Vi har en riktigt bra lag i Sverige som heter LSS. Den har funnits sedan 1994. På senare år kan vi konstatera det finns stora brister i att efterfölja lagen. Det kan bero på okunskap om lagen, då jag ser att inte ens ”LSS-handläggare” numera självklart kan lagen. Det beror också på okunskap om vilka personer som omfattas och dessas levnadsvillkor. Självklart kan det ofta bero på medvetet ointresse. Allas lika värde är inte självklart längre i vårt land.
Kanske tror gemene man inklusive många politiker i stat och kommun samt jurister i Förvaltningsrätten att LSS-gruppen lever som i de nöjesprogrammen som visats på TV de senaste åren, Lerins lärlingar, Glada Hudik och ICA-Jerry. De tillhör de den drygt halva procent med lindrig intellektuell funktionsnedsättning (IF) som finns i landet.
Den andra halvan med IF har måttlig eller grav sådan. Ofta i kombination med autism. Även exempel på dessa har visats på TV, men då i Uppdrag Granskning. Där visas en helt annan värd, som tyvärr inte så många orkat se. Några har stängt av för att de var för ruskiga. Men just för denna grupp är LSS livsviktigt. De behöver ofta omfattande stöd, som tyvärr nu ofta förvägras dem.
Det är kanske inte så konstigt att även allmänheten genom TV-underhållning tror att LSS-gruppen, personkrets 1, är personer som inte behöver så mycket stöd. Att de kanske till och med kan ta ett vanligt lönearbete. Verkligheten är att nästan ingen i den gruppen i LSS kan ta eller få ett jobb. Det är trots denna verklighet just den lösning mot fattigdom de två regeringsbärande partierna har gemensamt.
Det är dock inte så att regeringarna som regerat sedan 2008 inte haft kunskapen om LSS-gruppens dåliga ekonomi om de velat läsa rapporterna som skrivits. De har funnits åtskilliga dylika från utredningar och från andra myndigheter som visat på fattigdomen bland LSS-gruppen. Här är ett exempel från direktivet till en nyligen genomförd utredning.
”Den genomsnittliga disponibla inkomsten för personer med funktionsnedsättning är lägre än för den övriga befolkningen. För personer med boende med särskild service enligt LSS är den ekonomiska situationen sannolikt särskilt svår. Typfallsberäkningar visar att inkomsterna i dessa hushåll ofta inte täcker utgifterna. En vanlig hyresnivå för ett sådant LSS-boende år 2014 var ca 8 000 kronor för ett rum och kokvrå. Den genomsnittliga disponibla inkomsten för personkrets 1 (personer med intellektuell funktionsnedsättning) med LSS-boende var samma år ca 10 000 kronor per månad. Skäliga levnadskostnader uppskattades av Konsumentverket till ca 6 650 kronor per månad. Det innebär att den enskilde går 4 650 kronor minus per månad (Ekonomiska förhållanden för olika grupper av personer med funktionsnedsättning, Socialdepartementet, S2017/06855/SAM).”
I regeringens egna svar på frågor till FN-kommittén om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2019-10-22står bland annat:
21 c. Measures taken to reduce poverty among persons with disabilities;
Svar: Personer med funktionsnedsättning som har nedsatt arbetsförmåga kan ha sjuk- eller aktivitetsersättning som inkomst. Sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning har höjts i två steg under mandatperioden 2014–2018 med sammanlagt 0,13 prisbasbelopp142 vilket motsvarar drygt 6 000 kr per år. Den inkomstrelaterade ersättningen har höjts från 64% till 64,7% av antagandeinkomsten. Skatten har sänkts för personer med sjuk- och aktivitetsersättning från 1 januari 2018. Den som har sjuk-eller aktivitetsersättning och har kostnader för sitt boende kan ha rätt till bostadstillägg. Bostadstillägget och det särskilda bostadstillägget har höjts från 1 januari 2018 genom att taket för maximal bostadskostnad som ersätts höjdes från 5 000 till 5 600 kr per månad samt att en andel av bostadskostnaden som ersätts under 5 000 kr höjdes. Vidare höjdes den skäliga levnadsnivån inom det särskilda bostadstillägget.
Bara dimridåer och inte ett ljud om hur illa det egentligen är. Och inget om att fattigdomen blivit större för varje år. Det är som jag ser det beklämmande oärligt.
LSS tillkom efter 1989 års Handikapputredning som visade på att personer med svårare funktionsnedsättningar inte levde ett bra liv. De var tvärtom diskriminerade och osynliggjorda. Då tillkom rättighetslagen (!) LSS, som har grundtesen ”allas lika värde” och att även personer som tillhör LSS har rätt till ”ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor”. Två viktiga pekpinnar, man har rätt till insatserna om behov finns och man ska ha goda levnadsvillkor. Och man kan inte ha goda levnadsvillkor om man är fattig.
För mig är det självklart att det är Regeringens ansvar att dessa goda mål i LSS blir verklighet. Regeringen måste tillse att kommuner och Förvaltningsrätterna inte sätter käppar i hjulet. Hur? Kanske med mer tydlighet i lagen och att regeringen gör sitt informationsuppdrag som FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskriver i artikel 8 Medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning.
Jag kanske är naiv och tycker att det som är bestämt i en lag ska vi alla följa? Det gäller väl inte bara privatpersoner? För annars blir det ju anarki och laglöshet.
Social tagging: LSS
Svåriheterna för de som behöver stöd är jag personligen”drabbad” och medveten om. Om svårigheterna varierar runt om i landet, är det då lagen det är fel på?
Är orsaken med flera huvudmän en svaghet.
En svaghet tycks vara ansvaret för stöd, det finns kommuner sominte ger stöd till en person, men när denne flyttar till en annan kommun, får denne stöd.
Jag skulle gärna att det blev tydligt om det är ett lagproblem, tolkning av lagen, försäkringskassan, är det en ”handläggare” som tolkar lagen?
I den kommun jag lever i, har jag inte upplevt så stora svårigheter, förutom att i vissa tillfällen anser ”familjen” att ett privat Lss boende är bättre än de kommunala, då har de fått avslag om privat men nlivit erbjuden kommunalt, och varit missnööjda att de inte fullt ut får välja vilket de anser vara bäst.
Ska något fixas är det viktigt med tydlighet, vad, hur och varför.
Dessutom är det utomordentligt viktigt att försöka stoppa allt fusk, men inte på bekostnad av de med äkta behov, det bör finnas ett regelverk som kan styra mer, inte så mycket tyckande. Dessutom är frågan angående vad som får betraktas som kränkande funderas på
Mycket välskrivet!
Jag såg en yrkestitel biståndshandläggare för LSS. Iskalla kårar for genom kroppen. LSS-lagen är inget bistånd. Ska återkomma vilken kommun det gällde. I skrivande stund har jag inte namnet i huvudet. Men jag reagerade på kopplingen till LSS. Hade det stått biståndshandläggare för SOL(Socialtjänstlagen) hade det varit rätt.
Harald, du är också hårt engagerad i hab-ersättning avseende daglig verksamhet enligt LSS.
När kommunerna hade möjlighet att ansöka om statliga bidrag, vet vi med facit hur det har gått. En del sökte hela bidraget, en del sökte delar av bidraget och en del sökte inte alls.
Själv, gick jag på min kommun Nybro. Och där blev jag fruktansvärt beklämd över svaret. Höjde man hab-ersättningen inom LSS så var man tvungen att höja till samma nivå till de som hade sysselsättning enligt SOL. För rättvisans skull. Därför ansökte man inte om hela statsbidraget. Jag tror inte att Nybro som kommun är unik i sitt tänk.
Och LSS tillkom som du skriver att vissa inte levde ett bra liv. Men efter drygt 25 år senare tycker jag att lagarna LSS och Sol vägar har börjat mötas. Det som var goda levnadsvillkor 1994 är möjligen skälig levnadsnivå idag. Och då är vi helt plötsligt inne på lagen SOL:s ambition.
LSS är en rättighet och pluslag. Och här upplever jag att lagen under åren har tappat status, kraft och brist på människosyn. Allt för att uppnå ”goda levnadsvillkor.” Att få leva ett liv likt andra i samhället. Idag jämförs man med andra sårbara, utsatta grupper.
Självklart är det regeringen som har yttersta ansvaret för att LSS efterlevs . Regeringen styr ju riket enligt Regeringsformen…
Varför det har blivit som det är skulle jag nog kunna skriva en mindre bok om men det är ett antal faktorer som samverkar. Den viktigaste anser jag handlar om det som vi kallar fördelningspolitik. Samhället (läs stat och kommuner) tycker att LSS gruppen – oavsett insats, krasst uttryckt har det ”för bra”. Resultatet blir en sänkt ambitionsnivå, varpå besparingar blir oundvikliga.
Att ambitionsnivån verkligen har sänkts är lätt att se i statistik hur mycket av samhällets totala resurser som 2019-2020 använts till funktionsrättsfrågor. Det är en rejäl sänkning i ambitionsnivån! Varför har ambitionerna sänkts? Mitt korta svar blir:
1) Vi har under ganska lång tid fört en ekonomisk politik med rötter i Milton Friedmans teorier där ständiga skattesänkningar ska finansieras av neddragningar i den offentliga sektorns utgifter. Rättighetslag eller inte, en minoritetsgrupp med små resurser som LSS gruppen blir oerhört utsatta med en sådan politik.
2) Förvaltningsmodellen NPM (New Public Management) ska allt kunna mätas och kontrolleras. NPM är en biprodukt av punkt 1. Men NPM lämpar sig extremt illa för att förverkliga en rättighetslag och välfärdspolitik överhuvudtaget. Däremot fungerar NPM utmärkt som verktyg för besparingar. Till skillnad från upplevd livskvalité för berörda är det lätt att mäta hur många kr som spenderas.
Tack Thomas!
Du beskriver det tydligt!
Regeringen vill inte följa rättighetslagen och de får tyvärr med sig juristerna i Förvaltningsrätterna.
Ingen av dessa tycker att mer pengar ska läggas på LSS och assistansersättningen. ”De har ju redan fått så mycket – så nu får de vara nöjda”
Det är knappast en slump att nuvarande regering envisas med att vi ska ha en ny LSS, trots att hela funkisrörelsen säger unisont nej!
Det vet lika bra som jag att annars måste de ju uppfylla målet i LSS om goda levnadsvillkor. Men även med ny LSS kommer de inte undan FN-konventionen! Deras svar övervakningskommittén var dock bara undanflykter. Det verkar heller inte vara så viktigt?
Den fråga jag vill ställa är om myndigheter och ytterst regeringen kan strunta i det som står i LSS?
Harald:
Du vet att jag håller konventionen högt – men vad ska vi göra när både staten och kommunerna struntar i den när LSS tillämpas?
Ja, så är det. I alla fall i min hemkommun. Jag vet det, därför att jag pratat med höga tjänstemän i socialförvaltningen hur de ser på CRPD i tillämpningen..
Ett jätteproblem som ytterst handlar om vår demokrati.