Att LSS-kostnaderna har ökat med 138 procent sedan reformens införande är något som SKL påpekat under en längre tid. Siffran säger egentligen ingenting mer än att den är lätt att hänvisa till. Det är flera som gör, vilket kan upptäckas genom att googla.
Det är synd eftersom det endast är en retorisk siffra, som ni kan se i resultatet från google så är fjärde träffen ett tjänsteutlåtande från Värmdö där denna siffra nämns, tjänsteutlåtandet är från 2007. SKL som har första träffen på google använder fortfarande siffran och uppdaterade sidan senast 2012 enligt noteringarna på sajten. Har kostnaderna för LSS stått still de senaste 5 åren? Nej, 138-procentaren är en rest från när SKL drev en kampanj för ett statligt övertagande.
De som använder siffran nu är mer ledarskribenter i landets lokaltidningar när de vill ställa kommunens olika kostnader gentemot varandra.
LSS-kommittéen tittade på kostnadsökningarna för LSS, de kom fram till följande:
Våra beräkningar visar en total kostnadsökning på ca 13,3 miljarder kronor för stöd och service enligt LSS och LASS utöver vad som beräknades i samband med införandet av lagarna. Av denna ökning har staten finansierat ca 70 procent och kommunerna ca 30 procent. Ungefär 90 procent avser personlig assistans enligt LASS och 10 procent LSS-insatser. (SOU 2008:77, sida 189)
De kommunala insatserna kostade 21,8 miljarder i 2006 års priser år 1994. 2006 kostade insatserna 23,3 miljarder. En ökning på 10 procent ter sig inte orimlig, men det är svårt att säga vad den betyder utan att sätta ökningen i relation till ökningen av antalet personer som fått insats.
Om man ska utveckla LSS och ge ett kvalitativt stöd tjänar man inget på att överdriva kostnadsutvecklingen. Lika lite som man tjänar på att förneka den. Ur ett politiskt perspektiv tror jag att det vore viktigt att SKL slopade sitt krav på statlig finansiering. Det vore en markering att man tar LSS på allvar.
Som vi skrivit här på bloggen så har inte kostnaderna för den kommunala delen av LSS ökat på något oförklarligt sätt under senare år. När man talar om ökade kostnader för LSS så måste man vara tydlig med att insatserna som boende, daglig verksamhet, ledsagning, kontaktperson mm inte haft den kostnadsutveckling som man så gärna talar om. Kommunerna har begränsat utbudet och kostnaderna för dessa insatser, inte minst genom att driva mål via förvaltningsrätten. Som vi kan se i bilden från DN har LSS-målen ökat drastiskt.
Bild från artikel i Dagens Nyheter i höstas
Det är inte rimligt att överösa förvaltningsrätterna med ärenden. Regeringen skriver i statsbudgeten att man avser att satsa på kompetensutveckling för handläggare som prövar ansökningar enligt LSS. Det är positivt. Men LSS-handläggarna måste få rimliga arbetsvillkor, vi hör fler och fler historier om LSS-handläggare som inte kan ta beslut utifrån sin professionella bedömning. De blir tvingade att ta beslut utifrån ekonomiska begränsningar. Då hjälper knappast utbildning. Då kommer vi också att se fler och fler mål i förvaltningsrätten.
I grund och botten finns en problematik kring lagstiftningen som måste lösas. Ett första steg vore att SKL slopade kravet om statlig finansiering. Då skulle en konstruktiv diskussion mellan stat, kommun och berörda organisationer kunna inledas. Regeringen borde skapa ett råd för LSS-frågor, där stat, kommun och berörda organisationer långsiktigt och kontinuerligt diskuterar utvecklingen för LSS.
Social tagging: LSS > Politik
jag är mycket intresserad av att få höra mer i denna debatt. I mitt yrke som socionom inom habiliteirngscerksamheten upplever jag att det blir svårare och svårare att få hjälp med lss insatser, oavsett diagnostillhörighet och problematik. Jag upplever även att det blir svårare att ha en konstruktiv kommunikation/samverkan med biståndshandläggarna kring enskilda ärenden. Det är som det uttrycks i texten ovan, handläggarna tycks inte längre ”titta på problematik” utifrån individen utan enbart utifrån ekonomisk synvinkel. jag upplever vidare att lss handläggarna i vår kommun inte har tillräcklig kunskap om funktionsnedsättningar. Detta medför stora problem gällande beslut samt i samverkansformer.
Det är starka krafter Lena som bara vill ha debatt om att ”LSS är för dyrt” och/eller att staten ska betala allt!
Någon debatt om varför LSS finns är det ingen ansvarig som vill ha, tyvärr.
Jag upprepar mitt mantra: ”Vi har bra lager för funktionshindrade – om deras intentioner följs!” När inte de som är satta att kontrollera att de följs gör det – då är det…….
Jag förstår inte riktigt. Varför skulle det vara dåligt om insatserna flyttades från kommunnivå till statlig nivå?
Det är ju helt galet nu hur olika insatser beviljas i olika kommuner.
Det man vinner på ett förstatligande är kanske att tillämpningen blir lika i landet. Men inte nödvändigtvis bättre. Sen är man kommunmedborgare, att det är kommunen som har ansvaret att ge sina invånare stöd är ideologiskt viktigt. Sen finns det praktiska och demokratiska aspekter, det är lättare att nå lokala politiker och att påverka stödet på lokala nivå.