Vi har svåra brister i rättssäkerheten i LSS! Dels är det den utbredda okunskapen om lagen och dess förarbeten som finns bland alla ansvariga myndigheter och domstolar. Dels är det den fundamentala bristen att Förvaltningsrätten inte prövar verkställigheten i LSS-insatser utan bara rätten till insats.
Det innebär bland annat att kommuner kan tvångsflytta sköra personer från väl fungerande verksamhetsställen ”hem” till egna nyöppnade verksamheter! Naturligtvis för att spara pengar, trots att pengar inte får påverka beslut i LSS utan bara behov. På så sätt kan kommuner köra över alla de viktiga principerna i LSS, som självbestämmande, delaktighet och kontinuitet. Visst kan det vara rätt att erbjuda men inte tvinga en person tillbaka till ursprungskommunen, om möjlighet uppstår. Men beslutet måste vara den enskildes! Som för oss andra ”normalstörda”.
1993 var alla politiker ense om att det fanns personer med omfattande funktionshinder som ”behövde mer för att få lika”. Likaså att dessa personer i alltför liten grad fått del i Sveriges välståndsutveckling. ”Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra”, ”Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt” skrev vår minister i propositionen.
LSS och LASS skapades av socialministrarna Bengt Lindqvist (S) och Bengt Westerberg (FP) i god samverkan. Lagarna röstades igenom enhälligt i Riksdagen. Detta trots att Sveriges ekonomiska situation var långt svårare än idag. LSS handlar ju om behov och inte om pengar! Allas lika värde var på den tiden en riktig värdegrund i vårt samhälle. Idag när Sverige är rikare än någonsin tidigare, har vi ändå inte råd med LSS? Vart tog värdegrunden vägen?
Idag har LSS istället blivit politik! Många av dagens politiker har synpunkter på LSS och då menar de flesta assistansersättning, dvs. det tidigare LASS. Dvs. den del av personlig assistans där staten har huvudansvaret. Det är lätt att känna av hur du ska bli populär genom att lova förbättringar, som någon annan ska leverera. I politik kallas det att vara i ”opposition”. Du gör det som politiker oftast för att vinna fördelar, som nya potentiella väljare samt utrymme i media.
Innan socialdemokraterna kom till makten, gav man till exempel sken av att de mest utsatta i samhället skulle få det bättre med en rödgrön regering, det vill säga LSS-gruppen bland andra. Nu ser vi ett annat facit av snart en hel mandatperiod.
Vi har under det senaste dryga halvåret sett hur tidigare regeringspartier, KD och L, i ett stort antal artiklar i media runt om i vårt land spridit budskap som; ”rädda personliga assistansen”, ”värna och utveckla assistansen”, ”LSS är en frihetsreform som måste värnas”, ”LSS måste stärkas och värnas”, ”häv sparkraven i LSS” och ”rädda LSS”. Det intressanta är att de partierna som nu försvarar LSS var de som när de satt i regeringsställning var med om att starta nedmonteringen av LSS. Deras budskap klingar därför falskt och populistiskt, eftersom de knappast genomgått några större personalförändringar.
Naturligtvis är det mest oroande, att inget av de större partierna i praktiken, det vill säga när de har makten, värnar och positivt utvecklar LSS. Men seriösa politiker borde oroa sig för den förtroendekris som ”ord utan mening” med falska löften innebär på sikt. Det bäddar för populistiska partier som egentligen väldigt få vill ska styra landet.
Kompetensbristen tillsammans med avsaknad av inlevelseförmåga är svårast att fördra, tillsammans med ”LSS är för dyrt” och det ”omfattande fusket i assistansen”. Vi har en minister vars kompetens och erfarenhet gör att hon platsar som jämställdhetsminister, men knappast som jag ser det till minister för funktionshinderfrågor. Vi har en LSS-utredare vars enda merit i ämnet är att hon är socionom, men har vad jag kan läsa aldrig jobbar med funktionshinderfrågor. Frågan jag ställer mig är hur engagerade de egentligen är i frågan? Om du är tillräckligt engagerad i en fråga skaffar du dig normalt den kunskap du saknar på alla möjliga sätt. Men har de den tiden?
