Ekonomi och arbete för LSS gruppen hänger ihop

I åtskilliga debattartiklar och inlägg har vi försökt informera våra politiker och andra beslutsfattare, att personer som omfattas av LSS aldrig kan uppnå lagens mål om ett liv som andra med goda levnadsvillkor, om de ekonomiska förutsättningarna inte förändras. Gruppens Inkomst från aktivitets- och sjukersättning tappar ständigt köpkraft. Till exempel har denna inkomst under de senaste 10 åren bara ökat med 11 procent samtidigt som löntagares inkomst ökat med 33 procent!

Trots detta föreslår vissa partier att bidragen ska sänkas? Jag hoppas att det beror på att de inte förstår? Att det bara är ett ideologiskt motstånd mot bidrag, då det bara ger en marginell ökning av statskassans kostnad. Ibland nämner några partier att den personliga assistansen ska återtas. Men de verkar inte förstå att det bara är 1 av 10 insatser i LSS vilken berör knappt 20 procent av LSS gruppen? Vi behöver också diskutera insatserna för de övriga 80 procenten även om de är kommunala. Den 9 september väljer vi inte bara våra riksdagspolitiker utan även politiker till kommuner och landsting.

Nu lever en mycket stor del av LSS-gruppen i fattigdom och är beroende av bidrag från anhöriga eller från kommunernas försörjningsstöd (socialbidrag). Det är ett brott både mot LSS och mot ”FN Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning”. Något som våra ansvariga politiker verkar ha valt att blunda för? Detta trots att många statliga utredningar under åren pekat på att detta måste åtgärdas.

I artikel 27 ”Rätt till arbete och sysselsättning” i FN konventionen står bland annat: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.”
I den uppföljning FNs kommittén gjorde 2014 skrev de ”Kommittén är oroad över att utvecklingen när det gäller sysselsättning för personer med funktionsnedsättning är kontroversiell. Den senaste utvecklingen är oklar men överlag är den totala arbetslösheten för personer med funktionsnedsättning högre än för befolkningen i övrigt”.

Det finns betydande problem i stödet till att få ett arbete om du har en svår funktionsnedsättning. Det gäller inte minst om funktionsnedsättningen är kognitiv. Ungefär 1-2 procent av personer med utvecklingsstörning har ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Personer som tillhör personkrets 1 och 2 i LSS har rätt till Daglig Verksamhet (DV), som skall ge meningsfull sysselsättning. Personer som har fysiska funktionsnedsättningar och psykiska funktionsnedsättningar har inte på samma sätt ett lagstöd för sysselsättning. Även om vi slår samman alla personer med funktionsnedsättningar till en grupp är dessa mycket kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Det leder i sin tur till en ond cirkel med dålig ekonomi, sämre hälsa etc.

I FN Konventionens artikel 28 ” Tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet” står det ”Konventionsstaterna erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat, kläder och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor, och ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att trygga och främja att denna rätt förverkligas utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning”.

I min kommentar till denna artikel skrev jag i Föräldrakrafts avdelning ”Funktionsrättskonventionen – en orientering” så här:
”Artikel 28 är betydligt mer omfattande än i LSS. Är således ett bra komplement! Bland annat tar den tydligare upp kravet att även personer med funktionsnedsättning har rätt till en god ekonomi och inte skall behöva leva i fattigdom. Den kommenterar speciellt att merkostnader på grund av funktionsnedsättning inte är acceptabelt. Den tar också tydligare upp att personerna har rätt till social trygghet samt rätt till samhällets stöd. Det vill säga mycket av det vi just nu har problem med i myndigheters tolkning av LSS!”

Den låga inkomsten och förhöjda kostnaden som erbjuds LSS-gruppen strider mot både LSS och mot FN Konventionen! I stället för att åtgärda dessa problem föreslår vissa politiker att ytterligare minska bidragen till LSS gruppen (se mitt inlägg på Heja Olika). Andra politiker försöker avleda med att säga att arbete är lösningen på gruppens dåliga ekonomi. Detta trots att statistik visat att bara en försumbar del i LSS-gruppen kan få eller ta ett arbete! För detta straffas de med livslång fattigdom. Hur tänker våra politiker?

Det är dock för få personer i LSS gruppens personkrets 1 som har arbete på den öppna marknaden. I arbetsför ålder finns ca 40 tusen personer i personkrets 1 medan i övriga personkretsar finns ca 6 tusen personer. Statistiken visar att bara någon eller några procent av personerna i personkrets 1 har vanligt jobb! Det stora flertalet som slutar skolan får i stället insatsen Daglig Verksamhet (DV).

Drygt 70 procent med LSS i arbetsför ålder har DV. Vad de andra 30 procenten gör vet vi inte. Studerar vi statistik från arbetsmarknaden verkar högt räknat några procent vara i ordinärt arbete. Några, procent har personlig assistans via försäkringskassan. Men vad gör de övriga? Är i utbildning? Gör ingenting? Kvar i boendet? Det finns en forskningsrapport från Högskolan i Halmstad om unga vuxna från gymnasiesärskolan 2001–2011 som visade att en fjärdedel varken hade daglig sysselsättning, arbete eller studerade efter att de lämnat särskolan. Att diskutera detta är minst lika viktigt som att prata arbetslinjen.

Många politiker och andra förståsigpåare talar gärna om att lösningen på LSS-gruppens fattigdom är att de tar ett arbete! Det är cyniskt då verkligheten är att väldigt få i gruppen kan ta eller få ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Men vad värre är att man undviker att diskutera verkliga åtgärder mot gruppens livslånga fattigdom och att diskutera kvalitén på insatsen DV! För de som inte kan utföra ett vanligt arbete är målet med DV att ge dessa personer ”en meningsfull sysselsättning”, då sysslolöshet leder till hälsoproblem.

Och att ansvariga rymmer från problemen är ingen långsiktig lösning!

Social tagging: >

4 Responses to Ekonomi och arbete för LSS gruppen hänger ihop

  1. Karl-Olov Nordin skriver:

    Vi här i Falun inom Daglig Verksamhet har dock Fått Högre Bidrag ifrån Regeringen Och detta är bra Under År 2018 nu då.
    Men Hur det blir Under År 2019 detta vet jag inte nu .
    Och då detta gäller arbete.

  2. Christer Pettersson skriver:

    Den här lilla gruppen är inte politiskt viktig, det ger för lite röster för att man på allvar ska ta tag i frågan. Det är bittert, därför att allt som görs utöver vardagen åderlåter deras kassa hårt.
    Men kampen har aldrig varit viktigare, nu slåss alla partier om rösterna och det ena utspelet avlöser det andra-men inte när det gäller vår grupp.

    • Harald skriver:

      Ska något parti göra något för vår grupp är det av moraliska och etiska skäl. Inte för att värva direkta röster. De ska också göra det för att de vill hävda och följa lagen, LSS, och Funktionsrättskonventionen.
      Jag brukar säga att åtminstone lokalpolitiker är vanliga människor som faktisk tänker som vi. De måste bara få upplysning och förstå för att kunna visa empati.

      • Christer Pettersson skriver:

        Du har helt rätt, men jag menar att det ger tusan i det, för de vinner inget på att på att saluföra frågan inför valet. Men vid lokala möten är alla intresserade av gruppen men på riksdagens agenda hamnar den långt ner, de blir upplysta och ställer upp mangrant på FUB:s klubb ärtan i Gävle och lyssnar. Det är gott och väl, men……….