LSS tjänar inte på skräckpropaganda!

Inte heller på tvärsäkra påstående om vilken insats som är bäst! Och absolut inte på jämförelser vilken insats som är dyrast!

Ändå är det just det som vi intresseorganisationer ägnar oss åt?

Likaså blir kommentaren när personer blir av med sin assistansersättning alltför ofta ”så hamnar de på institution”! De som påstår detta menar alltså att den alternativa insatsen gruppbostad är en institution? De vill få oss att tänka på gamla tiders anstaltsboende på stora vårdhem?

Dagens gruppbostad är långt från detta. Runt knappt 28 tusen personer har den insatsen, medan knappt 16 tusen har assistansersättning. Det som ofta slarvigt kallas gruppbostad är egentligen insatsen bostad med särskild service, som består av boendeformerna servicebostad och gruppbostad.

Så här beskrivs de i LSS:

Gruppbostad som skall ha 3-5 boende men i undantagsfall 6 personer (om alla personer tillförsäkras goda levnadsvillkor). Gruppbostaden ska ha personal dygnet runt och det ska vara fullvärdiga bostäder och ett gemensamhetsutrymme (där de boende kan umgås) ska finnas. För personer som har ett stort behov av stöd är gruppbostaden sannolikt den bostadsform som passar bäst. Gruppbostaden bör vara lokaliserad så den enskilde kan delta i samhällslivet. Tanken med detta är att komma bort från den tidigare institutionaliseringen av personer med funktionsnedsättningar.

Servicebostad.  Denna form passar personer som inte har ett lika stort behov av stöd som i en gruppbostad. Servicebostaden är fullvärdiga lägenheter som ligger i samma hus eller i närhet till varandra och har fast personal kopplat till den. Det kan bo fler personer i en servicebostad än i en gruppbostad, det får dock inte bo så många att det blir en institutionell prägel över boendet.

Observera att tanken utgår från ”Den lilla gruppens princip”. Den beskrivs av Omsorgskommittén som skrev i sitt betänkande 1981 att ”antalet personer som bor i ett grupphem helst ej bör överstiga fyra. Tillsammans med personalen bildas en grupp som inte bör vara större än att dess medlemmar har möjlighet lära känna varandra.” 1989 års handikapputredning publicerade 1991 ett betänkande med förslag till en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. I betänkandet skriver man att antalet boende i en gruppbostad bör ligga i intervallet 4 – 6 personer. De Handikappades Centralkommitté, HCK och FUB opponerade sig: man ansåg att antalet inte bör överstiga fyra. Så kom propositionen till LSS i vilken departementschefen skriver: ”För att stärka och utveckla samspelet i gruppbostaden krävs att gruppen som delar gemensamma utrymmen inte är för stor. Den bör inte vara större än att den enskilde kan få en social roll i gruppen, att knyta vänskapsband och att kunna förstå och förutsäga de andras reaktioner.”

År 2000 beslöt Regeringsrätten i en hemställan från Leerhem AB i Lerums kommun att utöka sitt platsantal till sex i en gruppbostad för fem. Den sjätte platsen fanns redan i en tillbyggnad och kommunen intygade sitt stora behov av platser. Regeringsrätten skriver att ”utslagsgivande i det enskilda fallet (för en sjätte plats) bör främst bli vilken samlad bild som utredningen ger av förutsättningarna för att goda levnadsvillkor i den mening som LSS åsyftar tillförsäkras sådana funktionshindrade som skall bo i den aktuella gruppbostaden.”

Socialstyrelsen publicerade år 2002 föreskrifter och allmänna råd om bostad med särskild service enligt LSS. I dessa ger man följande allmänna råd om antalet boende i en gruppbostad: ”I en gruppbostad bör i regel endast tre till fem personer bo. Ytterligare någon boende bör kunna accepteras, men endast under förutsättning att samtliga personer som bor i gruppbostaden tillförsäkras goda levnadsvillkor.

Karl Grunewald skriver om detta:” Man känner sig uppenbart tvingad till att skriva så med hänsyn till Regeringsrättens dom, men tydliggör inte att med ”ytterligare någon bör kunna accepteras” menas en utökning av befintligt antal, precis som i domen, och inte antalet vid nyplanering. För det talar även förutsättningen att samtliga ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Regeringsrättens beslut tolkades tyvärr ogynnsamt för de boende av Socialstyrelsen. Det har i grunden saboterat Den lilla gruppens princip. De flesta gruppbostäder har nu sex platser och gruppbostäder med fyra lägenheter ter sig idag som en idyll. De större grupperna leder till större oro och till att det bildas subgrupper där en eller flera lämnas utanför. Den försämrade kvaliteten i omsorgen med sex sammanboende straffar sig genom kravet på mer personal och inte lägre kostnader. Kommunerna jämför oss med äldrevården och förstår inte att här gäller det en bostad för den funktionshindrades hela liv”

Naturligtvis skall storleken på gruppbostaden styras av vilka som skall bo i den och vad deras speciella behov ställer för krav. Som vid alla andra beslut inom LSS! Dagens schablonisering till 6 boende och tekniska uträkning av personalbehov samt krav på undersköterskeutbildning för all personal, gör att även jag ibland i frustration kallar nybyggnader ”de nya institutionerna”, dock väl medveten om att det är långt från de gamla anstalterna.

