Jag undrar ofta när jag läser i media och hör våra politiker om solidaritet fortfarande lever? Alla (nästan) är med munnen överens om alla människors lika värde. Och att vi ska hjälpa de som har det svårt och att de med störst behov ska prioriteras av samhället.
För mig som flyttade till Stockholm 1968 och bildade familj under 1970-talet är detta inte bara munväder! Och inte en politisk käbbelfråga som skall skilja ut tillhörigheten utan en mänsklig fråga.
Det var en tidsanda av engagemang och framtidstro. Med solidaritet kunde vi bygga en rättvisare värld. Begreppet välgörenhet hade bytts mot solidaritet. Bakom låg en medvetenhet om de signaler orden sänder. Ordet välgörenhet påminde om en tid då den fattige fick ”stå med mössan i hand” och vara tacksam för rikare människors välvilja.
Idag är välgörenhet tillbaka i vårt språkbruk med välgörenhetsgalor, försäljning och aktioner där vinsten skänks till ”välgörande ändamål”.
Till och med får jag känslan av att våra politiker tycker att ”LSS-lagen är för generös”. Det blir på gränsen till välgörenhet, att gruppen skall vara nöjd och inte ställa ”orimliga” krav?
Risken är att orden styr tanken och att personer i utsatta situationer blir objekt för andra människors välvilja igen. Att utsatta ska vara tacksamma för de ”gåvor” de får. Långt från solidaritetstanken.
Arbetslinjen är en orsak, där tanken är att du ska ta jobb för att inte bli fattig. Och hur många av LSS personkrets 1 har eller kan få ett arbete? Några procent kanske i bästa fall som arbetslivet ser ut idag.
Ego-samhället är en annan orsak, där vi ställer frågan ”What´s in it for me?”, vad ger det mig? Andras människors behov glöms bort eller prioriteras lägre. Personers behov ställs mot varandra.
Valfrihet är ytterligare en orsak, speciellt en valfrihet som bara finns till namnet, som i LSS, där valfrihet ofta innebär att de med mest behov blir bortprioriterade. En annan skribent menar att det är politikers feghet som ligger bakom alla våra valfrihetssystem. Att politiker överlåter ansvaret till de som väljer när valen misslyckas. ”Det är ditt eget ansvar, du valde ju själv!”
Vi kan beskriva det jag kallar Ego-samhället mer positivt, som att vi lever i ett samhälle vilket är stark individualistiskt, det vill säga att vi ser individen före kollektivet.
Paradoxen är att tjänstemän och politiker i kommuner, liksom jurister i förvaltningsrätter, behandlar LSS-personerna som ett kollektiv, i någon sorts anpassat rättvisetänk, trots att LSS är en super-individualistisk lag.
Det är då de personer som har mest behov blir förlorare!
Social tagging: LSS > Politik
Tack Harald för dina inlägg! Margaretha
Det finns inget värre en allmosor och en klapp på huvudet. Det vill vi inte ha tillbaka.
Förutom LSS problematiken och den nya utredningen med välkänt syfte, blir man så trött på byte av leverantörer av omsorgen på gruppbostäder.
Nya kvastar blandas med gamla och de våra sitter där emellan och skall lära sig nya rutiner känna av nya människor etc.
Det pratas från politikerhåll som om vi medborgare vore dumma i huvudet. Aldrig svarar dom på varandras förslag utan man kör kontinuerligt sin egna mantran.Det är dåligt ställt i den politiska världen.
Men vi eldar på från alla håll på olika sätt och jag vill se att R- FUB blir en kamporganisation som måste synas och höras mer i medierna,
Det är en mycket märklig känsla att arbeta inom LSS och att man alltid måste förklara och försvara vad den säger. Det känns verkligen som en lag som ingen vill ha, och ändå är det en av de vackraste lagarna som finns – om uttrycket tillåts. Ett samhälle som har en sådan lagstiftning borde vara att gratulera.
Att ta ifrån eller neka en svag motpart sin lagstagdade rätt är enkelt och man riskerar inte just någonting. Men det är inte vackert….
Tycker också att vi har fått en sorglig ändring av attityder och värderingar i Sverige. För en person som inte är jurist, som jag, är domstolarnas tolkning av LSS helt obegripligt. Mycket av kommunernas bristande valfrihet stöds på dessa domar. Försäkringskassans och regeringens attityder är rent skrämmande. Vem kunde ha trott att vi skulle vara med om detta?
Hej Helena,
Det blev som jag hade hoppats att Lektion 17 i LSS skolan på Heja Olika lades ut idag,. Den tar död på många missuppfattningar som sprids av oseriösa konsult-jurister som sedan används av kommunerna. Den pekar också på bristerna i Förvaltningsrätterna. Läs den :
http://hejaolika.se/artikel/lss-skolan-lektion-17-hur-ska-lss-tolkas
/Harald
Jag vet att lektionen är lång! Det är för att jag vill vara seriös, till skillnad mot många andra.
Det finns ingen enkel tolkning av en individuell lag om individuella behov. Att hänvisa till en tidigare dom i FR är en av de sämsta, rent bedräglig.
Det lönar sig att läsa hela lektionen!
Hej Harald! Jag anar en viss kluvenhet i din text mellan det kollektiva och individuella. Och kanske också mellan de juridiskt definierade mänskliga rättigheterna och den mellanmänskliga solidariteten. Rättigheter kan man utkräva av samhället/staten. Men knappast solidaritet. Inte heller är solidariteten förenlig med marknadslogiken – som innebär att den svagare obönhörligt slås ut, vilket förvisso skapar dynamik och utveckling inom industrin men blir förödande om den tillämpas inom andra sektorer.
Solidariteten tror jag bara kan existera mellan människor – enskilda eller i grupp. Som jag ser det så är det någonstans här som funktionshinderrörelsen hamnat snett.
För om man inte tror på att de mänskliga rättigheterna har något slags gudomligt påbrå så måste man istället konstatera att de blir rättigheter först när de erkänns som rättigheter. Av en majoritet medborgare. Lagarna kan ytterst ses som en avspegling av maktförhållanden i samhället. Och vill man påverka dessa maktförhållanden så blir de viktiga begreppen de som du så förtjänstfullt framhåller: Solidaritet, rättvisa, jämlikhet osv. Och vill man öka solidariteten, rättvisan och jämlikheten i samhället så fungerar det inte att samtidigt stödja de krafter som verkar i motsatt riktning. Den solidaritet som LSS är ett uttryck för existerar inte i ett vakuum, utan är beroende av vad som sker i samhället som helhet.
Utformningen av rättigheterna i LSS måste vara individuell för att vara förenlig med målsättningen, men försvaret av de mänskliga rättigheter som LSS bygger på måste med nödvändighet vara kollektiv.