Utvecklingsstörning ger sämre sjukvård

Personer med utvecklingsstörning lever idag betydligt längre än förr, precis som alla vi andra. Dock skiljer det fortfarande 15-20 år i livslängd!

En av orsakerna är naturligtvis funktionsnedsättningen i sig, men en kanske större orsak är att gruppen får bristfällig sjukvård.

En aktuell rapport från Socialstyrelsen visar till exempel på fördubblad överdödlighet i cancer. En artikel i Läkartidningen skriver med hänvisning till forskarrapporter, att överdödligheten i vanliga somatiska sjukdomar för patienter med utvecklingsstörning är 7-8 gånger högre än normalt.

Att ha en medfödd utvecklingsstörning har i de flesta kulturer sedan urminnes tider varit stigmatiserande. De har blivit utsatta för förakt och löje, dessutom ofta för ovärdig och omänsklig behandling. Så även i Sverige fram till andra hälften av 1900-talet då omsorgslagarna kom till. Den slutliga (?) LSS tillkom 1993 och skulle tillse att de funktionshindrade som omfattas skall få goda levnadsvillkor och ett liv som alla vi andra.

Antalet personer med LSS är omkring 0,8 % av befolkningen. Av dessa har knappt hälften en svår utvecklingsstörning. Ofta är utvecklingsstörningen kombinerad med andra funktionsnedsättningar. Många har autism.

Att dessa personer idag lever längre innebär naturligt att vanliga åldersrelaterade sjukdomar som t.ex. diabetes och cancer blir vanliga i gruppen. Även så demenssjukdomar vilka dessutom är betydligt vanligare i gruppen med utvecklingsstörning än i normalbefolkningen.

Vuxna med utvecklingstörning skall ha tillgång till vård på samma villkor som alla andra. I HSL (Hälso-och sjukvårdslagen) är det till och med uttryckt ”den som har det största behovet skall ges företräde till vården”. Men i de regler för ”vårdval” och ”pengsystem” som idag präglar primärvården är istället personer med utvecklingsstörning omvänt prioriterad. I praktiken blir de bortprioriterade (som olönsamma).

Vuxna med utvecklingsstörning reagerar ofta med ”beteendestörning” när de drabbas av ohälsa. De skickas då ofta först till psykiatrin i stället för att som vi andra först till undersökning för eventuella somatiska orsaker. Det som då ofta händer på grund av läkarens osäkerhet blir ett recept på piller.

Och vid förnyade problem, som kan bero på biverkningar, är det ytterligare piller som skrivs ut. De problem med övermedicineringar och interaktioner som äntligen uppmärksammats i äldreboenden och som lett till regelbundna läkemedelsgenomgångar. Motsvarande uppmärksamhet och genomgångar har ännu inte påbörjats i LSS-boenden.

Vuxna med utvecklingsstörning har idag inte den hälso-och sjukvård som HSL stipulerar. Vilket är märkligt då gruppen sedan barnsben är väl känd och dessutom inte speciellt stor!

Ni politiker som styr sjukvården måste se till att HSL intentioner uppfylls!