Men tillsammans med tveksamt lagliga kommunala riktlinjer för LSS, som till exempel ”att om du bor i gruppbostad har du inte rätt till kontaktperson och ledsagare” eller ”du har rätt till en egen fritidsaktivitet per vecka”, så påverkar allt detta den allmänna synen på gruppbostad.

Självklart måste vi intresseorganisationer tillsammans jobba lika intensivt som vi nu jobbar för personlig assistans, med att återupprätta den goda gruppbostaden, som den var tänkt i ursprungsmålen för LSS! Det finns goda exempel som vi kan presentera, inte skrämmas med institution.

LSS är en lag där individuella behov skall vara styrande för vilken insats varje enskild individ skall ha och då utan hänsyn till kostnader. Det finns beskrivit i flera HFD domar t.ex. RÅ 1988 ref. 40 och RÅ 1993 ref. 11. Vilken insats som är bäst för en person avgörs således av individuella behov, inte av allmänt tyckande eller av kommunens resurser.

Eftersom pengar inte skall vara styrande för vilken insats som ges, måste vi intresseorganisationer och assistansbolag sluta med debattartiklar där budskapet är att ”gruppbostad är dyrare än personlig assistans”. Det är inte seriöst! Det går inte att jämföra individuella behov på det sättet.  Vad dessa artiklar gör är att öppna upp för ”motståndarna” att diskutera kostnader för LSS!

Vi intresseorganisationer om några måste alltid hävda LSS som en lag som bara styrs av individuella behov! Att lagens mål är att kunna leva som andra med goda levnadsvillkor, trots funktionshinder!

Social tagging: >

4 Responses to LSS tjänar inte på skräckpropaganda!

  1. Anne Lönnermark skriver:

    Klokt! Vi ska inte ställa insatser emot varandra. Istället ska vi, som du skriver, betona de individuella behoven och säkerställa insatser med god kvalitet för att uppnå lagens mål.

  2. Blazena Westerlund skriver:

    Vem tjänar på att låtsas att livskvalitet på gruppbostäder är jämförbar med livskvalitet på boende med personliga assistenter? LSS och Socialstyrelsen i all ära men verkligheten ”på golvet” i gruppbostäder är tyvärr institutionsliknande. Några exempel på bra gruppbostäder är betydelselösa för den stora skara människor som bor i de föråldrade, odemokratiska gruppbostäder. För att göra även gruppbostäder attraktiva måste de förändras från grunden, man måste vända på varenda sten. Inget ”rullande schema”, inga verkningslösa ind.planer, etc., etc….
    Har vi regering och organisationer som klarar det?

    • Harald skriver:

      Om gruppbostäder byggs som det var tänkt i LSS-propositionen och om personalen har den utbildning som krävs för alla boenden individuellt, vilket finns beskrivet i samma proposition, samt att det finns det antal personal som behövs för att ge en god omsorg som också finns uttryckt i propositionen, så är en gruppbostad ett bra och långsiktigt tryggt boende för många i personkrets 1 i LSS. De som inte har möjlighet att själva föra sin talan. Med rätt personal som har rätt utbildning kan de ändå få ett stort mått av självbestämmande. Det kan tillexempel vara uttryckt i en Individuell plan.

      Jag har valt att inte ha personliga synpunkter på att vissa i den gruppen ändå väljer personlig assistans. Det är ett val som jag hoppas den enskilde själv har tagit.

      Visst finns dåliga gruppbostäder, mestadels för att det finns kommuner som inte följer LSS intentioner utan toksparar. Eller bara inte förstår varför LSS finns.

      Det måste intresseorganisationerna jobba på via våra möjligheter till påverkan genom paragraf 15.7 i LSS. Det måste vi som är God man också göra, genom de viktigaste uppdragen i godmanskapet, att bevaka rätt och att sörja för person. Det begränsar naturligtvis vilka som kan vara God man för den här gruppen. Några ”proffs” som nu diskuteras är inte tänkbart!

  3. Blazena Westerlund skriver:

    Dagens gruppbostad är gammal – i alla avseenden. Efter 1994 kom några år av förbättringar, sedan gled allting tillbaks till gamla rutiner. Kommunerna verkar se LSS som färdiguttjatat kapitel. Man kan inte längre förvänta sig någon frivillig förbättring från deras sida. Inte ens ofrivillig. Nu, med utredning och omvärdering av LSS, har vi en unik chans att samla all funktionshindervård under en och samma huvudman – staten. Det är det enda sättet att garantera lika livsvillkor – var och hur man än bor. Men våra riksorganisationer verkar vara fullständigt passiva, inga nya tankar, inga nya förslag, inga nya krav, totalt avsaknad av tankeverksamhet.

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: