Enligt 7 § 2 st. LSS står det uttryckligen att den enskilde ska tillförsäkras goda levnadsvillkor genom insatserna och att de ska vara varaktiga. Det innebär dels ett högt kvalitetskrav på LSS-insatser, dels att så länge man har ett behov som omfattas av en LSS-insats så ska man kunna förlita sig på att man får ha kvar insatsen. Det ligger i sakens natur att man så långt det är möjligt också får ha kvar samma dagliga verksamhet eller bo i samma gruppbostad. Annars blir ju principen om kontinuitet faktiskt illusorisk. Om det är helt fritt fram för kommuner att flytta på personer från bostäder där de bott länge och från dagliga verksamheter där det deltagit länge är rättigheterna i LSS inte mycket att ha.
Som det rättsliga läget ser ut är det teoretiskt möjligt att överklaga ett beslut om ändrad verkställighet, men chanserna att få ett bifall vid ett överklagande är faktiskt minimala. Det kommunala självstyret väger mycket mycket tungt. På gott och på ont. Mest på ont för våra medlemmar måste jag tyvärr säga efter förra veckans utslag i högsta förvaltningsdomstolen.
Häromdagen föll nämligen en dom i högsta förvaltningsdomstolen där en person som bott 20 år i samma gruppbostad och deltagit i 26 år i samma dagliga verksamhet blir tvungen att lämna både hem och daglig verksamhet. Skälet var att majoriteten av domstolens ledamöter bedömde att den långa tid som personen i fråga hade bott på samma ställe inte utgjorde ett hinder för att densamme kan tillförsäkras goda levnadsvillkor genom den nya verkställigheten (ny gruppbostad och ny daglig verksamhet). Det kommunala självstyret vägde tyngst.
Med ett sådant resonemang från domstolens håll kan det faktiskt inte finnas några fall där den enskilde kan få rätt. Jag har i alla fal svårt att föreställa mig några fall där den enskilde kan få rätt. Det går ju alltid att säga att en person kan tillförsäkras goda levnadsvillkor rent hypotetiskt i en ny LSS-verksamhet. Men det är ju inte en sådan prövning som en domstol rörande en enskild individ ska göra. Det måste ju i rimlighetens namn göras en individuell prövning. Det framgår ju av lagen. Hur kommer en flytt att påverka personen i fråga? Vilka risker finns med en flytt på kort och lång sikt? Jag är helt övertygad om att om domstolen hade gjort en korrekt bedömning, som faktiskt den skiljaktige ledamoten Rynning gjorde, så hade man kommit fram till att olägenheterna med en flytt för den personen det gällde i det aktuella målet är så allvarliga att personen i fråga inte tillförsäkras goda levnadsvillkor genom beslutet. Det framgår av de medicinska underlagen att personen har hög grad av autism och svår utvecklingsstörning. Hela personens sociala nätverk försvinner i och med en flytt. Riskerna är mycket stora.
I prop. 1993/94:159 s. 83 framhålls det att ingen enskild faktor kan sägas ha en så stor betydelse för känslan av den egna identiteten som den egna bostaden samt att bostaden många gånger är ännu mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke funktionshindrade personer.
Hur i hela världen kan då vår högsta förvaltningsdomstol komma fram till att kommunens rätt att bestämma väger tyngre i det här målet? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att en person som tillhör LSS inte bedöms ha samma människovärde. För det är faktiskt inte bara fråga om juridik här. Det är fråga om en människosyn. En människosyn som är otäck. Nu står hoppet till en översyn av rättighetslagen och kanske även att målet prövas internationellt utifrån de mänskliga rättigheterna.
Stort behov av en haverikommision när det gäller en sådan här dom!
Ja en haverikommission hade varit bra, eller var är Diskrimineringsombudsmannen i ett sånt här fall?
Börjar luta åt att vi skulle behöva en författningsdomstol i Sverige. Det måste strida mot grundlagen att tvångsförflytta människor.
Det är bra Elisabeth att du vågar ifrågasätta justitierådens attityder!
Inga beslut är helt objektiva. Ett beslut grundas på de objektiva regler som finns (lagar) men påverkas av vad vi tycker (attityder) och detta tillsammans bestämmer hur vi gör.
Attityd är vår medvetna eller omedvetna uppfattning om något, som oftast baseras på våra tidigare erfarenheter. Beslutet påverkas också av tillskrivna egenskaper, dvs. ålder, generation, kön, inkomst hushållstyp, social gemenskap, organisatorisk tillhörighet mm. I detta fall, förstår ett justitieråd som är i socialgrupp 1 hur en person som omfattas av LSS lever och hur de påverkas av att andra bestämmer vad som är dennes goda levnadsvillkor?
