är gruppbostäder med egna kompletta lägenheter för alla i LSS-gruppen. Visserligen har vissa kommunchefer smugit in flera boenden än det LSS ursprungligen föreskrev 3-5. Ibland har de fått hjälp av jurister i Förvaltningsrätten, som inte heller förstår vilka personer som bor i en gruppbostad och varför ”den lilla gruppens princip” är så viktig för de flesta av dessa boende. Man har helt enkelt med juridikens hjälp kört över målet med LSS, ”ett liv som andra med goda levnadsvillkor”.

För gruppbostad enligt LSS är ett liv som andra en egen lägenhet. Kvalitén på boendet ska vara så bra att den ger hyresgästerna goda levnadsvillkor. På senare år har även personaltätheten minskats för att spara pengar. Även detta är naturligtvis lagvidrigt då LSS föreskriver att ”För verksamheten enligt denna lag skall det finnas den personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges”, dvs. tillräckligt med personal och med rätt utbildning för alla boendes behov.

Det finns således både bättre och sämre gruppbostäder beroende på kvalitén på de personer i kommunerna som bestämmer. Hur de valt att tolka LSS och de föreskrifter samt allmänna råd som finns hos Socialstyrelsen om hur gruppbostad bör se ut inkluderande bemanning. Det som förutom storleken särskilt brister är de viktiga principerna i LSS om självbestämmande och delaktighet, dvs. att inte någon annan än de boende sätter alla regler och rutiner för gruppbostaden, t.ex. rätt till 1 enskild aktivitet per vecka etc.

Men att jämföra dagens gruppbostäder med de skolhem/vårdhem/specialsjukhus som fanns under andra hälften av 1900-talet med hundratals intagna är att sprida falsk information eller kanske mer att visa den okunskap om dessa ”institutioner” där hundratals ”vårdades/utbildades” under fruktansvärda förhållanden. Karl Grunewald och Intra har en hel del att erbjuda för dem som vill få kunskap om hur det var på dessa ”hem”.

Eftersom jag själv just läser om några av dessa ”anstalter” kan jag lova att ni blir omskakade. Själv måste jag då och då ta paus ifrån läsandet!

Det vore naturligtvis nyttigt om dagens beslutsfattare och de som strider för personlig assistans skulle läsa dessa historier, som vi helst vill glömma. Att vi i Sverige långt in på senare 1900-tal behandlade svårt utvecklingsstörda på detta skrämmande sätt. Men samtidigt nyttigt för att förstå varför LSS tillkom och vad som var målet med denna rättighetslag.

Det räcker inte att kämpa för en av insatserna i LSS utan för alla! Inte minst även för gruppbostad. Vi måste alla börja med att inte jämföra gruppbostad med institution!

Social tagging: > >

11 Responses to Vad är en institution?

  1. Helena skriver:

    Problemet är att det med hjälp av bl a de neddragningar och inskränkningar som du nämner blivit allt mer institutionslikt på många gruppbostäder. Detta tillsammans med en enorm kompetensbrist både bland personal och chefer i kommunerna.
    Gruppbostad är ett bra alternativ för många om det fungerar så som det var tänkt. Funktionsrättsrörelsen måste, som du skriver, kämpa för kvalitet i alla insatser.

  2. Christer Pettersson skriver:

    Helena, i ditt svar pekar du på en väsentlighet som är värd att påpeka,Det jag tänker på är antalet personer på en gruppbostad har en tendens att öka i antal, enbart i besparingssyfte Det gör kampen om personalens gunst hårdnar och likheten med institutioner blir påtaglig.
    Annars var det ett nödvändigt påpekande av Harald-klockrent som vanligt

  3. Thomas Juneborg skriver:

    Jag försvarar rätten till personlig assistans (enligt lagens intentioner, accepterar aldrig någon urvattnad version) så länge jag lever. Ingen politiker eller byråkrat ska dessutom inte bestämma över våra huvuden vad som är bäst för oss. Ordet institution tycker jag är felaktigt, vi ska använda beteckningen gruppbostad. Och – vi ska inte sätta assistansen, gruppbostäder, ledsagning etcetera emot varandra. Det är kontraproduktivt och splittrar funktionsrättsrörelsen. Splittring är det sista vi behöver.

    Däremot är det oerhört allvarligt med de skandaler som uppdagats i olika boenden och som jag tyvärr tror bara är toppen på isberget. Förhållandena där med personer som tvingas i säng vid 17-tiden som förnedras på olika sätt mm har i mina ögon helt klart institutionsprägel. Men dessa missförhållanden har ingenting att göra med intentionerna i lagen. Utvecklingen för gruppbostäderna går definitivt i många fall åt helt fel håll i besparingshysterins tidevarv.

    Att ordet institution blivit så värdeladdat och i tror jag beror på följande.

    Jag är inte tillräckligt gammal för att ha upplevt de servicebostäder som föregick assistansen på 70 och 80-talen och än mindre de stora och hemska institutionerna dessförinnan. Men för de som levde på dessa boenden och sedan fick personlig assistans upplevde säkert det som var innan (d v s serviceboenden) som en institution jämfört med personlig assistans. Nu är många rädda att förlora all den frihet som vi fick med assistansen.

    En vän till mig har sagt följande i våra diskussioner om personlig assistans och LSS:

    Vi ska inte sätta assistansen och gruppbostäderna emot varandra. Men skulle jag (d v s vännen) förlora assistansen skulle jag KÄNNA DET som att jag hamnar på en institution. Just den rädslan för att förlora något fantastiskt tror jag är den viktigaste förklaringen till att så många jämställer gruppboenden med institutioner.

