Jag skrev i ett blogginlägg på Heja Olika förra veckan att debatten om LSS-direktiven till kommande utredning helt har spårat ut! Det är en ensidig fokusering på assistansersättning och personlig assistans. Det är allvarligt då 75 procent av LSS-personerna har de övriga insatserna i LSS! Bengt Westerberg kallar den också ”Assistansutredningen” på Dagens Samhälle debatt!
Även vi här på reclaimLSS har hamnat med i det spåret, för att det är viktigt att förtydliga och bemöta med fakta. Inte minst varför personlig assistans tillkom i LSS. På reclaimLSS försvarar vi hela LSS!
Direktiven i utredningen och till Försäkringskassan från vår anvariga minister är tydliga, att kostnaderna för assistansersättning måste ned. Hon säger även något inlindat att det är en förutsättning för att de andra insatserna skall kunna utvecklas? Var hon hittade den ekonomiska kopplingen vet jag inte, då staten betalar ca 80 procent av assistansersättningen men inget av kostnaderna för de övriga insatserna. Där finns ett kostnadsutjämningssystem mellan alla Sveriges kommuner där staten tyvärr inte stoppar in några pengar! Staten och kommunerna slåss om vem som skall slippa betala och förloraren ”på läktaren” är de utsatta personer som har LSS på grund av omfattande funktionsnedsättningar.
Att Åsa Regner bara bryr sig om personlig assistans är en följd av att allt idag handlar om pengar! Och det är assistansersättningen som tas ifrån statsbudgeten. Och som vanligt isoleras kalkylen från allt annat som påverkas positivt, som att nära 100 tusen personer har sin syselsättning av assistansen. Personer som betalar skatt istället för att kosta som kanske arbetslösa?
När allt för vår minister handlar om pengar är det ju naturligt att övriga LSS insatser ”glöms bort”! Var tog solidariteten hos vår nuvarande regering vägen mot de personer som LSS skall skydda. Jag delar min kollegas fråga ”Är regeringen historielös?”
När LSS tillkom i början av 1990-talet var Sveriges ekonomi sämre än idag. Då skrev dåvarande minister:
Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de flesta svenskar skulle vara ”svaga”. Det riskerar dränka kraven på angelägna förbättringar för dem som har de allra svårast. Det är sällan som de starkaste organisationerna företräder de mest utsatta människorna. Enligt min mening är det angeläget att vi även i svåra tider kan finna utrymme för förbättringar för de mest utsatta till vilka människor med grava funktionshinder hör.
LSS och LASS röstades igenom i en enig riksdag! Det kan till och med få personer som jag att säga ”Det var bättre förr”!
Men tro inte det är bättre ute i kommunerna med solidariteten om sina mest behövande kommuninnevånare! En ny generation tjänstemän har dykt upp i Vård- och Omsorgsverksamheterna som verkar tro att deras jobb består i att spara så mycket pengar som möjligt och inte vad som vore rimligt i all verksamhet dvs. leverera en god kvalité och ha nöjda ”kunder”? Reaktionerna från ansvariga politiker ger dem tyvärr rätt, då de verkar premiera de som sparar mest. Utan tanke på vad t.ex. LSS intentioner säger om ett liv som alla andra trots sina funktionshinder. De kan precis som ministern öppet säga att de inte har råd med alla LSS-insatser. Besparingar har blivit som ett ”monopol” (ett spel om ekonomi) där vinnaren är den som har mest pengar kvar. Jag kan ju påstå detta då utjämningssystemet ju ser till att slutnotan för alla kommuner blir fördelad lika på antalet kommuninnevånare. Ett rättvist system med få kryphål!
Att LSS är en rättighetslag har inte hjälpt, då de myndigheter som skall stötta den som Socialstyrelsen och IVO har blivit tandlösa mot kommunernas lagtrots och Förvaltningsrätterna sviker när de i 9 av 10 mål istället stöttar kommunerna. Här behövs både rättshjälp och lagskärpningar (både kommunala och personliga sanktioner) då kommunerna inte längre är så naturligt solidariska med alla sina innevånare som lagstifteren förutsatte.
Jag saknar direktiv från vår minister hur alla insatser i LSS skall bli av högre kvalité och ge det utfall som utlovats i lagen, om goda levnadsvillkor och ett liv som alla andra trots funktionshinder!
Social tagging: LSS > Politik
LSS och dess intentioner i all ära men så länge lagen har två huvudmän – eller utövare – så blir det aldrig bra. Staten har LASS, kommunerna övrig LSS.
