Inom LSS hör man ibland om så kallade hemtagningar. I korthet handlar det om att en person fått ett boende i en annan kommun ofta på grund av att hemkommunen inte kunnat erbjuda en bostad inom den egna kommunen. Men när den placerande kommunen anser sig ha ett boende i den egna kommunen finns det fall då man beslutat individen ska flytta hem.
Begreppet hem används på ett felaktigt sätt. Om en person får möjligheten att flytta till en bostad utanför den placerande kommunen så blir det ett hem, om personen trivs. Bostaden är hemmet och är oberoende tidigare bosättningskommunen. Om den placerande kommunen, när de kan erbjuda en bostad inom kommunen, river upp placeringen innebär det inte att personen flyttar hem. Det innebär, om det är mot personens vilja, att man tvingas flytta från sitt hem. Det är viktigt att en bostad enligt LSS ses som ett hem och inte som tillfällig förvaring. För personer med insats enligt LSS kan det ta lång tid att anpassa sig till en ny bostad, det kan ta lång tid för en bostad att bli ett hem.
Man måste som kommun fundera över de etiska aspekterna att riva upp något som blivit ett hem för en person. Hemmet har en stor betydelse för alla människor idag. En bostad enligt LSS måste få kunna vara ett hem och inte endast en bostad enligt LSS.
Hemtagningar är inget annat än tvångsförflyttningar om det är emot individens vilja. Det är också viktigt att reflektera över vad dessa tvångsförflyttningar får för konsekvenser på tryggheten, kontinuiteten och uppfattningen av kvaliteten i insatsen bostad med särskild service. Tidigare inlägg har diskuterat det bristande självbestämandet i insatsen. Vad händer om man inte heller kan lita på kontinuiteten, att när man väl lyckats skapa sig ett hem finns risken att se det försvinna?
Individen ska inte behöva anpassa sig till ett system eller snarare ett systemfel när det gäller en så viktig fråga som ens hem. Det måste komma nationella regleringar mot tvångsförflyttningar trots att det egentligen borde räcka med ett etiskt förhållningssätt.
Social tagging: Boende
Att ansvariga i kommuner fortfarande använder begreppet ”ta hem” är förfärligt! De skall naturligtvis ”erbjuda personer att flytta tillbaka till kommunen” om möjlighet uppstår. Ett erbjudande du kan tacka ja eller nej till (valfrihet).
Tvångsförflyttning (deportering) hör hemma i ett samhälle ingen i Sverige vill ha!
Märkligt om det skulle behövas en lagstiftning emot dessa kommunala övergrepp och att inte ”sunt förnuft” med utgångspunkt från normal moral och etik skulle räcka.
Tyvärr så verkar inte det finnas hos våra kommunala politiker utan ett skydd mot detta förfarande behöver skapas.
Hem det kallar man den plats där man har sitt hjärta.
Jag tänker på vår historia… en gång i tiden (för ca. 100 år sen) så behövdes flyttbetyg med när du skulle flytta, om du sen ville flytta tillbaks till din hemort kunde du bli nekad av olika orsaker – som tur är det borta …. eller förekommer det fortfarande?
Ja i och med att om du önskar flytta till en annan kommun så måste förhandsbesked ansökas…. är det inte detsamma?
Ska inte du och jag kunna flytta och bo vart vi vill i Sverige?
Behövs förhandsbesked verkligen?
Varför?
Varför kan den avslås? Eller beviljas den? Någon som vet?