RBU har som ni såg i tidigare inlägget här på bloggen en kampanj just nu i T-banan som gränsar mot vad som är lagligt. Just därför blir det omskrivet!
Gudrun Schyman och FI brände 100 000:- i Almedalen inför valet 2010 vilket fick otroligt stor uppmärksamhet i media.
Som ordspråket säger ”Blyga (snälla) pojkar får aldrig kyssa vackra flickor”!
Jag skrev ett inlägg i februari i år har på bloggen ”Varför syns inte vår grupp”. Det blev uppmärksammat av de redan ”frälsta” och gav rekord i antal kommentarer. Vi fick goda förslag som att vi måste centralt bli bättre på lobbying och vi måste lokalt ”skrika så högt” att politiker inte kan osynliggöra och marginalisera oss.
Personkretsen som tillhör LSS är drygt en halv procent av Sveriges totala befolkning, dvs. en mycket liten andel som vi i ett humanistiskt samhälle lätt skulle kunna unna det goda liv som LSS lagen föreskriver. Egentligen borde vi kunna erbjuda ett något bättre liv för att kompensera för de svårigheter som svåra funktionsnedsättningar innebär.
Goda levnadsvillkor” och ”att leva som andra” är det övergripande målet med LSS-lagen. Det kan lite annorlunda uttryckas att det är LSS-lagens intention, eller enkelt att det är meningen med lagen. På senare tid har vi dock upplevt att både Försäkringskassan, kommunerna och domstolarna inte tolkar lagen utifrån ovanstående intention!
Jag skrev i september förra året ett inlägg här ”Vem styr budskapet”. Sammanfattningsvis konstaterade jag att media lätt kunde sprida budskap som bara speglade en del av sanningen. De kalkyler som gjordes haltade, dvs. bara den del av kostnaderna som man ville presentera fanns med. Så är det också i kommunernas och SKL´s budskap att ”LSS är för dyrt” samt i Försäkringskassan och regeringens budskap att ”Personlig assistans ökar lavinartat”. Så är det också i den s.k. ”Fusk utredningen”. Någon måste bemöta dessa halvsanningar och det blir vi intresseorganisationerna. Vi kan inte vänta oss mycket hjälp från media eller myndigheter. Och för politiker är vi en för liten grupp? Konsekvenserna har blivit att LSS urholkas. Att det är ok för myndigheter att inte följa lagen. Att den enskilde funktionshindrade nästan alltid förlorar i förvaltningsrätterna.
Sverige har alldeles utmärkta lagar till stöd för människor med funktionsnedsättningar. Rätt tolkade kan dessa ge alla ett gott liv d.v.s. ett liv som alla andras. Bekymret är att verkligheten nu sällan stämmer överens med konventionerna och lagarnas bestämmelser.
Jag vägrar dock att vara pessimist då skulle jag ju inte jobba ideellt med det jag gör! Jag tror på Svenska rättssamhället och på att människor i Sverige vill stödja personer som oförskyllt har drabbats av allvarliga svårigheter för sin livsföring. Jag tror att det är möjligt att skapa ett gott liv också för den som omfattas av LSS-lagen.
Reclaim LSS!
Social tagging: Lagar > LSS
Jag ska berätta att Sydsvenskan inte skrev ett ord om den manifest som var i Stockholm kring LSS. De har fått munkavel på sig. Inte ett endaste ord..vad ska vi ha en massmedia till som inte för fram folkets röster. Lägg ner skitet och dra in våra skattepengar, så vi kan själva få välja vilka vi ska betala till för att få fram våra röster. Som det ser ut nu har de fått direktiv från politiskt håll att inte lyfta det ”lilla” folkets röst. Tidningen är fylld med ett salutogent budskap. Var och en ska finna sin egen lösning och mening. Fattigdom är bra, för då lär man sig att slåss för det man vill ha. De som inte kan slåss de får lära sig att finna en mening i det dom har.
Ta hand om er själva och ge oss våra era pengar, så vi kan bli lite rikare och ni lite fattigare.
Jag tycker det är konstigt att politikerna inte lyfter hur de själva gör. Man låtsas om att det är en objektiv och neutral bedömning. Finns inget objektivt och framförallt inte neutral. Kommunen vill komma åt de pengarna för egen del. Kan ju ta min kommun som exempel. Våra fantastiska politiker som tog fosterbarn, med ADHD och utvecklingsstörning. Plockade in 30000 i månaden, ingen tillsyn och han var hänvisad till ett boende vid sidan om familjen. Av empati sa politikern, och samtidigt så nekades killen sin ansökan om LSS boende. Så där satt han ute på landet. Samma politiker gav min son som är icke kommunicerande 10 min på sig att föra fram sitt budskap varför han ville åka på sommarkollo. Efter att han hade suttit utan skolgång i över 1, 5 år. Han var 16 år och nekades. Detta är vår verklighet…