Att samhället ger extra stöd till personer som pga. ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom, har svårt att representera sig själva, är naturligt och helt rätt i ett demokratiskt samhälle.
När detta gäller vård och omsorg i dagens Sverige har regeringen och Maria Larsson således avsatt extra resurser för barn och unga samt för de allra äldsta och sjuka.
Men eftersom de totala resurserna hos t.ex. hos Socialstyrelsen inte ökat, har det inneburit att gruppen däremellan dvs. de från ca drygt 20 – 65 blivit nästan utan resurser. De har blivit en bortglömd grupp!
Som ett bra exempel kan nämnas Socialstyrelsen tillsyner av särskilda boenden enligt LSS. För boenden för barn och unga har Maria Larsson bestämt att de alla skall besökas 2 gånger varje år varav en av dessa 2 tillsyner skall vara oanmäld. För LSS boenden för vuxna har det inneburit att man t.ex. 2010 bara hann med ca 70 tillsyner på totalt ca 2500 boenden, dvs. statistiskt en tillsyn per 35 år per boende!
Gruppen jag representerar, de med allvarliga funktionshinder som därför tillhör LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), är ca 31 000 i åldersgruppen 23 – 64 år. De är en blygsam del av Sveriges totalt 9,5 miljoner innevånare. Ovanpå detta faktum så har de också svårigheter att ta del av det normala samhällslivet. De är en grupp som blir osynlig och lätt glöms bort!
Då Maria Larsson och hennes stab nästan aldrig nämner denna grupp blir effekten att samhället och medborgarnas inställning och attityder förändras negativt igen. Tillbaka till tiden före LSS? Och när gruppen nämns av SKL och kommunerna är det oftast med budskapet” att LSS kostar för mycket”. Något som tyvärr just speglar den ändrade attityden till dessa utsatta personer!
Det har blivit ok att ifrågasätta alla insatser/bidrag. Det har blivit ok att spara på denna grupp. Det är ok att tumma på lagen och bygga nya små ”institutioner”. Risken att få tillsyn är ju som jag skrev ovan i princip försumbar. Kommunerna driver också småinsatser till förvaltningsdomstolarna där den enskilde utan rättsligt stöd har mycket små möjligheter att få rätt. Förutom att det är cyniskt av kommunen är det ett slöseri med domstolarnas begränsade resurser.
Vi anhöriga, gode män och intresseorganisationer som blir de som skall bevaka gruppens intressen, blir i ”media mörkret” lätt överkörda av kommunerna med deras jämförelsevis gigantiska resurser.
Men ”att ge upp” finns inte i vår vokabulär!
Reclaim LSS!
Social tagging: Boende > LSS > Rättigheter
Fantastiskt realistiskt korrekt beskriven situation av dagsläget.
Ett exempel på att detta har blivit en sanning för samhällets medborgare, är när min sons frisör säger att LSS:n har blivit för dyrt för samhället. När jag frågar, vem säger det så svara hon massmedian och politikerna.
Min fråga till henne var… vad får dig att tro att massmedia och politiker inte har samma uppdragsgivare?
De som tror att samhället skulle ha mer pengar om dessa människor inte fanns.
Men verkligheten är en annan. Tack vare att dessa människor finns och tack vare att det finns människor som förstår hur viktigt delaktigheten är för alla människor, så skapas en marknad kring dem. En marknad som ger inkomst,möjligheter till akademiska studier, skola för lärare, administrativa jobb, möjligheter för tekniker, bättre hälso- och sjukvårdssystem, liksom de bidrar till att skapa tolerans mot människors olikheter. Allt detta och lite till, från att frisören får en inkomst källa till att dessa människor och deras anhängare gör världen lite bättre och bidrar med empati och förståelse.
Det handlar inte om volontärarbete, dessa människor är värda att satsa på, för de skapar jobb för många, glädje för andra och förståelse för de flesta.De gör världen lite bättre att leva i.