I natt jag drömde
med svensk text av Cornelius Vreeswijk var på 6o-talet en av mina Cornelius favoriter.
Fortsättningen ”…något som jag aldrig drömt förut” kanske inte stämmer med min återkommande dröm om att LSS fungerar som det var tänkt, att min son och hans kamrater med grava funktionshinder är väl omhändertagna av samhället i enlighet med våra goda lagar.
Visan handlade om ”fred på jorden” vilket kanske är en utopi. Men att vi i Sverige kan ge personer med funktionshinder goda levnadsvillkor och ett liv som alla andras är definitivt möjligt om samhällets gemensamma attityder är rätt.
Tänk om humanism inte var ett ”parti” utan en egenskap hos det Svenska folket.
Tänk om solidaritet inte var ett missbrukat ord utan hade sin ursprungliga betydelse.
Tänk om politiker var föredömen i etik och moral.
Tänk om tidningsartiklar, debatter etc. handlade om hur väl våra personer med funktionsnedsättning tas om hand i Sverige, inte om skenande kostnader.
Tänk om alla våra politiker, ansvariga kommuntjänstemän och SKL pratade om de goda lagar och FN konventioner som finns för att kompensera för de som har något funktionhinder så att de skall få ett liv som alla andra.
Tänk om alla kommuner följde dessa lagar och konventioner med glädje och att domstolarna i sina domar ser till dessa lagars yttersta syfte och inte bokstäver.
Tänk om socialstyrelsen föreskrifter, uppföljningar och rapporter togs på yttersta allvar.
Tänk om varje person med funktionshinder fick den Individuella plan, Genomförandeplan, Handlingsplan, Habiliteringsplan, etc. som dennes funktionsnedsättning förutsätter.
Tänk om varje person på särskilt boende fick ”den personal som behövs för att meddela god omsorg” och att ”personalen har den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift” .*
Tänk om uppföljningarna och rapporterna kring LSS handlade om kvalitén i verksamheten och inte bara om kostnader.
Tänk om LSS-handläggarna var de funktionshindrades ”ombudsman” och den som var specialisten på att skräddarsy insatser efter varje persons individuella behov!
Tänk om vi föräldrar till funktionshindrade skulle våga bli gamla förvissade om att våra ”barn” har en god omsorg från ansvarig kommun som ger de goda levnadsvillkor våra lagar föreskriver!
* Utdrag ur LSS
Social tagging: LSS > LSS-domar > Politik
Det är det vi alla i samhället är skyldiga att ställa upp på.
Allas liv är lika mycket värda att levas.
Underbart! Detta skrev jag på fulldelaktighet.nu för ett halvår sen:
Jag har en dröm
Många har kämpat för mänskliga rättigheter. En av de mest kända är förstås Martin Luther King. När han 1963 höll sitt berömda tal I have a dream betraktades hans framtidsönskan om ett samhälle fritt från segregation och rasism av många som rena fantasier. Men idag har mycket hänt även om det är en bit kvar. Det var nog bara ett fåtal som trodde att USA skulle få sin första svarta president 50 år senare. Jag undrar vad Martin Luther King skulle ha sagt om dagens Sverige om han hade varit en trettiofemårig svensk man med omfattade funktionsnedsättningar. Kanske något av detta:
Nu är det dags att för världen visa vad vi anser att en nation ska göra för att ge alla människor fullständiga medborgerliga rättigheter.
För arton år sedan trädde en historisk lag i kraft: Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Ett ganska torrt och blygsamt namn för en fantastisk reform. Lagen innebar en omvälvande förändring för många av oss människor med omfattande funktionshinder. Helt plötsligt kunde vi börja leva livet! Med allt vad det innebar av jobb, fritidsaktiviteter, självvalt boende, trygghet, frigörelse från föräldrar, resor, studier och familjebildning.
Men vi kan inte leva i lugn och trygghet. Gång på gång hotas våra medborgerliga, lagstadgade rättigheter till allt det ovan nämnda av juridiska spetsfundigheter och politiska utspel. Därför samlats vi nu, för att protestera mot enmansutredares okunskaper och myndigheters orättvisor.
