Ansvar för gruppbostad LSS!

En undran och reflektion efter Uppdrag Granskning (UG) 31 oktober.

Hur står det till med ansvariga politikers LSS-kunskap?

Det finns väl bara ett enkelt svar, mycket dåligt (få undantag). Men vad värre är, så saknar de flesta intresse av att skaffa sig kunskap, även de som direkt är ansvariga ute i våra kommuner.

Igår ringde en god man till mig och sa, att ansvarigt kommunalråd i hennes kommun slängt på luren när hon ville ha hjälp för att hennes bror, som i UG, blev utsatt för misshandel av personal på hans boende.
Kunskapen om paragraf 15.7 i LSS där det stipuleras att samverkan ska ske med kommun och intresseorganisationer låtsas många kommunpolitiker och deras förvaltningschefer inte om. De säger bara ”Nej”. Det är faktiskt lagtrots!

De lär sina förvaltningschefer att strunta i LSS, till exempel att de måste erbjuda Individuell Plan, paragraf 10 i LSS.

De struntar i vad som står i lagen om antalet boende på en gruppbostad. 3-5 med möjlighet till en 6:e om de 5 har goda levnadsvillkor. Eftersom detta villkor inte är möjligt att svara på i förskott borde inga bostäder från början byggas för 6, men det görs regelbundet! Det är snudd på lagtrots och att bygga för ännu fler är lagvidrigt. Observera att för servicebostad gäller andra regler.

Motivet till kommunernas lagtrots är att ”LSS är för dyrt i vår kommun”. Sanningen är att LSS kostar i princip lika mycket per innevånare i alla kommuner, via LSS-utjämningssystemet. Det innebär för de snåla kommunerna som säger nej till insatser eller underbemannar sina gruppbostäder att de i stället får betala till utjämningssystemet. Det kan väl jag på ett sätt tycka är rätt åt de snåla politikerna, men tyvärr drabbar deras snålhet i första hand de funktionshindrade som behöver LSS-insatserna.

Ibland undrar jag vad dessa snåla politiker har för människosyn. LSS-gruppen är en liten grupp som dessutom har svårt att göra sin röst hörd. Just därför finns LSS! En enad riksdag tyckte det 1993, men det verkar alla ha glömt idag?

Om kommunpolitiker struntar i lagen finns det för få sanktioner och de är för billiga! Dessutom drabbar det inte de politiker som tar de felaktiga besluten utan möjligtvis skattebetalarna i kommunen. IVO som försöker bry sig är underbemannade. Förvaltningsrätterna fungerar inte, då juristerna är ointresserade av en så smal lag. Konsekvensen blir att de litar på sina kollegor i kommunerna, som faktiskt är en part i domstolsförhandlingen.

LSS-gruppen är inte bara medellösa utan är i praktiken rättslösa om LSS är en lag inte alla vill följa.
I mitt inlägg på Heja Olika beskriver jag lite vad som händer om politiker inte bryr sig. UG 31 oktober gav en skrämmande bild. IVO visar i sina tillslag vem som är skyldig. De skickar alltid sina rapporter till ansvarig nämnd.

Så slutorden här till ansvariga politiker från mig blir:
• Ni kan inte skylla på okunskap
• Ni kan inte skylla på ointresse
• Ni kan inte skylla på pengar
• Ni kan inte skylla på era tjänstemän

För att citera en välkänd TV-reklam: ”Det är ert förb****** ansvar!”

Social tagging: > >

4 Responses to Ansvar för gruppbostad LSS!

  1. Katarina skriver:

    Tack Harald! Dina artiklar ger mig information, kraft att kämpa vidare. Hade just möte i veckan m kommunen om att dottern ska få ett boende på gruppbostad. Det ska börja byggas snart, och de meddelade att inflyttningen är försenad till sept 2020. Boende m 6 lägenheter. Det blir boende för autistiska. De berättade att man inte kan blanda de som är pigga och de som är sämre på boendet. Min dotter behöver aktiv tillsyn på natten, då svarade dom att det blir en vaken personal i huset. Jag frågade om huruvida hennes aktiviteter kan fortsätta efter flytten. De svarade att i mån om möjlighet, om inte personal hinner med, kan man ansöka om ledsagare, får man nej då, så kan man överklaga. Jag frågade om aktiviteter i trädgården, typ studsmatta, gungor, utegym, badtunna, de svarade att man får se vad varje boende är intresserad av. Känner efter uppdrag granskning och detta möte att jag inte alls är intresserad av ett boende i kommunen, men vad händer med assistansen???

