LSS feltolkas medvetet?

Nedmonteringen av LSS beror till stor del beror på feltolkningar av lagen, omedvetna eller medvetna. Ofta beror detta på okunskap, men i många fall handlar det om att beslutsfattare vill snåla på kostnader.

LSS är en fantastisk lag, som vi i stället för att ifrågasätta, borde vara stolta över. Den utgår från tanken om alla personers lika människovärde oavsett var man är född och hur man är skapt.

Lagen tillkom just för att vissa personer med svåra funktionsnedsättningar inte fick del av det välstånd vi andra har uppnått. Det blev en tilläggslag utöver de andra lagar vi alla har för att, som det så bra sammanfattades, ”vissa behöver mer för att få lika”. Det är en lag som ska kompensera för orättvisor.

På grund av märkliga tolkningar fungerar inte LSS längre som en garant för att även personer med svåra funktionsnedsättningar ska få ett liv som andra med goda levnadsvillkor som lagen utlovar och föreskriver. Hur har det blivit så och hur ska vi komma till rätta med den trenden och återställa lagen till hur den var tänkt att fungera? 

Ett sätt är att kräva bättre kunskap av de som är satta att uttolka lagen ett annat är att tillföra rättshjälp som en insats i LSS. Men även om detta sker måste vi komma åt den brist på humanism och de fördomar som tyvärr ofta blir styrande bland beslutfattare. Inte heller kommer vi åt den jakt på LSS som har skett i media genom att sprida felaktiga uppgifter som de om galopperande kostnader och fusk.

Naturligtvis kan man inte använda ”fusk” som argument för att begränsa tillgången till LSS-insatser. Det är kollektiv bestraffning.

Man kan inte heller använda kommunens ekonomi som grund för att neka personer LSS-insatser. Dels för att det inte är lagligt, dels för att LSS-kostnaderna sprids lika över alla kommuner över landet baserat på antal invånare. Smart tänkt från början, men något som de flesta ansvariga politiker verkar ha glömt bort. Man pratar gärna om hur dyrt det är för sin kommun och att det inkräktar på andra gruppers ersättningar.

Mycket beror på okunskap, men mycket beror på att beslutsfattare vill snåla på kostnader. Den första orsaken är onödig om beslutsfattare får den utbildning som krävs, den andra orsaken är olaglig samt onödig genom utjämningssystemet för LSS.

En allvarlig tredje orsaken är kanske tyvärr att vi inte längre i samhället tycker att även personer som tillhör LSS ska ha rätt till ett vanligt liv?

För att FN-konventionerna och LSS ska gälla i praktiken krävs ett solidariskt samhälle. Det saknar jag idag!

Domar används ofta slentrianmässigt som ”prejudikat” för att ge tyngd åt ett avslag i LSS-ärenden.  Man tror ofta att domar är bindande, men det är de oftast inte. Bara domar från Högsta förvaltningsdomstolen är prejudicerande. Det innebär att de kan ge ledning för hur rättstillämpning kan ske i senare mål där samma eller liknande omständigheter kommer upp. Observera just ”samma eller liknande”, vilket sällan uppstår i LSS då alla har så olika behov.

Hur tolkas lagar generellt?

”Ett prejudikat är ett avgörande i ett konkret fall, som sedan blir ett auktoritativt mönster för framtida avgöranden”

”Med ett prejudikat menar man ett avgörande som betraktas som vägledande eller bindande för framtiden”

Av dessa båda definitioner framgår att ett prejudikat för det första är ett avgörande i ett konkret fall. Detta avgörande innehåller förutom utslaget i just det målet, även viss vägledning för den framtida rättstillämpningen – beslutet i den principiella rättsfrågan i det konkreta fallet, kan alltså komma att bli vägledande för domar i liknande fall.

Eftersom prejudikat i LSS bara kan uppstå efter en dom i HFD är de mycket sällsynta i LSS. De blir extra sällsynta av skälet att LSS är en individuell lag där det är den enskildes individuella behov som ska var styrande. Att då hitta likartade omständigheter som är kravet för att ett prejudikat ska gälla blir svårt.

Redan här är det viktigt att poängtera att det inte finns någon ovillkorlig skyldighet för underrätterna att följa de principer som de högsta instanserna fastslagit. Prejudikatbundenheten anses vara relativ, inte absolut.

Hur rangordnas lagar, praxis och andra rättskällor?

 En vanlig indelning i Sverige är att rättskällorna rangordnas i följande ordning:
* Författningar (lagar och förordningar)
* Förarbeten (till exempel propositioner)
* Rättspraxis (prejudikat)
* Doktrin (juridisk litteratur)
* Övrigt (bland annat sedvänja)

Författningar, det vill säga grundlagar, lagar och förordningar, är den främsta rättskällan och de är bindande för domstolarna.

