Förvaltningsdomstolen, ändra era rutiner!

En person som arbetar på en myndighet sade till mig att när man får remisser eller utlåtanden från intresseorganisationer får man bara höra det som gynnar organisationens särintresse. Något jag anser är självklart, vi måste se till våra medlemmars intressen. För myndigheter är det en skillnad de ska i yttersta ledet representera folket, och därmed värna allmänintresset.

I praktiken vet vi dock att särintressen även styr myndigheters ageranden och uttalanden. De värnar många gånger sin egen organisations intressen. Det är inget märkligt med det, särintressen finns i alla organisationer. Ibland kan dessa särintressen också vara progressiva i den meningen att utveckling sker. Inte minst i ett tillstånd av konflikt mellan olika särintressen.

Vi som tillhör intresseorganisationer har dock ett uttalat särintresse. Det tydliggör vår roll i samhälsstrukturen. Myndigheter har dock inte samma uttalade särintresse, snarare tvärtom, de har krav på saklighet och opartiskhet. Myndigheternas krav på saklighet och opartiskhet leder ibland fram till en viss otydlighet. De kan inte tydligt ta ställning i vissa frågor.

Ett intressant exempel hämtar jag från Högsta förvaltningsdomstolen. När jag arbetade med vår analys av domar i förvaltningsrätterna så stötte jag på ett antal fall där HFD (också vanligt i Kammarrätten) inhämtat yttrande från Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen. Dessa yttranden kan ses som expertutlåtanden som ska vägleda HFD att ta ett välinformerat och rättvisande beslut.

Man kan tänka sig att HFD resonerar som så att SKL har expertkunskaper om kommunernas situation och hur LSS fungerar utifrån deras perspektiv.  Socialstyrelsen har ingående kunskap om intentionerna i LSS och kan därmed ge expertkunskap om insatsen och därmed ge synpunkter utifrån den enskildes perspektiv. En problematik här är dock att SKL är en intresseorganisation och Socialstyrelsen är en myndighet. Det som jag menar är problematiskt är deras skilda roller i samhället vilket i sin tur gör att agerar inom vissa ramar.

SKL ska värna kommunernas särintresse, Socialstyrelsen ska värna en god omsorg men också värna allmänintresset. I de domar som jag läst från HFD så har SKL varit mer argumenterande och mer tydligt för en i viss utgång i målet. Socialstyrelsen har allmänt beskrivit intentionerna men sagt att de inte tar ställning i det enskilda målet. Dessa två experter har således helt olika förutsättningar att påverka utgången i målet. Det är givetvis så att SKL tar ställning för kommunen i målet och tydligt presenterar sina argument för varför. Socialstyrelsen tar dock inte ställning för den enskilde vilket gör att denne hamnar i ett underläge.

Det hade varit lämpligare att inhämta yttranden från två intresseorganisationer istället för att inhämta yttranden från en intresseorganisation och en myndighet. Alternativt från två myndigheter. Det hade gett parterna i målen mer rättvisa förutsättningar, det hade också tydliggjort förhållandet mellan experterna och expertutlåtandet skulle kunna bedömas utifrån det.

Jag menar att kritiken att intresseorganisationer bara framför sitt särintresse är ganska meningslös. Tvärtom behövs vårt särintresse och vi har möjligheter att driva vissa frågor och fördjupa oss i dem på ett annat sätt än vad offentliga organisationer har. När vi skriver remisser eller expertutlåtanden kommer vi att värna våra medlemmars intressen. Men det är upp till myndigheten som motar remissen eller expertutlåtandet att bedöma hur relevant våra kunskaper är utifrån allmänintresset. För det behöver inte automatiskt råda en konflikt mellan ett särintresse och  allmänintresset.

Förvaltningsdomstolarna bör ändra sina rutiner och inhämta yttranden från intresseorganisationer som kan representera båda de intressen som finns i målet, kommunens och den enskildes. Eller så inhämtar de bara intressen från myndigheter. Jag skulle nog förorda det första, för intresseorganisationerna har möjligheter att framföra viktig kunskap och har förmågan att argumentera för den.