  2. Thomas Juneborg skriver:

    Jag brukar alltid säga att brist på kunskap och engagemang går alltid hand i hand med ointresse för jobbet. Det finns många exempel på det runt om i den offentliga sektorn, tyvärr. Jag skulle själv kunna skriva en mindre uppsats om tokigheter från min barn och ungdomstid på barnhabiliteringen i Jönköping. En arbetsplats överbefolkad av okunniga, ointresserade och extremt inneffektiva personer. Mina föräldrar bråkade ofta med dem. liksom många andra familjer som mina föräldrar hade mycket kontakt med.

    Det vi bevittnade i UG menar jag har stora likheter med den dysfunktionella barnhabiliteringen i Jönköping på 1980 och 90-talet. Allt för många personer har inget som helst intresse för de mycket viktiga arbetsuppgifter de har I UG-s exempel blir konsekvenserna ännu allvarligare än i Jönköpings barn och ungdomshabilitering. Det faktum att ingen behöver stå till ansvar för missförhållandena och tokiga besparingar förvärrar läget ytterligare. Hela systemet är konstruerat enligt principen – ingen ska behöva ta ansvar – alla kan skylla på varandra. Det saknas helt incitament för ansvariga personer att skärpa till sig och se till att lagens intentioner följs. Det gäller i det här fallet alla från Kommunalråden ner till verksamhetschefen på respektive gruppboenden.

  3. Mai Eriksson skriver:

    Mötte som rättsombud, tillsammans med en god man, nyligen en enhetschef med dennes överordnade chef i en kommun. Den gode mannen hade under många år och under många chefer lyft den ena frågan efter den andra med utgångspunkt ”goda levnadsvillkor” i den gruppbostad uppdragstagarna bor i. 1. En från början påstridig och arg enhetschef, 2. En överordnad chef som hela tiden förklarade hur duktig enhetschefen är. 3. En god man som nu kastar in handsken och avslutar sitt godmanskap. Hon kan inte längre ta ansvar för sina uppdragstagare. 4. Ett rättsombud som måste påtala aggressivitet och trista försvar. Sammanfattning. Idag gäller ”nödtorftig omsorg” inte goda levnadsvillkor. Personal lär sig mer om vad de INTE ska göra än vad de ska göra. Arbetsmiljölagen skjuts framför LSS lagen. Enhetschefen är möjligen på väg in i väggen p g a ett för stort ansvarsområde. Hon kan omöjligen hinna ta ansvar på det sätt hon ändå vill. För det ska jag avsluta med hon vill och kan men hon ska också orka. Så minska antal ansvarsenheter för enhetscheferna då kan de stötta och biträda sin personal i deras svåra arbete. För det är ett svårt arbete att skapa ett individuellt liv för den som bor i en gruppbostad.

  4. Anders Bond skriver:

    Tack Harald för att du så rakt beskriver den situation vi befinner sig oss i när det gäller dagens tillämpning av LSS! För att sätta stopp och styra utvecklingen tillbaka mot det som uttrycktes kring tillkomsten av LSS-lagen krävs klartext i dialogen med politiker och makthavare.

    Att uppträda som en representant för ”samhällets svaga” och underdånigt vädja om resurser har inte varit en framgångsrik strategi. Lika litet som att begränsa sig till uttrycka hur starkt man ogillar sittande regering och andra politiker.

    Det vi idag ser runt om i vårt land är effekten av en skrämmande okunskap och människosyn hos de politiker som har ansvaret för den rättighetslag som skapats för att utjämna skillnader i möjlighet att leva ett människovärdigt liv.

    Det handlar både om ideologi och kunskaper. Och i hög grad om viljan att skaffa sig kunskaper. Både när det gäller hur den enskildes livssituation påverkas av sina begränsningar i funktionsnivå och vilka möjligheter det finns för att kompensera de negativa följderna.

    Men uppenbart saknas det i samma grad viljan att sätta sin roll som ansvarig politiker i ett perspektiv som utgår från samhällets grundläggande värderingar om allas lika värde.

    I välfärdssammanhang förekommer ofta begreppen ”svaga” och ”hjälpbehövande”.

    Mina många kontakter med personer med olika former av funktionsnedsättningar har på intet sätt givit mig bilden av svaghet. Tvärtom. Har mött människor som trots begränsade resurser med styrka och energi kämpat för ett värdigt liv. Och ställer berättigade krav på samhällets resurser.

    Jag har även haft många kontakter med ansvariga politiker inom den lokala LSS-verksamheten.Här har jag fått se både bristande kunskaper och ovilja att ompröva sin uppfattning.

    Helt klart kan man tala om att det här föreligger ett avsevärt behov av hjälp när det gäller kunskap.
    Om man som ansvarig politiker inte inser detta bör väl detta rimligen även ses som uttryck för svaghet?

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: