Karl Grunewald debatterar i Läkartidningen
Utdrag från artikeln:
De enda i vårt land som efter föräldrahemmet bor på en institution resten av sitt liv är de 23 000 som bor i en gruppbostad med stöd av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Deras livsvillkor är i alla avseenden reglerade av oss andra medborgare, bland annat deras hälso- och sjukvård.
Socialstyrelsen har nu konstaterat att personer med insatser enligt LSS som insjuknar i cancer löper en mer än fördubblad risk att dö i förtid jämfört med andra cancerpatienter; de blir helt enkelt inte upptäckta i tid. Socialstyrelsen har gjort en speciell studie av kvinnor med LSS-insatser och med bröstcancer. Det visar sig att de får sin diagnos i stadium 3–4, medan övriga bröstcancerpatienter vanligen får sin diagnos i stadium 1. En logisk slutsats är att samma förhållande med försenad diagnos gäller för även en rad andra sjukdomar. Så till exempel får ungefär var tredje person med utvecklingsstörning psykofarmaka trots att SBU angivit att risken för biverkningar är särskilt stor för personer med hjärnskador.
Orsaken till den försenade diagnostiken är flerfaldig, bland annat den otillräckliga läkartillsynen och den – generellt sett – nedsatta autonomin hos dem som bor där. De har svårt för att notera avvikande kroppsfunktioner och svårt för att förmedla dem. Det kräver tillit till mottagaren och tid hos denne att lyssna. Och läkarmedverkan för att kunna tolka avvikelserna.
Social tagging: LSS > Vård
Kan detta stämma nu då att Sjukvården är Sämre på en Gruppbostad eller på en Serviceboende?
Jag som ställer denna Fråga heter Karl-Olov Nordin