Ska LSS anpassas till samhället eller till de som behöver insatserna?

Behöver LSS ändras för att anpassas till dagens samhälle, eller anpassas till de enskilda personer som behöver insatserna?

En högst relevant fråga som den senaste LSS-utredningen borde ha ställt. Definitionen på funktionshinder är ju att ”funktionshinder är den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen”. Det innebär att samhället behöver anpassas, inte personen med funktionsnedsättning.

Trots denna tydlighet skriver utredaren att ”Insatserna i LSS bör vara bättre anpassade till dagens samhälle” och vidare att ”Insatserna i LSS bör komplettera varandra och vara utformade på ett sådant sätt att de bättre svarar mot dagens behov hos dem som tillhör lagens personkrets”.

I stället borde det ha stått att ”insatserna i LSS bör vara bättre anpassade till dagens samhälle och personerna som har rätt till dem” och ”Insatserna i LSS bör komplettera varandra och vara utformade på ett sådant sätt att de svarar mot de behov som finns hos dem som tillhör lagens personkrets”.

I vår officiella funktionshinderpolitik är det ju samhället som ska anpassas till personer med funktionsnedsättning, så att de kan leva ett fullgott liv som alla vi andra utan funktionsnedsättning. Det handlar inte om hur LSS-insatserna ska anpassas till samhället. I LSS är det individens behov som insatserna utgår ifrån.

Vems är ansvaret att LSS urholkas?

I dagens samhälle möts personer som har rätt till LSS-insatser oftast med en förvånansvärd okunskap om hur vardagen kan se ut för personer med omfattande funktionsnedsättning.

Inte sällan möts de dessutom med misstro och ifrågasättande om behovet av det stöd som de sökt verkligen är nödvändigt. Alla ej verkställda beslut, alla avslag som ges per automatik och alla kvalitetsförsämringar talar sitt tydliga språk. Liksom dagens rättstillämpning som hamnar längre och längre bort från de ursprungliga intentionerna i LSS. Begreppet ”rättighetslag” töms alltmer på sin innebörd, genom så kallad praxis. Lagen har inte ändrats utan det är okunskapen hos de myndigheter som ska försvara den som förändrat uttolkningen. Det var naivt av ministern i LSS-propositionen 1993 att tro att rättshjälp inte behövdes eftersom alla berörda naturligtvis ville den här gruppen väl. Nu vet vi bättre men ingen rättshjälp har tillförts. Något som inte längre är naivt utan ett svek mot målet i LSS.

Funktionsrättskonventionen beskriver likhet inför lagen och tillgång till rättssystemet i sina artiklar 12 och 13. Det finns således inget försvar för att fortsätta att neka det nödvändiga tillägget ”rättshjälp” i LSS.

Trots det hävdade den senaste LSS-utredningen att det inte behövdes!

”Insatserna i LSS kan inte tillgodose alla behov. Varje sektor i samhället måste ta ett större ansvar för att ge alla möjlighet att delta och bidra i arbetslivet och skolan, ha en anpassad bostad och kunna ta del av kultur och andra aktiviteter. Människor ska inte bli hänvisade till LSS för att andra sektorer undandrar sig sitt ansvar. LSS ska ge det individuella stöd som tills vidare ändå behövs för att vardagen ska fungera för personer med de mest omfattande funktionsnedsättningarna”.

Vad menas? Självklart kan inte LSS svara för alla behov som varande en pluslag till alla andra sociala lagar. Och vad fick utredaren att skriva ”som tills vidare behövs”? Det är en märklig kommentar! Jag vet att det finns politiker som på allvar tror att LSS kan skrotas, men då kan de knappast stå upp för ”allas lika värde”. De har inte förstått olikheter och att alla personer inte kan göra allt. Och att detta inte beror på ovilja eller lathet.

Oviljan finns snarare hos ansvariga politiker som inte vill se att kvalitetsutveckling och lagstiftning hör ihop. Tillämpar man lagen utifrån dess intentioner så kommer kvalitet på köpet. Om det däremot utvecklas en praxis som står i strid med intentionerna är förutsättningarna för kvalitetsutveckling betydligt sämre. Detta är vad som hänt med LSS, då fokus ensidigt under många år har varit att kostnaderna måste minska. Varför? Objektivt har inte kostnaderna ”skenat” utan utvecklats i normal takt. Till skillnad mot till exempel fastighetspriser. Men det är ju lättare att ge sig på en röstsvag grupp som LSS-gruppen! Om man bortser från etiken.

Riksförbundet FUB skriver i en kommentar till LSS-utredningen: ”Vi vill också starkt ifrågasätta scenariot som målas upp i betänkandet, där den enskilde lugnt kan sitta hemma och ”finna den mix av insatser” som passar hen bäst. Hade utredningen en så verklighetsfrånvänd uppfattning av hur vardagen ser ut för personer som behöver LSS insatser? Där en ansökan för en enda insats kan omfatta flera överklaganden, avslag och nya försök och där de flesta som har rätt till stöd enligt LSS måste ha ett stort stöd genom hela processen?”

Vad händer med LSS-insatserna om man flyttar till annan kommun?

Enligt Socialstyrelsen innebär likvärdighet enligt LSS att en person ska kunna räkna med att få sina behov bedömda på samma sätt även om hen flyttar till en annan kommun. Men likvärdighetsprincipen har svårt att hävda sig, så länge kommunernas självstyre trumfar rätten till ett liv som andra.

Jag vet att likvärdigheten inte finns i 290 kommuner. Det har en mycket stor betydelse var du bor och hur det kommunala självstyret tillämpas. Naturligtvis är detta inte vad LSS föreskriver, men det är tyvärr verkligheten, och ett tecken på att samhället har misslyckats att följa lagen intentioner.

LSS-utredningen skriver om likvärdiga insatser av god kvalitet att ”Kvaliteten i insatserna är av avgörande betydelse för den enskilde och för att han eller hon ska anse att de insatser som erbjuds är attraktiva i praktiken och gör det möjligt att leva som andra. Det måste därför finnas förutsättningar för utveckling när det gäller kvalitet och kompetens inom ramen för stöd enligt LSS”.

FUB kommenterade denna punkt så här: ”Utredningen har tittat på problematiken kring likvärdighet och kommunalt självstyre. Vi anser att det är helt orimligt att personer med LSS insatser hamnar i ’kommunarrest’, då förutsägbarhet, kontinuitet och trygga förutsättningar för att kunna fortsätta leva ett liv som andra, saknas i dagsläget när det handlar om möjlighet att flytta utanför kommunen. Som för vilken människa som helst kan personer med intellektuell funktionsnedsättning få ändrade familjeförhållanden, bli kär eller få lust att bo i en annan del av Sverige. Men för att kunna göra detta, riskerar personer med LSS insatser att förlora möjligheten till sysselsättning, bostad och annat nödvändigt stöd. Detta trots att behovet av dessa insatser redan har utretts och fastställts. Det är ett tydligt exempel på diskriminering på grund av funktionsnedsättning.”

Bristfällig handläggning av LSS är inte bara ett konstaterat hot mot likvärdigheten utan också ett hot mot rättssäkerheten. I en rapport skriver IVO: ”Tillsynen visar att enskildas behov många gånger varken utreds eller följs upp i den utsträckning som IVO anser vara rimlig för en rättssäker handläggning. Sammantaget kan rättsosäkra utredningar och bristande dokumentation innebära att beslut fattas på gamla eller direkt felaktiga uppgifter.”

Funktionsrätt Sverige skriver i ett ställningstagande 2017 om den tidigare LSS-utredningen och Funktionsrättskonventionen: ”Parallellt med LSS kommitténs arbete pågick arbetet med framtagning av FN:s internationella konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I december 2008, bara några månader efter att kommittén presenterade sitt slutbetänkande, ratificerade Sverige konventionen. LSS kommittén konstaterade att den nya funktionsrättskonventionen ’stärker ytterligare den grund som vi bygger vidare på’. Goda levnadsvillkor, delaktighet, självständighet och rätten att leva som andra – d.v.s. den värdegrund som utgör kärnan i LSS – omfattas av funktionsrättskonventionen, både i dess allmänna principer och i konventionens artiklar. Genom ratificering har Sverige gett begreppen ytterligare tyngd och styrka.”

Handlar allt i LSS om pengar idag? Vart tog rättigheterna vägen?

Ett stort problem som växt fram under senare år har sin grund i att allt numera handlar om pengar. Attityder till personer som behöver samhällets stöd har förändrats. I förlängningen har det inneburit en diskriminering av enskilda individer med funktionsnedsättningar för att de inte bidrar ekonomiskt till samhället. Arbetslinjen gäller utan urskiljning. Kan du inte arbeta blir du en tärande person som bara kostar pengar.

Att Sverige är organiserat i 290 självstyrande kommuner är inget försvar för den bristande och varierande kompetensen hos ansvariga. Kommunens självstyre är inte ett försvar för uppenbart lagtrots mot en rättighetslag som LSS. Vi må ha hamnat i ett egoistiskt samhälle, men någonstans måste det finnas en gräns. Var du bor ska inte få påverka uttolkningen av LSS.

Vi har två goda lagar som beskriver regeringens ansvar dels LSS som utlovar ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor, dels FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som exempel i sin artikel 28 erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning till en tillfredsställande levnadsstandard samt tydligt skriver att personer med funktionsnedsättning har rätt till samma positiva ekonomiska utveckling som landets medborgare i övrigt.

Det är nödvändigt att regeringen och kommuner tar ansvar för att LSS mål ”ett liv som andar med goda levnadsvillkor” efter snart30 år äntligen blir verklighet.