Staten – trots att den stiftade hela lagen – har av naturliga skäl (idag tyvärr pengar) lättare att granska sin del av ansvaret, d.v.s. LASS.
Kommunerna verkar inte känna samma behov av att granska sin del av ansvaret – de har redan skurit ner på allt det bara gick. De åberopar i stället sin kommunala självbestämmande och självständighet – även gentemot lagar stiftade av hela riksdagen för hela landet. Av någon outgrundlig anledning accepteras många olagliga yttringar av denna kommunala självständighet okritiskt av statliga myndigheter som Soc.styrelsen, IVO, rättsväsenhet, etc. Trots att dessa myndigheters funktion är att granska och se till att lagar som LSS följs och att lagtrotsarna straffas.
Dessa problem med trilskande kommuner skulle vi till stor del ha sluppit om LSS hade bara en huvudman – företrädesvis staten.
Men, varje gång denna fråga kom på tal, så dök det alltid upp någon med floskler som att alla vill vara ”kommuninvånare”, kommunmedborgare”, etc. Så följaktligen lever nu alla funktionsnedsatta som kommunmedborgare. Inte fullvärdiga – utan av andra eller tredje klassen.
Kommunerna naturligtvis uppmuntrar de funktionsnedsatta att söka LASS och spara därmed pengar för kommunen. Även min son, när det blev outhärdligt på hans gruppbostad p.g.a. att kommunen hade inget pli på entreprenören, blev erbjuden denna lösning. Assistans och en tvårummare – med hyra på 11500 kr/mån. Grannar (icke funktionsnedsatta ”första klassens” medborgare) betalar ca 3000 kr för liknande lägenhet. Varje månad skulle min son (d.v.s. jag som god man) infinna sig på soc.kontoret med månadens räkningar i handen och ansöka om försörjningsstöd.
Med denna lösning skulle kommunen inte bara spara utan t.o.m. tjäna pengar på min son och LASS.
Undrar hur många liknande ”lösningar” finns det runt om landet?
Till slut ett ord till er med LASS: ni har helt rätt när ni är oroliga för att hamna på en gruppbostad – i kommunal omsorg. Min son var på olika hem och gruppbostäder sedan 1975, den enda ändring LSS gav honom var egen lägenhet – inte någon förbättring av livsvillkor på gruppbostaden. Gruppbostaden är förlegad i sin nuvarande form, borde rivas och byggas om från grunden, med chefer och vårdare som arbetar i samma anda som assistenter, gemensamma utrymmen som erbjuder det man inte har i egna lägenheter – gemenskap, fritidsaktiviteter, fester, gemensamma måltider för den som vill, uppträdanden, massor med spel, tidningar, lämpliga böcker, etc., etc.
Hur når vi dit? Till den attraktiva gruppbostaden?
Staten sviker också LSS-gruppen!
Trots rapporter om det ekonomiska utsatta läget som du beskriver med så dyra hyror att försörjningsstöd (socialhjälp) blir de enda lösningen, så säger Stefan n Löfven i en intervju i Aftonbladet (som nu tagits bort!!) att det inte blir någon skattesänkning för LSS-gruppen trots att de betalar mest skatt av alla på sin blygsamma inkomst som pga. konstruktionen dessutom minskat istället för att öka som andras inkomster. Dessutom är det staten som sett till att bostadstillägget inte fungerar på hyror över 5000 kronor, vilket snart är för alla gruppbostäder inte bara i Stockholmsregionen. Staten har heller inte sett till att det finns ett förbehållsbelopp (ni som undrar vad det är sök här på sajten) som fungerar för LSS-personer trots åtskilliga påpekande! Vår utmärkta rapport ”Fångad i fattigdom” har man kanske läst – men kastat?
Så den del staten ansvarar för i för LSS-personer som inte är personlig assistans gör de inte bra! Då återstår försörjningsstöd (som kommunen får betala). Inte tillfälligt utan hela livet framåt! Det är inte vad LSS intentioner om goda levnadsvillkor menar! Så när lagtrots så är regeringen med på det tåget – därför gör man inget åt kommunernas?
Att påverka staten för oss små människor är knappt möjligt. Att påverka våra lokalpolitiker är inte lätt men möjligt! Men det krävs att vi (FUB och Autism & Aspergerförbundet) jobbar lokalt med hjälp av LSS krav på samverkan i 15.7 §.