    Själv känner jag åtminstone en person som bor på ett gruppboende och tar illa vid sig när hemmet jämställs med institution.

    • Harald skriver:

      Man ska ha den insats som man behöver! För vissa är personlig assistans bäst. Men för andra som behöver hjälp med gemenskap och eget boende är gruppbostad rätt. Bara i enstaka fall behöver de ställas mot varandra – då någon vill jämföra före sitt val. Problemet är då om en hel drös förståsigpåare i media kallar den ena insatsen institution. Något som förknippas med något helt annat, det jag just nu försöker läsa om.
      Jag slåss för alla LSS-insatser och vill att andra gör det också.

    • Christer Pettersson skriver:

      Thomas du skriver att man ska akta sig för jämförelsen mellan gruppbostad och institution,visst ska man man det. Men och ett stort men är två gruppbostäder, jag känner väl, där boende på den ena bostaden lagar gemensam mat och var och en växer på bredden och man missköter personer med diabetes vilket gör att föräldrarna långa tider måste ha personen hemma för att allt inte ska gå åt pipan. Den andra har kontinuerligt brist på personal som saknar tid att vara det stöd man kan förvänta sig på en gruppbostad. Det blir ett snabbt stöd vid tillagningen av mat och sedan snabbt därifrån så maten äts ensam och den sociala kontakten med personalen blir väldigt kortvarig, kampen om personalens gunst blir hård och den som skriker högst eller gråter mest får mest tid. Det är en privat ”leverantör” som driver båda och antalet personal som är i aktiv tjänst är ungefär hälften så stor som när det var kommunalt drivna gruppbostäder.

  4. Thomas Juneborg skriver:

    Jag och mina assistenter pratar ofta om assistansen kontra andra LSS insatser. Ofta uttrycks stor förvåning varför så många ”assistanskramare” aldrig pratar om andra LSS insatser. Varför är det så undrar de?

    Jag har inget bra svar förutom det jag nämnde i föregående inlägg och att människan funkar så att man först och främst ser över sitt eget hus.

    Vi är vidare olika som personer. Oavsett behov, en del kanske föredrar att bo i grupp, istället för att arbetsleda och anställa assistenter. Något som sällan nämns. Det sista vi behöver är en infekterad intern debatt där olika LSS insatser ställs emot varandra!

  5. Johanna skriver:

    De flesta drabbade jag känner är minderåriga, ibland småbarn. Hur ser institutionerna ut då? Egen lägenhet i gruppbostad fungerar väl inget vidare då?

    • Harald skriver:

      Nej, när jag talar om gruppbostad är det för äldre! Normalt är väl att flytta hemifrån efter man är klar med skolan dvs. för denna grupp vid 23+ år.

  6. Ulrika Lindgren skriver:

    Hej Harald! Bra att Du berör en punkt, som kan skava. Vi har fördomar om funktionsnedsatta personer, som vi ej har kännedom om. Kanske är det så att assistansberättigad person med lätt utvecklingsstörning och stora fysiska handikapp ej vill kopplas ihop med personer med måttlig till grav utvecklingsstörning eller någon med autism.
    Under vår dotters skolår märkte jag vid en del tillfällen, att andra föräldrar ville att det egna barnet skulle leka med barn med mindre handikapp än det egna barnet hade. Att få en ny klasskamrat, som stod på en lägre nivå var ej poppis. Jag tror att det är likartat ”tankegods” som spökar nu. ”Assistans ska det vara. Man vill ej beblanda sig med dem, som har gravare handikapp, än vad man själv har”.

  7. Stig Olsson skriver:

    Jag tvingades in på en institution när jag var 9 år pga min barnreumatism. Den gick under namnet Vanföreanstalten i Härnösand.
    Den fysiska och psykiska misshandel som pågick där är inget jag ens orkar berätta om längre, men jag kommer aldrig att kunna glömma det som pågick där.
    Senare, som 14-åring kom jag till Lidingöhemmet och som 16-åring till Norrbacka.
    De institutionerna blev som rena himmelriket i jämförelse med Härnösand, men hade ändå sina begränsningar.

    Detta har medfört att bara jag hör ordet institutioner får jag nästan panik och mår illa.
    Jag tror inte det bara är struntprat nämligen, för det är samma typ av regering som sitter idag som då och de verkar sakta men säkert återvända till gamla synder vad gäller synsätt på oss funkisar.

    Så för min egen skull så stålsätter jag mig och förbereder mig på det värsta och hoppas givetvis att jag har tokfel!

  8. Adolf Ratzka skriver:

    Snälla, visst är en gruppbostad en institution. Har ni aldrig hört talas om FN Konventionen om våra rättigheter? Inte heller om den Allmänna Kommentaren Nr 5 från FN Kommitén som närmare definierar det som gör en institution till en institution? Där står det ttydligt:

    ”Although, institutionalized settings can differ in size, name and setup, there are certain defining elements, such as: obligatory sharing of assistants with others and no or limited influence over by whom one has to accept assistance, isolation and segregation from independent life within the community, lack of control over day-to-day decisions, lack of choice over whom to live with, rigidity of routine irrespective of personal will and preferences, identical activities in the same place for a group of persons under a
    certain authority, a paternalistic approach in service provision, supervision of living
    arrangements and usually also a disproportion in the number of persons with disabilities
    living in the same environment.”
    Jag hoppas att ni inte själva hamnar på en gruppbostad!