Ministern skrev i propositionen 1992/93:159 till LSS:
”Människor med handikapp har i alltför liten grad fått del i Sveriges välståndsutveckling.Många med funktionshinder saknar tillträde till arbetsmarknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra.”
”Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller
vårt funktionshindrades möjligheter att bestämma över sin egen situation och påverka utformningen av service och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstörningar.”
”Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.”
”Handikappolitiken har mer varit honnörsord än praktiska handlingar, mer paroller än paragrafer. Enligt min mening är de två viktigaste begreppen inom handikappolitiken valfrihet och integritet. Begreppen är sammanlänkade genom att valfriheten stärker den enskildes integritet. Familjer och människor med funktionshinder skall inte behöva känna sig utlämnade åt beslut från myndigheter och handläggare.”
”Den humanistiska människosynen innebär att människan alltid är att betrakta som en individ med ett värde i sig. Ingen människa är mer värd än någon annan. En ovillkorlig rätt till respekt för människovärdet förändras inte av grad eller art av funktionsnedsättning. Den människa som har ett svårt handikapp får aldrig betraktas som ”föremål för åtgärder”, utan skall ses som en individ med rättigheter.”
”Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.”
Nära 20 år senare skriver Socialstyrelsen i en rapport om levnadsförhållande för personer med LSS insatser som de kallade ”allmänt ojämlikt”:
”Resultaten visar på betydande skillnader i levnadsförhållanden mellan undersöknings-gruppen och befolkningen i stort. Inom samtliga undersökta områden, med undantag för boendestandard, har undersökningsgruppen sämre levnadsförhållanden än befolkningen. I förhållande till befolkningen kännetecknas gruppen av en låg utbildningsnivå och ett utanförskap på arbetsmarknaden samtidigt som de har en svag personlig ekonomi och en mindre aktiv fritid.”
”Undersökningsgruppens ekonomiska situation är sämre än för befolkningen i övrigt. Andelen personer med löneinkomst är mindre i undersökningsgruppen, jämfört med både totalbefolkningen och andra grupper av personermed funktionsnedsättning. Den disponibla inkomsten är också lägre för undersökningsgruppen än för andra grupper med funktionsnedsättning och för den totala befolkningen. Detta förklaras till stor del av att många har sjuk eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla. Båda ersättningssystemen är tidsbegränsade, men det finns anledning att befara att de utgör permanenta inkomstkällor för dessa grupper.”
Det går inte att kalla detta annat en ett stort misslyckande! Då vi på 20 år inte uppnått vad minsistern ansåg vara en självklarhet och orsak till att lagen stiftades.
Vems är då ansvaret för detta misslyckande?
- Regeringens naturligtvis
- Kommunernas ansvariga politiker och tjänstemän självklart
- LSS-handläggarnas som skall tillse att personerna får sina behov tillfredsställda?
- Förvaltningsdomstolarna som inte tagit sitt ansvar på allvar för LSS målsättning?
- Vi intresseorganisationer som inte lyckas påverka tillräckligt?
- Det solidariska samhället har blivet ett ego-samhälle?
Det behövs ett ordentligt ansvarstagande och det kan bara börja hos den politiska ledningen!
Reclaim LSS!
Social tagging: LSS > Politik
En utmärkt beskrivning av dagsläget. Den visar på en närmast total avsaknad av skamkänsla på många håll för den enorma diskrepansen mellan mål och verklighet. Vad säger politikerna som måste förklara hur det har blivit så här? Vad säger juristerna som inte låter sig påverkas av målsättningen för de insatser som de ska ta ställning till utan i stället anpassar sina domar till de ekonomiska ramar som kommunerna har anvisat? Vad säger de som tar sig friheten att bedöma vad andra behöver för att ha goda levnadsvillkor?
Vi kräver ärlighet från beslutsfattarna. Antingen efterlever man målsättningen eller också anpassar man ambitionerna till det man bedömer rimligt, dvs sänker dem.
Men är det senare lösningen om man ställer sig bakom de allmänna principerna i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:
a) respekt för individuellt självbestämmande, innefattande att göra egna val samt enskilda personers oberoende,
b) icke-diskriminering,
c) fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,
d) respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten,
e) lika möjligheter,
f) tillgänglighet,
g) jämställhet mellan kvinnor och män,
h) respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktionsnedsatta barns rätt att bevara sin identitet.
Sverige har ratificerat konventionen. LSS är en konkretisering av den. Båda ska efterlevas.
Om ni tyckte jag var dyster så läs denna:
http://foraldrakraft.se/articles/nattsvart-rapport-fr%C3%A5n-handisam
Mer som bekräftar utanförskapet!
En aktuell doktorsavhandling vid Umeå Universitet
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/intellektuellt-funktionshindrade-begraensas-forma-sitt-vuxenliv-868175
Jag har fulltext för den som önskar och orkar läsa. Skicka mail så skickar jag den. Ni kan även hämta den via länken ovan.