Delat ansvar av LSS fungerar inte

 

Efter Sveriges Radios program Kaliber den 26 april har stor oro sprids sig bland medlemsorganisationerna som IfA om eventuell kommunalisering av assistansersättningen.

IfAs ordförande skrev en debattartikel om detta där han bland annat skrev:

Ett sådant skulle innebära slutet för assistansreformen med sitt ansvarstagande för de stora assistansbehoven genom statlig assistansersättning.

Vi skulle vara tillbaka till kopplingen till kommunal ekonomi, och det skulle särskilt drabba dem med de stora assistansbehoven eftersom dessa erfarenhetsmässigt aldrig fick sina behov helt tillgodosedda på den kommunala tiden och dessutom ofta utpekades som särskilt belastande för kommunens ekonomi. Reformen hade en bestämd inriktning på dem med de stora behoven just av dessa skäl.

Flera har hakat på den pessimistiska framtidsvisionen, framförallt att kommunerna kommer att än mer offensivt försöker få bort LSS, dvs. att de lagstadgade rättigheterna skulle upphöra.  Detta är inget nytt då SKL hela tiden sedan lagen antogs har motarbetat den. Men SKL är inte lagstadgande myndighet utan det är Riksdagen med stöd av regeringskansliet.

Det är en intressant iakttagelse att IfA nu inte vill byta huvudansvarig för insatsen personlig assistans i LSS. Kanske för att intresseorganisationerna för denna insats varit betydligt mer framgångsrika i sin påtryckande intressepolitik än de organisationer som FUB och Autism & Aspergerförbundet m.fl. som i huvudsak företräder de andra 75 % som har övriga insatser i LSS. Kanske beror det på att de stöds av assistansbolagen som har sin inkomst av assistansersättningen och att de egna företrädarna utan intellektuella funktionshinder är betydligt mer synliga till och med som ledande politiker.

Det är intressant att IfA ser den kraftigt kritiserade Försäkringskassan som en garant för LSS!

Det är dock korrekt som de skriver ovan att det redan idag finns en koppling till kommunens ekonomi och att detta drabbar de med störst behov. Kritiken mot detta har hittills varit vag. Man har kritiserat enskilda insatser som Ledsagarservice och Kontaktperson. I debatten om LSS-insatsen personlig assistans har övriga insatser oftast hamnat i mediamörker. Det har inneburit att SKL kunnat driva sina besparingar av de kommunala insatserna i LSS i lugn och ro, med hjälp av Förvaltningsrätterna.

De personer i LSS som har de allra största behoven, de med grav utvecklingsstörning kombinerat med andra allvarliga funktionshinder, är helt borta i debatten!

Kalibers program som är upphov till hela ryktesdebatten hade som titel ”LSS – frihetsreformen där funktionsnedsatta blivit Svarte Petter”, något jag själv brukar skriva här på sajten.

Programmet handlade i sin helhet om personlig assistans, vilket som vanligt blev synonymt med LSS! Stora delar av programmet handlade om kritik av Försäkringskassan samt i någon mån av kritik mot Förvaltningsrätterna och rättsäkerheten.

Det handlade också om Jonas och andra kamraters bollande mellan kommun och Försäkringskassan om antalet timmar assistansersättning.

Därefter kommer Annika Wallenskog biträdande chefsekonom hos SKL in i programmet och sprider SKLs vanliga intressepolitik om hur dyr LSS är och att det drabbar annan verksamhet som kommunen har. De allra flesta kommuner har en bra ekonomi och det hon säger om ”socialnämndens budget” är i själva verket de pengar som tilldelas från kommunstyrelsen av eget tycke snarare än behov. Det hon sedan säger om överföring av kostnader från Försäkringskassan kan sägas tvärtom av kassan. Finns ju naturligtvis ingen oberoende statistik kring detta. Alla vill betala så lite som möjligt, vilket drabbar de som är behov av insatsen. De flesta får inte av lagen utlovade Goda levnadsvillkor. De med personlig assistans något mer, varför jag naturligtvis förstår deras kamp och stöttar den. Men jag vill att alla 100 % med LSS skall ha Goda levnadsvillkor och kunna leva ett liv som alla andra.

Därefter kommer i programmet det stycke som oroar intresseorganisationerna, men som i sak är helt rätt om delat ansvar:

 Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt.

Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog.

Sedan avslutar Jonas med att kommentera att kommunerna skall bli ensamt ansvariga:

Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna.

Också detta är korrekt. Två ansvariga funkar inte – då uppstår Svarte Petter. Och det är rimligt att kommunerna ansvarar för alla sina innevånare.

Men det problem som finns med finansieringen måste lösas av staten och kommunerna tillsammans. På samma sätt som det finns ett nationellt finansieringssystem för skolan för att göra denna likvärdig och ta full hänsyn till elevers olika behov. I det nuvarande utjämningsystemet för LSS saknas statliga pengar! Kommunerna har ju svårt att höja sina skatter – de behöver riktat stöd från staten.

Social tagging: >

2 Responses to Delat ansvar av LSS fungerar inte

  1. Christer Pettersson skriver:

    Jag vill bara säga att det blir allt svårare för våra kamrater och barn som lever sitt liv på pension och bor på gruppbostad att göra saker som vi andra gör. Pengarna räcker inte till för att uppfylla teserna i LSS om att ett gott liv.
    Att glida undan ansvaret från staten och föra över mer ansvar på kommunernas diversehandel utan att öronmärka pengarna från staten blir aldrig bra.
    En trist utveckling i värld som blir allt dyrare att leva i

  2. Anna K skriver:

    Tycker det är obegripligt att överhuvudtaget vilja lägga mer på kommunerna, som redan går på knäna av tyngden av ”sociala insatser”. Skulle vilja sticka ut hakan och säga att man bör göra precis tvärtom – mer makt till den enskilde brukaren enligt LSS, och inte tvärtom.

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: