En reflexion

Vi måste bli fler som hejar fram våra företrädare.

Jag har under några år som privatperson varit engagerad i funktionsrättsfrågor. Varför?

Jag arbetade med dessa frågor under en tjugoårsperiod i en landsbygdskommun i Småland. Allt ifrån syn/hörselrehabilitering, utarbetade tillgänglighetsplaner, sekreterare i dåvarande kommunala handikappråd, samarbete med intresseorganisationer, riksfärdtjänst och handläggare för LSS. Det fanns en politisk vilja oavsett partifärg. Så självklart underlättade det mitt jobb. Jag hade också engagerade chefer. Jag var underställd socialchefen.

Jag har också fått frågan varför jag slutade? Jag fick svårt att knyta ihop mitt livspussel. Jag hade tre barn som fortfarande bodde hemma, jag pendlade sex mil om dagen och arbetade heltid. Det yngsta barnet insjuknade i en kronisk sjukdom. Jag kämpade på i några år till. För jag ansåg att jag hade världens bästa arbete. Till slut tog det stopp. När jag sa upp mig fick jag veta att mitt engagemang för arbetet var för stort. Jag blev erbjuden ett rejält lönelyft. Jag blev också erbjuden att bli handikappchef(hette så då) i en annan kommun.

Jag fick också frågan om förbättringsarbete inom LSS. Då svarade jag att det inte är rättssäkert för den enskilde när LSS-handläggaren först ska fatta ett beslut om en insats med ena halvan av hjärnkontoret för att därefter med andra halvan fundera på hur det ska verkställas/organiseras. Kommunen ändrade. Det blev två olika personer.

Jag valde familjen och ett arbete med lägre lön på hemmaplan, inom tillverkningsindustrin. Då var det rätt beslut. Men jag började sakna möten med människor. Oavsett att jag var engagerad i idrottsrörelsen så var det något som gnagde i mig. Och av en tillfällighet blev det den usla ekonomin för personer som uppbär sjuk-aktivitetsersättning som gjorde att jag blev arg och upprörd. Jag började bygga upp nätverk igen.

Jag sneglade också på FUB:s förbundsordförande Harald Strands LSS skola. Fantastisk, hur man kan skriva om en lag på ett begripligt sätt. Jag dammade också av några utbildningspärmar på vinden. Jag började följa debatten om frågor som berörde personer med funktionsnedsättning. Snart kunde jag konstatera att jag inte vet när det har varit så här illa i Sverige. En rättighetslag i sönderfall. Samtidigt som det inte finns några reformer eller visioner i sikte.

Det har blivit många insändare/debattartiklar genom åren. Några manifestationer den 3 december. Telefonsamtal från ledsna anhöriga vars framtidstro har raserats.

Min reflexion. Ni får rätta mig om jag har fel. Jag upplever att det finns ett engagerande arbete i intresseorganisationerna men jag saknar medlemmarnas engagemang. Man betalar sin medlemsavgift och kanske går man på några möten under året. Men sen. Nu vill jag inte generalisera. Det finns så många eldsjälar ute i landet.

Men med tanke på hur det ser ut i Sverige så behöver intresseorganisationerna fler personer som gör sin vilja känd. För alla vill ha en förändring. Vi måste hjälpas åt att dra vårt strå till stacken efter bästa förmåga. Det räcker inte att kompetenta ledare (ordföranden) lägger ner krut och lyfter fram i dagsljus olika livsområden som inte fungerar.

Vi övriga i landet måste också visa att vi inte står upp för den politik som förs idag. Det vi kan göra tillsammans är att heja fram våra ledare så de blir ännu starkare.

Yvonne Malmgren före detta handläggare för LSS.

Social tagging:

2 Responses to En reflexion

  1. Det ligger mycket i vad du skriver Ynonne men det är inte bara brist på medlemmarnas engagemang utan också brist på medlemmar. Människor har inte kraft och tid att engagera sig ideellt verkar det som. Det är svårt att nå ut och få människor att bli medlemmar. Att få befintliga medlemmar att ta en styrelsepost är ännu svårare. Det gör att det blir svårt att få kraft i föreningsarbetet och att påverka. Ibland misströstar jag, vi kan vara starka tillsammans bara många vill göra något.

    • Yvonne Malmgren skriver:

      Helena, du har rätt. Jag har också haft styrelseuppdrag i olika föreningar och känner till problematiken.
      Därför är det av ännu större betydelse att vi skriker ett högre ”HEJA” till de som är längst fram i ledet och kör tåget.
      Det spelar ingen roll om man arbetar i en lokalförening eller centralt i ett förbund. Tillsammans är vi starka. En lagsport där alla är betydelsefulla nyckelspelare och bidrar efter förmåga för att förändra till det bättre. En stark rörelse behövs i motvind.
      Jag är övertygad om att det kommer att ge resultat.

Lämna ett svar

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: