Jag är så fruktansvärt trött på politiker som tjafsar om ”arbetslinjen” för att motivera stora skattesänkningar till de som redan har bra inkomst! Samtidigt som de som har låg inkomst som LSS-gruppen ska som ”bidragstagare” straffas med ännu lägre inkomst och högre skatter. Vad är det för människosyn? Tyvärr finns det inga reportrar som vågar fråga när budgeterna nu presenteras.
Klyfterna mellan de som har pengar och de som inte har, dvs. de som är fattiga, ökar för varje jobbskatteavdrag! Det är en verklig sanning, men att lägre skatt ger fler jobb tvistar forskare om. När politiker då påstår detta har de väldigt lite på fötter från vetenskapen. Och när de påstår att bidragssystem leder till att personer inte vill jobba, tror jag att de är ute och sprider ”fake news”. Genom att sänka bidragen så att man inte kan leva på dem, vill man få oss att tro att bidragstagarna skaffar sig arbete. Det vill säga att moroten lägre skatt och piskan lägre bidrag är vad som rekommenderas i arbetslinjen?
1 april 2015 släppte AF och SCB en ny rapport ”Situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning 2014”. I den rapporten står bland annat ”Nya siffror för 2014, som tagits fram av Arbetsförmedlingen och SCB, visar att sysselsättningsgraden bland dem som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är 55 procent. ”
Denna rapport har redan kritiserats av HSO (numera Funktionsrätt Sverige), men inte med samma utgångspunkt som jag har. Nämligen att rapporten ger en skev bild av hur många som har arbete av de med grava funktionshinder, de som ingår i LSS personkrets. Antalet personer med någon form av funktionsnedsättning är i storlek ca 1,5–1,8 miljoner personer. Antalet personer med LSS är bara ca 85 tusen.
I motsvarande rapport från 2013 angavs av personer med utvecklingsstörning (det närmaste personkrets 1 i LSS) så var 5,2 % ”i arbete” en siffra som jag känner igen från andra projekt jag deltagit eller läst om, men som nu ett par år senare är ännu lägre. I rapporten 2014 och nu 2015 har gruppen utvecklingsstörda inga siffror alls av skäl jag inte känner till och som inte heller framgår. HSO kritik var just att ”Det är graverande att statistiken är så undermålig att uppgifter om ökad arbetslösheten inte är statistiskt tillförlitliga, säger Ingrid Burman, ordförande.”
Konsekvensen av att ge ett budskap att över 50 % kan få jobb när verkligheten snarare säger några få procent blir att arbetslinjens ”piska” är att inkomsten/bidraget medvetet sätts så lågt så att du efter en tid hamnar i socialbidragsberoende. Och för ovanstående politiker är det fult att vara socialbidragstagare?
När det gäller gruppen med utvecklingsstörning finns statistik från SCB och Arbetsförmedlingen som säger att 1,5 procent av männen och 1 procent av kvinnorna har arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det finns också statistik från Socialstyrelsen som säger att övergången från DV till arbete är ovanligt. I 6 av 10 kommuner händer det inte! Ser man totalt över alla kommuner är det bara någon procent av alla 37 tusen i DV.
Att då ledande politiker till och med ministrar och LSS-utredaren upprepar, att ta ett arbete är lösningen på dålig ekonomi och utanförskap för LSS-gruppen, är det för mig som har en vuxen son som aldrig har jobbat och aldrig kan jobba direkt stötande. Och han är som sagt representativ för gruppen när det gäller arbete.
En annan dålig ursäkt för att sänka bidragen är påstått ”fusk”! Jag har i tidigare inlägg visat att det finns fusk i alla bidrags – och avdragssystem på ett par procent. Dessutom är det så att de som fuskar finns i alla samhällsklasser t.o.m. politiker och rika.
En granskning av Dagens Samhälle (SKL) i år visade, att inkomstklyfterna ökat de senaste 10 åren. Både fattiga och rika ökar.
En forskare från Handelshögskolan förklarar att andelen rika ökat mest pga. kapitalinkomster och inte löneskillnader, men att andelen fattiga ökat beror dock på att ersättningarna från bidragssystemen inte ökat i samma takt som lönerna.
LO kommenterar att ojämlikheten ökar mest i Sverige inom hela Västeuropa (och inom landet mest i Storstäderna). Vi har sjunkit från en tätposition till en 11 plats i Västeuropa.
Samhället är i ständig förändring liksom våra attityder till exempelvis ”bidrag”. Just nu befinner vi oss mycket långt från 1970-talets solidaritet. Vi är i ett klimat där inställningen snarare är ”Vad ger det mig?” och där pengar och kostnader är viktigare än människor. En allmän brist på empati gör att vi hamnat i ett vad man kan kalla ”ego-samhället”. Att tillhöra de svagaste som t.ex. personer med omfattande funktionshinder är då inte lätt – trots alla goda lagar.
LSS från 1993 är en rättighetslag med ett starkt stöd till personer med sådana funktionshinder att de behöver ”mer för att få lika”. Målet med lagen kan sammanfattas:
• Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet.
• Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.
Problemet är att man inte kan ha goda levnadsvillkor om man är fattig! Det vet ovanstående politiker, men de sviker inte bara LSS-gruppen utan de struntar i att följa lagen!
Social tagging: LSS > Politik
Bara att instämma med Harald. Det eviga tjatet om jobb mot bidragslinjen är förödande för de människor som av olika anledningar faktiskt inte kan arbeta vilket inkluderar många i LSS. Det cementerar än mer dessa människors låga status som ”tärande på samhället ” . Det ska löna sig att arbeta hör vi gång på gång men det har det alltid gjort, eftersom löner alltid varit högre än bidragen vad som än sägs i dagens debatt.
Och är berörda personer konstant panka så är det omöjligt att nå goda levnadsvillkor eftersom ingenting i samhället är gratis. Ska vi ha ett välfärdssamhälle som motsvarar Sveriges höga svansföring måste de ekonomiska stöden till de som inte kan jobba höjas i samma takt som den genomsnittliga levnadsstandarden i landet ökar. Det sker inte nu och har inte skett på väldigt många år.
Det finns inget mer att säga än vad ni redan sagt -det är bara att sprida vidare i samma anda.
Det tudelade samhället blir i vart fall inte bättre hur de än försöker