Förarbeten är de utredningar och politiska uttalanden som har ingått i arbetet med att stifta en ny lag. I Sverige ingår bland förarbetena utredningar, remisser, propositioner, utskottsbetänkanden, och yttranden från Lagrådet som har ingått i förberedelserna för stiftandet av en lag. De ses som en vägledning för lagtolkningen, och även om de inte är bindande på samma sätt som författningar bör domstolar följa dem. Förarbeten ligger på ungefär samma nivå som rättspraxis och det finns inom rättsvetenskapen olika åsikter om förarbeten eller rättspraxis är viktigast. Förarbetena har en stark ställning som rättskälla i Sverige, starkare än i de flesta andra länder.

Lagtexter är ofta ganska kortfattade och allmänt hållna. I förarbetena hittar man ofta uppgifter om syftet med en viss bestämmelse och mer detaljerade anvisningar om hur begreppen i lagtexten ska förstås. Där kan också finnas anvisningar om hur enskilda situationer bör bedömas med hjälp av lagen. I propositioner och utredningar finns det inte sällan en beskrivning av det gällande rättsläget och hur det har utvecklats över tiden, vilket också kan vara en hjälp vid tolkningen.

Domar som i Sverige har avgjorts av Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen eller vissa specialdomstolar skapar prejudikat som kan användas för att tolka liknande ärenden i framtiden. Prejudikaten bildar tillsammans rättspraxis.

En prejudicerande dom kan dock inte användas som en allmängiltig rättsregel (ett vanligt missförstånd), dels eftersom det kan finnas särskilda omständigheter i det enskilda fallet, dels eftersom domen i regel är begränsad till att avgöra det som parterna har yrkat.

Doktrin är ett annat namn för juridisk litteratur och artiklar som publiceras i rättsvetenskapliga tidskrifter. Domar från förvaltningsrätterna samt merparten i kammarrätterna ingår i denna grupp.

Sedvänja, sed, eller bruk är det sätt som något vanligen brukar utföras utan att det är bestämt i nedskrivna regler. När en sådan sedvänja används allmänt och uppfattas som bindande inom ett visst område kan den få status som rättsregel.

Avtal kan användas för tolkning i tvister som rör det aktuella avtalet. Vissa avtal som normalt används i vissa situationer, så kallade standardavtal har en så stark ställning att de kan anses som sedvänja och kan användas som en allmän hjälp för tolkning av tvister i det område som standardavtalet gäller. Även om avtal kan användas för tolkning är det knappast en rättskälla i den mening som oftast ligger i ordet.

Hur ska LSS tolkas?

Lagtexten är grunden, men när man läser den bör man ha läst propositionen för att förstå de grundläggande principerna samt målet med LSS! För er som verkligen vill tolka LSS som lagen är tänkt är dessa principer en god hjälp!

Svårigheterna i tolkningen är just ovanan vid att lagen inte är kollektiv utan individuell, och där begås de flesta misstagen av kommunerna och tyvärr även av förvaltningsrätterna.

Just rättsosäkerheten i förvaltningsrätten är besvärande! Inte bara vi i FUB har påpekat detta utan även andra, som ISF (Inspektionen för socialförsäkringar).

Varför är LSS en rättighetslag?

Tanken är att det skeva styrkeförhållandet mellan enskilda och kommuner ska balanseras av förvaltningsrätten, som dessutom är skyldig att själva utreda omständigheterna för att säkerställa den enskildes rätt!

Tyvärr sker det mycket sällan. Förvaltningsrätten dömer istället nästan alltid utifrån det material som parterna lagt fram. Det gör det svårt för den enskilde att vinna mot övermakten kommunen som har alla resurser, både juridiska och ekonomiska!

Den enskilde har rätt till en insats om han eller hon har behov av insatsen, om behovet inte faktiskt är tillgodosett på annat sätt. När insatsen sedan verkställs så ska den vara av så god kvalitet att den tillförsäkrar den enskilde goda levnadsvillkor. Nuvarande felaktiga rättstillämpning medför stora rättsförluster för den enskilde. Den tidigare LSS-kommittén uppmärksammade detta och föreslog att lagtexten snarast bör förtydligas för att komma till rätta med den felaktiga tillämpningen. Det var år 2008!

Resursbrist, kan det vara ett skäl för avslag?           

När vi är inne på vad som inte ska styra hur insatserna beslutas så fastslog regeringsrätten tidigt i flera domar att resursbrist inte är skäl till avslag av en insats och att kommunens egna ekonomiska förhållanden inte heller är ett godtagbart skäl till avslag.

Att använda besparing eller budgetavvikelse som skäl till avslag av insatser är alltså att inte följa lagen!

Hur kan privatpersoner få rätt i domstol?

Läs mer om detta på Heja Olika (länk)