I vår rapport Vem får rätt i mål om LSS? kunde vi konstatera stora skillnader i hur domar föll ut, till den enskildes eller kommunens fördel. I Malmös förvaltningsrätt fick den enskilde rätt i 47 procent av målen medan i Stockholm så fick den enskilde rätt i endast 8 procent av målen. Detta gällde insatserna kontaktperson och ledsagarservice enligt LSS år 2011.
I Linköpings förvaltningsrätt hade 11 domar fallit, ingen hade gått till förmån för den enskilde. Vi valde därför att se närmare på Linköping och Malmö för att se på eventuella skillnader i tillämpningen i rätten. Nedan följer en jämförelse av utfallet av två domar i Malmö respektive Linköping.
Malmö:
En man har insatsen boende och daglig verksamhet enligt LSS. Han har tät kontakt med sina föräldrar. Boendets personal har möjlighet att göra en enskild aktivitet i veckan med honom. Han tar sig ut på egen hand på exempelvis promenader. Han har dock ingen kontakt med de övriga på boendet och inga vänner utöver det.
Kommunen menar att han inte har rätt till Kontaktperson eftersom han har god kontakt med familjen och får hjälp av personalen.
Mannen menar att han behöver en kompis. En manlig kontakt vid sidan om sin pappa.
Förvaltningsrätten i Malmö konstaterar att han inte har behov av hjälp till fritidsaktiviteter. Men däremot anser de att han har behov av en kontakperson, de skriver så här:
Med hänsyn till att mannen inte har några vänner på sin fritid och inte har något gemensamt med de övriga fyra boende i gruppbostaden, anser förvaltningsrätten att han, i den jämförelse som ska göras med ickefunktionshindrade i samma ålder, är i behov av socialt stöd av en medmänniska.
Mannen får bifall till sin överklagan och rätt till kontaktperson.
Linköping:
En kvinna har insatsen boende och daglig verksamhet enligt LSS. Hon har ingen omfattande kontakt med anhöriga. Hon har ingen kontakt med de andra i boendet på grund av kommunikationssvårigheter.
Hon har en enskild aktivitet i veckan på sin fritid.
Kommunen menar att hon inte har rätt till kontaktperson eftersom hon har gemensamma aktiviteter i boendet och äter med dem på lördagar och söndagar. De tar också upp att hon har daglig verksamhet och en enskild aktivitet i veckan.
Kvinnan menar att hon behöver en person hon är trygg med. Personalen på boendet tillstyrker detta i ett yttrande och påpekar att hon behöver det, inte minst eftersom hon får ångest när de andra brukarna i boendet inte förstår henne. I ett läkarutlåtande påpekas att hon har ett stort socialt hjälpbehov. Förvaltningsrätten i Linköping anser att kvinnan inte har rätt till kontaktperson och skriver i domen:
Kvinnan är beviljad insatserna bostad med särskild service för vuxna och daglig verksamhet. Hon deltar i aktiviteter som serviceboendet ordnar och har viss social kontakt i övrigt. Av vad som framkommit i målet finner rätten att kvinnan inte kan anses vara isolerad i den mening som avses i lagens förarbeten. Vad kvinnan har anfört föranleder ingen annan bedömning. Rätt till kontaktperson enligt LSS finns därför inte
Kvinnan får avslag på sin ansökan om kontaktperson.
Att leva som andra
Dessa två exempel visar på skillnader i tillämpningen av lagstiftningen. I det ena fallet gör man en tolkning som gynnar den enskilde och i det andra fallet missgynnas den enskilde. Malmö gjorde den viktiga jämförelsen med att kunna leva som andra. I det fallet drar de slutsatsen att hans bristande sociala kontakt beror på funktionsnedsättning och därav ska han beviljas kontaktperson. Linköping gör inte någon jämförelse med att leva som andra. Hade de gjort den jämförelsen skulle de sannolikt konstatera att kvinnas bristande sociala kontakt beror på kommunikationssvårigheter. Precis sådana svårigheter som LSS är tänkt att kompensera.
Om man i tillämpningen för in den viktiga principen om att leva som andra, att LSS ska kompensera för funktionsnedsättningen så skulle vi få en tillämpning som bättre motsvarar syftet med lagen.
Social tagging: LSS > LSS-domar
Tackar, det kom som ett ”brev på posten” Jag håller precis på att hjälpa en kvinna att överklaga deras avslag om kontaktperson.
Det myndigheter och domstolar ¨missar¨är att kontaktpersonen ska vara ett icke professionellt stöd – dvs att man får en kontakt med omvärlden annat än genom personal.
Hoppas det går bra Eva-Mari.
Precis som Susann säger, det är en poäng med att kontaktpersonen inte är en personal, utan en vän. En vän som man kan prata med, få råd från. Någon utanför de kontakter man har på daglig verksamhet och sitt boende.
Ja, visst är det enkelt!
Om man bara har någon grad av inlevelseförmåga är det inte svårt att förstå och jämföra ”ett liv som alla andra” utan funktionshinder.
Men vissa vill inte förstå, som det andra målet med LSS, goda levnadsvillkor i LSS mot skälig levnadsnivå i SoL. De tycker att det är lika. De får plugga på lite mer svenska, skillnad mellan god och skälig, brukar jag raljera. Men det är nog attityder som bör ändras och det är svårare.
Tack Emanuel, det kan nog behövas ett Lycka till 🙂
Så här skrev jag tillsammans med kvinnan, för hennes son som är 29 år;
”Jag har daglig verksamhet och korttidsvistelse.
Jag vill ha en ”egen kompis” och ansöker nu om att få en kontaktperson 6-8 timmar/månad.
På korttids måste flera andra följa med om man ska göra något, och jag vill inte alltid vara med och göra det som dom andra ska göra. På korttids får man inte välja sina egna kompisar.
Jag vill ha en kompis att prata med och som kan göra saker med bara mig.
En kompis som kan komma och hälsa på mig hemma hos mig, eller som kan följa med mig till simhallen eller gå på konsert.
Jag vill ha en kompis som inte är mamma, pappa eller personal.
Andra som är lika gamla som mig har egna kompisar, det vill jag också ha.
Jag vet en som kan vara min kompis”.
MEN det hjälpte inte i detta fall, utan nu går vi vidare med ett överklagande!!
Fruktansvärt att det ”ska räcka” med en fritidsaktivitet i veckan och att hon inte får någon kontaktperson när hon inte kan kommunicera. Det inte bara luktar institution – det är redan institution.