Vi förvånas och ibland förfasas över hur andra tänker utan att fundera på varför och varför just vi förfasas, dvs. att det speglar olika attityder. Dvs vi som kommenterar här har erfarenhet av livet med LSS, det har inte justitieråden.
Problem uppstår när personer som förväntas fatta helt objektiva beslut, typ domare och nämndemän, inte gör det. Det bir ett ännu större problem om det sker i HFD och blir prejudicerande.
Sverige har antagit FN konventionen som skall främja, skydda och säkerställa mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning. Detta horribla beslut strider mot allt vad denna konvention innebär. En grov kränkning av både personlig integritet och människovärde.
Sverige är inte en rättsstat längre. Jag upplever att våra beslutsfattare och politiker bryter mot allt som vi, folket, upplever som rätt och riktigt, empatiskt mm. Det självklara bryter dessa maktmänniskor emot och även hela vårt rättssystem bryter t o m våra jurister, domare m fl emot!?
HUR ska då vi, enskilda människor, ens i teorin, kunna klara oss mot ett totalt rättshavererat system? Det är rena rama bananrepubliken!
Den stora fråga jag ställer mig är om detta går att korrigera och få tillbaka som det en gång var?! Jag vet inte… på nåt sätt känns det inte som att detta går att åtgärda, det är kört på något hemskt sätt…
Bra att FUB har ögonen på detta rättsfall .
även vår dotter har bytt både boende och arbete inom 6 månader. Hon har samma diagnoser. Förhoppningsvis ochgtroligtvis blir det nu bättre för vår dotter i alla fall.
Medföljde inte domslutet en skyldighet för kommunen att ha en stor kontinuerlig personal kring den boende?
Jag kommer kommentera detta fall i min egen blogg under veckan. Som jag ser det bryter det mot bååde LSS och CRPD.
Jag menar att det räcker inte med en översyn, det behövs både en författningsdomstol och att CRPD skrivs in i lagen. I dagsläget kan man ju faktiskt inte hänvisa till CRPD i domstolstvister…
Jag har svårt att förstå situationen. Om man bor i en kommun i 18 år – varför är man inte skriven i den kommunen då? OK, det kan finnas skäl – men i ett sådant här läge, kan man inte bara göra en enkel flyttanmälan så att man skriver sig i den kommun som man bor? Den betalande kommunen, i det här fallet Kumla, har ju då inte längre med saken att göra?
Vad är det som jag inte har förstått i detta?
Jo den enskilde kan förvisso ansöka om ett s k förhandsbesked hos den kommunen där man är bosatt. Men det ger inte en självklar rätt
att få bo i just det boendet. VAR man ska bo är ett verkställningsbeslut och kommunen kan besluta något annat än man själv vill eller tänkt sig.
Det är principen om att kunna vara trygg i att man får bo kvar i sin bostad – kontinuitetsprincipen i LSS – som är allvarligt hotad nu. Vi vet att denna dom
med största sannolikhet kommer att användas som skäl för att kunna ändra verkställigheten i andra LSS-insatser. Om inte ens boendet är fredat, vilken annan insats
kan då inte ändras av kommunen? Mantrat att goda levnadsvillkor är för handen tycks kunna åberopas av kommunen utan att på något sätt ifrågasättas på allvar.
Dessutom är det så att kommunen som placerade mannen i en annan kommun borde ha kunnat se till att det fanns en lämplig bostad och en lämplig daglig verksamhet i den egna kommunen.
Den individuella planen är det verktyg som är ypperligt bra när kommunen ska planera för framtida behov. Varför ska en enskild behöva förlora sitt hem och social nätverk för att
en kommun inte gör det den ska?
Märkligt att inte mer görs kring allt struntprat kommunerna kan motivera med sitt eviga hävdande av sitt ”kommunala självstyre”. Termen kommunalt självstyre härrör ju från något konstaterande att de självklart har ett sådant gentemot ”centralmakten”, staten. Däremot har det aldrig varit meningen att de ska kunna hävda att de tolkar lagar som de vill i just den här kommunen och liknande baserat på detta kommunala självstyre. Men det verkar alltså förvaltningsrättsväsendet ha avkunnat domar på löpande band så att man har skapat prejudikat på att det har gått och blivit en i sak helt riktig tolkning?
Varför ska personen ifråga tvingas byta bostad och daglig verksamhet? Känns som att jag vill veta det, och om det aktuella fallet, innan jag tycker något vidare.
Om det bara är en nyck från hemkommunens sida är det självklart helt åt skogen, men kommuner brukar inte vara nyckfulla på det viset. Kommunen måste ju ha en (mer eller mindre välgrundad motivering till sitt agerande. Den vill jag höra.