I paragraf fem i LSS fastslås följande:
Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 § . Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.
Läser man propositionen för LSS så ser man att den första meningen avser att spegla de handikappolitiska principerna tillgänglighet, inflytande, delaktighet, självbestämmande, helhetssyn och kontinuitet. Andra meningen att leva som andra är ganska klart skriven. Man ska kunna leva som andra personer trots sitt funktionshinder.
Om man fördjupar sig i en den viktiga principen kontinuitet så kan man läsa följande i propositionen:
Principen om kontinuitet innebär att den enskilde eller hans eller hennes familj skall kunna känna säkerhet i att stödet inte plötsligt upphör eller förändras. (Prop.1992/93:159, sid 45)
Denna princip är oerhört viktig. Det kan ta många år att hitta ett boende eller en daglig verksamhet som fungerar bra. När man väl funnit det ska man kunna känna en trygghet att stödet inte förändras. Även i lagstiftningen, i den sjunde paragrafen, framhävs det att insatserna ska vara varaktiga och samordnade.
Tyvärr ser vi idag avsteg från den viktiga kontinuiteten. Enskilda tvingas av kommuner bort från boenden och dagliga verksamheter av godtyckliga anledningar. Att komma ifrån godtycke var en stark anledning att instifta LSS, så som uttrycks i propositionen:
Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke. (Prop.1992/93:159, sid 43)
Att myndigheter respekterar principen om kontinuitet borde vara en självklarhet. Ska man förändra en insats måste det kunna försvaras utifrån värdena i LSS. När kommuner tvingar enskilda att flytta eller byta daglig verksamhet utgår de endast från sina egna önskemål. Man tar inte hänsyn till den enskildes behov. Det följer med svaga motiveringar som att alla förändringar är jobbiga i början. Ett bevis på att man inte kan lagen och att man inte förstått varför lagen finns.
Principen om kontinuitet finns kvar som ett av de bärande begreppen inom LSS. Det kan man inte bortse från i tillämpningen av lagen.
Social tagging: LSS > Principer
Det starkaste argumentet mot att myndigheten tar beslut om tvångsflyttning är att detta strider mot LSS´s tankar om självbestämmande och kontinuitet.
I lagtexten uttrycks de så här: Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.
Det är olyckligt att de målsättningar om inflytande, självbestämmande och kontinuitet som finns i LSS har spelat så liten roll för myndigheter och även för rättsväsenet när de tar sina beslut. Dessa principer riskerar på så sätt att försvinna vid framtida tillämpning, trots sin tydliga del i LSS målsättning.
Det är så självklart det du skriver men så länge det inte finns en myndighet med sanktionsmöjligheter så verkar det som om kommunerna bara kör på och visar sitt förakt för denna lagstiftning. Jag tror det handlar om ”historielöshet” hos våra politiker samt en människosyn som inte platsar i ett humanistiskt samhälle.
Glad för varje inlägg ni gör!
Många tycker det är enkelt och självklart att bo kvar på sin hemort och vara på samma arbetsplats hela livet, andra väljer att flytta och/eller byta arbete – det ska också vara den enskildes vilja och inflytande som ska råda.
LSS-lagen ska ge dem de berörs HELT STÖD, men se till att lagen följs nu då!
Att normalstörda personer stannar på samma jobb beror oftast på trygghet.
Att normalstörda personer bor kvar på samma plats beror oftast på trygghet.
De som kan något om utvecklingstörning och autism, vet att kontinuitet är nödvändig trygghet för dessa personer! Att tvinga dessa att flytta och/eller byta daglig verksamhet är barbariskt.
När man läser alla de kloka och vackra orden i prop 1992/93:159 och ställer dem mot dagens verklighet och de domar som juristerna fäller undrar man onekligen om orden har någon som helst betydelse. Det skulle vara intressant att få juristerna att förklara om orden är rättesnören för dem eller totalt meningslösa när de ska tillämpa lagarna. Är det senare fallet måste man ställa sig frågan varför regeringen överhuvudtaget ska lägga ner möda på att utveckla sina ambitioner längre än till att ange lagtext.
Ett klarläggande från regeringens och juristernas sida krävs omgående.
Ja varför ska ett svar vara så svårt att förstå att den enskildes vilja måste överbevisas genoom överklagan och sen händer det allt för ofta att kommunerna med hjälp av sina jurister som bekostas av kommunens skattepengar gör flera avslag och det blir bara ett virrvarv. Vem vinner på det?
LSS-lagen är en rättighetslag, dem den gäller för ska den också stödja till ett liv där den enskilde garanteras medbestämmande och inflytande.
”Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet” (Prop.1992/93:159, sid 43)
Denna text har våra verksamhetschefer, affärsområdeschef och våra politiker i min kommun missat 🙁
Jag har KÄMPAT för rätten till en liten grupp, där min son kan få känna sig trygg. (Efter att vår son har blivit slagen av annan/andra arbetstagare 23 gånger på 3 år) SOM JAG HAR KÄMPAT DESSA ÅR!! Bevisat och överbevisat, och skrivit till Socialstyrelsen 3 gånger. VEM skall man vända sig till, när man inte får förståelse för detta? Mina förhoppningar står nu till Socialstyrelsens utlåtande/bedömning av situationen, som bör komma under juni någon gång. Jag mår dåligt, familjen mår dåligt, men den som drabbas hårdast är ju förstås vår son. Jag kommer ALDRIG sluta kämpa för hans och hans kamraters rätt till ett bra liv!
”Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder i sin omgivning….
”Som den enskilde själv finner angelägna…” Detta borde innebära att den enskilde har tolknings-företräde. En ansökan om en insats lämnas in utifrån ett faktiskt behov. Om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt än genom begärd insats ska behovet tillgodoses. Det räcker inte med att behovet kan tillgodoses på annat sätt. Idag är det kommunens handläggare och våra domstolar som anser sig ha rätten att bedöma den enskildes uppfattning om vad som menas med goda levnadsvillkor och i utifrån de (kollektiva) riktlinjer som många kommuner idag använder sig av (kallas vägledning) sker ingen individuell prövning. Oftast är svaren från handläggarna formulerade så att den enskilde eller företrädare har svårt att förstå besluten vilket är ett hot mot rättssäkerheten.
Jag delar Ingrids uppfattning att de krävs ett klarläggande från regeringens och juristernas sida och det omedelbart!
Reclaim LSS.
Ang tidigare inlägg om att en boende utsätts för fysiskt/misshandel som för alla andra medborgare skulle ses som att man utsätts för en brottslig handling. Detta ska naturligtvis polisanmälas inte för att utövaren, som förmodligen inte får sina grundläggande behov tillgodosedda, utan för att verksamheten ska kunna garantera att goda levnadsvillkor ska kunna erhållas på aktuellt boende.
Det kanske handlar om fel sammansättning på de som ska bo tillsammans, för lite personal, för många boende, för dålig kompetens hos ledning eller personal etc? Ett Lss-boende ska inte innebära att leva i ett rättslöst tillstånd där ”egna” lagar ska få råda.