Nu är vi här för att få ut det som lovats i lagen. Det finns så många fina ord om att vi ska bli jämlika, fullt delaktiga, leva som andra och uppnå självbestämmande att vi nu vill växla in den där checken som ger oss detta.
Vi kan, vi är redo, vi behöver detta och Sverige behöver detta!
Det är dags att vi visar vägen till ett samhälle där alla människors kompetenser tas tillvara, där alla får en möjlighet att känna sig nyttiga och sedda för dem de är. Det är dags att miljön planeras på ett sätt som gör att alla människor kan ta sig fram, oavsett fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Ett samhälle fritt från hinder skapar tillgänglighet vilket ger jämlikhet, solidaritet och frihet.
Vi köper inte argumenten om att vi kostar för mycket, det kostar mycket mer i både pengar och människoliv att inte göra verklighet av lagar och löften. Vi vill inte vänta till nästa högkonjunktur eller på en annan regering. Vi tycker att den bästa tiden för full demokrati är nu. Nu är tiden inne för att sluta dela in människor i normala och onormala, att kategorisera folk efter medicinska diagnoser eller utifrån föreställningar om hur man ska bete sig, vara eller se ut. Nu är tiden inne för att se oss som experter på våra egna liv och våga ge oss det fulla förtroendet att utforma vår egen service så vi kan leva som medborgare med både rättigheter och skyldigheter. Vi har i arton år visat att vi är värda det förtroendet.
Det finns de som frågar när vi ska bli nöjda. Till dem vill jag säga att vi kan inte vara nöjda förrän vi alla får en reell möjlighet att styra våra egna liv. Vi kan inte vara nöjda förrän makthavare och andra talar till oss och inte om oss. Vi kan inte vara nöjda förrän vi kan välja fritt var vi vill äta och hur vi vill resa. Vi kan inte vara nöjda förrän vi är säkra på att vi får utforma den service vi behöver för att klä på oss, äta, kommunicera med andra och sköta vår personliga hygien. Vi kan inte vara nöjda förrän folk med funktionsnedsättningar finns representerade i maktens korridorer och i det offentliga rummet. Vi kan inte vara nöjda förrän allt detta ses som lika självklart som rösträtten eller rätten att uttrycka sig fritt.
Vi lever i en svår tid. Rätten till våra mänskliga rättigheter, ibland hela vår existens, ifrågasätts. Men jag har en dröm.
Jag har en dröm om att makthavare och andra medborgare ska resa sig och i praktiken visa vad som menas med alla människors lika värde.
Jag har en dröm om att alla kan ta sig runt överallt i ett samhälle utan fysiska eller psykiska hinder. Att vi kan sitta jämsides på tåget och på restaurangen.
Jag har en dröm om ett liv där mina små systrar och bröder inte behöver bli utpekade, stämplade som något särskilt utan kan vara med i leken och i skolan på samma villkor som andra.
Jag har en dröm om ett samhälle där föräldrar som får barn med funktionsnedsättningar gratuleras och inte beklagas. Där föräldrar med funktionsnedsättningar inte ifrågasätts utan ses som en förälder bland andra.
Jag har en dröm om att få gå på stan som vem som helst, utan att vara föremål för andras nyfikna blickar och/eller kommentarer.
Jag har en dröm, att få slippa fundera på om och när jag får den assistans jag behöver för att leva ett gott liv.
Jag har en dröm idag. Och jag har hopp.
Inspirerat och till vissa delar fritt översatt från Martin Luther Kings tal I have a dream.
Såg på TV 4 i lördags morse om en överlevare från Auswitch och en docent i historia.
De pratade om hur judar, homosexuella och funktionsnedsatta sakta men säkert dehumaniserades.
Det dröjde inte länge förrän jag började se en viss likhet med hur vårt samhället nu börjar tänka i samma banor, om personer med funktionsnedsättning.
Det kanske blir lättare för de beslutande, att då
dra in, förminska och avslå de rättigheter de egentligen är satta att bevilja!?
Ja, vi får aldrig ”se oss besegrade” av de som beslutar över våra ungars väl och ve!