Vi är många som har konstaterat att kunskapen om LSS bland de myndigheter som är utsedda att övervaka och stödja lagens genomförande är för låg!
Det får naturligtvis negativa konsekvenser för den grupp som genom LSS skall få ett liv som andra med goda levnadsvillkor, trots svåra funktionsnedsättningar.
Jag kan känna en stark frustration att ansvariga myndigheter, trots att de säkert hört kritiken, gör så lite konkret för att åtgärda brister.
Det finns också alltför få direkta krav på viktiga funktioner. Det har skapat (möjlighet till) otydlighet. Krav finns på föreståndare för gruppbostad, där dessutom IVO har en tydlig kontrollfunktion. I teorin finns även krav på övrig personal på gruppbostäder, att de skall ha sådan utbildning och erfarenhet att de kan ge de boende den omvårdnad de behöver, så att varje individ, vid varje tidpunkt, tillförsäkras goda levnadsvillkor och ges möjlighet att leva som andra, trots sina funktionshinder. Så tydligt det kan bli då LSS-individerna är så olika. Uppföljningen av detta saknas dock och även vem som skall kontrollera? IVO? Föreståndaren? LSS-handläggaren? Förvaltningschefen? Ansvarig nämnd?
Och hur är det med den viktiga LSS-handläggaren? Examenskravet är tydligt. Men hur är det med kunskapskraven. Det finns skrifter från Socialstyrelsen om vad en LSS-handläggare bör kunna, men vem följer upp detta? IVO? Myndighetschefen? Förvaltningschefen? Nämnden? Teoretiskt är nog nämnden ansvarig, men hur mycket LSS kan de?
LSS är en rättighetslag, vilket innebär att de flesta insatserna kan överklagas till Förvaltningsrätten. Men vad hjälper det, då vi i våra undersökningar konstaterat att kunskapen om LSS brister även där? Det som skall vara en hjälp blir oftast en stjälp!
Många med LSS har God man. Men har hen den goda kunskap om sin huvudman som kan förväntas? Har hen kunskapen om funktionsnedsättningarna och vad de innebär praktiskt? Kan hen då i praktiken utföra sitt uppdrag att ”bevaka rätt” och ”sörja för person”? Den enkla uppgiften ”förvalta egendom” kan nog de flesta, men samtidigt är det just den uppgiften som kollas noggrant av överförmyndaren! Oftast blir det en anhörig, som liksom jag, som tvingas skaffa sig kunskap för att vi, som ständigt ifrågasätts av myndigheterna, skall kunna göra ett fullgott God mans arbete.
Det pratas mycket fusk och överutnyttjande av LSS, bland ansvariga politiker. Det pratas kostnader, trots att det tydliggjorts flera gånger att det bara är behov som skall styra LSS insatser.
Det är naturligtvis helt korrekt att LSS som skrevs för 25 år sedan skall följas upp. Men fokusen har blivit helt fel nu liksom 2008. Det som skall kontrolleras är hur lagen fungerar i praktiken, dvs. når vi upp till de mål som finns i LSS? Och naturligtvis även hur kunskapen om lagen är bland de personer och myndigheter som är satta att garantera genomförandet av LSS.
När jag nu lyssnar på Åsa Regner i går då hon presenterade den nya funktionshinderspolitiken blev jag än mer rädd att nya fokusen på FN-konventionen för personer med funktionsnedsättningar, där hon nu upprepade ”konventionen måste bli kändare för alla beslutsfattare och aktörer som möter personer med funktionsnedsättningar i sin yrkesutövning” kommer att vända bort fokusen på kunskap och uppföljning av LSS ännu mer! FN-konventionen är viktig, inte minst som komplement till LSS, för just den lilla grupp som ”behöver mer för att få lika”!
LSS är en besvärlig fråga för regeringen och kommuner – men än mer för de personer som skall få sitt stöd till ett liv som andra med hjälp av den. Glöm aldrig varför LSS tillkom och för vilka!
Social tagging: LSS > Politik
FN Konventionen i all ära, men för vår del skulle det ha varit trevligare om hon i positiva ordalag berättat om den förträffliga lagen LSS. En unik och väl genomtänkt lag men som tyvärr inte tillämpas såsom det var tänkt.
Vi räcker inte till, men lägger oss inte ner, utan reser oss på nio och slår tillbaka.
Tack Harald för Ditt underbart enträgna arbete likt en terrier. Stort tack!!
Jag tackar också, detta är ett andningshål för mig som personal och som utbildad stödpedagog. Utvecklingen har gått vidare, från att man har blivit ”omhändertagen” till att få stöd till att utveckla sin person och få makt över sitt liv. Men det är för många inom personalkåren som inte är med på att vi nu ska stötta och ge redskap för den enskilde att bli huvudrollsinnehavare i sitt eget liv. Ett kanske för tjatigt uttryck – men det säger så mycket.
När jag läser utredningar ang. t.ex. genomförandeplaner från socialstyrelsen kan jag inte förstå varför det kan gå så fel!? Dessa utredningar är så kloka och goda och välmenande men när de ska förverkligas så stupar det i det ”verkställande organet”, alltså vi som personal och enhetschefer. Vi kan inte, förstår inte, fattar inte vitsen med det! Det blir ett mischmasch. Det saknas kunskap och ny infallsvinkel i uppdraget.
Upplever att jag inte kan implementera det som min utbildning gett mig, att motståndet är för kompakt. Jag blir den besvärlige.
Jag vet att flera som har gått utbildning till stödpedagog som inte orkar vara kvar inom LSS-verksamheten för att det är för tufft. Man blir utanför och man tvingas bli delaktig i sådant man inte tycker är rätt. Man söker sig till vanlig sjukvård, där är det mycket enklare, inte så många etiska dilemman.
Det känns också skrämmande att överordnade inte känner till LSS-lagstiftningens intentioner. Vad gör man då???
Det gör ont då man ser att man med enkla medel i vardagen kan göra livet så mycket bättre för den enskilde. Det är inga stora saker det är frågan om, många gånger att byta fokus från sig själv och sitt kollektiva personaljag till personen i fråga: Hur ska jag göra för att N.N. ska känna att hen har kontroll i sitt liv? Att hen ska uppleva livet som så gott som möjligt. Få vänligt och respektfullt bemötande hela tiden.
Ledsen personal
Det är första gången jag besöker er sida, dock inte den sista.
Harald, du beskriver det som har blivit en standardisering av beslutsfattare i Sverige idag:
Den största flyktinggruppen vi har i Sverige idag kommer INTE från Syrien, Afghanistan eller något annat land!
Den största flyktinggruppen vi har i Sverige idag är ansvarsflyktingarna inom stat och kommun.