Har LSS-utredningen havererat redan i starten? Är ”uppföljning av LSS” bara ett ytterligare sätt att spara pengar? Kan och får funktionshinderrörelsen påverka?
Social tagging: LSS > Politik
Jag håller med i mycket av det Harald skriver. Tiderna har ändrats. När LSS och LASS trädde i kraft rådde det en bred enighet att förbättra livsvillkoren för personer med stora funktionsnedsättningar var en prioriterad fråga, så är inte fallet längre. Nu handlar allt bara om kostnad, kostnad, mer kostnad (och när det gäller personlig assistans) även ett påstått omfattande fusk… Emellertid måste vi sätta in den förda politiken i ett sammanhang. Det sparas på all välfärd (de hårdare tagen för att minska sjukskrivningarna är ett aktuellt exempel). Det har blivit ”fult” att vara beroende av samhället och då är det tyvärr givet att personerna i LSS gruppen blir ”intressanta besparingsobjekt”. För försämringarna drabbar inte bara assistansen, de slår hårt mot hela LSS.
Politikerna ja. De lovar mycket men levererar desto mindre. Politiker på högsta nivån i regeringen där den verkliga makten finns, ja vem hade ett verkligt genuint intresse för våra frågor senast? Bengt Westerberg är nog den sista och han lämnade posten som socialminister 1994´… Åsa Regnér har, enligt min bedömning inget intresse alls för våra frågor och det var inte mycket bättre med Maria Larsson heller. Vad gäller Liberalernas engagemang från t.ex Bengt Eliasson så tror jag det är äkta men att vara i opposition är som Harald skriver mycket lättare än att sitta i regeringsposition. Och vad gjorde Liberalerna för att stoppa de nedskärningar som faktiskt inleddes under alliansregeringen – inte mycket är mitt svar.
Hur ska vi göra för att påverka mer? Ett stort problem som jag ser det är att det finns för få eldsjälar. För få ´tvingas ta på sig för mycket. Ett problem relaterat till detta är att den s.k. självrepresentationen på hög nivå är för liten, d vs det finns för få personer som själva lever med funktionsnedsättningar på maktpositioner. Men hur får vi berörda personer att engagera sig så mycket som krävs för politiker på så hög nivå? Jag vet inte, en del skulle säkert vilja men krafterna räcker inte till helt enkelt. Jag har själv fått frågan om jag vill engagera mig i partipolitiken. Hitills har jag avböjt, mycket p g a att min hälsa är lite bräcklig och jag mår riktigt dåligt om jag blir överansträngd (får t.e.x lätt kraftig huvudvärk då)
Vidare Hur många ministrar har vi haft efter Bengt Lindkvist som själva haft en funktionsnedsättning? Någon finns det väl men de är mycket lätträknade. Hur många riksdagsledamöter finns de som har en funktionsnedsättning enligt vedertagna definitioner? Jag kan inte nämna en enda ledamot. Följen blir tyvärr, tyvärr att våra frågor blir lågprioriterade. Det är ett stort demokratiskt problem.
Glömde och nämna att många p g a sina funktionsnedsättningar behöver hjälp med att föra eller inte kan föra sin talan själva. Det är ett ytterligare stort hinder mot att öka självrepresentationen i de politiska församlingarna och ökar behovet av att anhöriga engagerar sig
Att ”LSS är för dyrt” eller att ”fusket är omfattande” verkar det finnas enighet om inom de flesta partier. Det som nästan retar mig mer än politikers ointresse för funktionshinderfrågor är medias totala ointresse. Det finns oändligt mycket att granska när politiker uttalar sig om t.ex. ”överutnyttjande” eller kommunalt självstyre i relation till LSS. Fakta och siffror är lätt tillgängliga men ingen journalist verkar orka bry sig.
Frågan är för tung för våra politiker,det ska helst snuttifieras på Facebook med höga brösttoner Kortsiktiga vinster.
FUB har chansen i Visby att fara omkring på ön som tettingar och pumpa ut våra budskap så
partierna svimmar.
Lycka till där och jag hoppas att många insatta tar del av det som skrivs här .
Helena. Medias rapportering är katastrofalt dålig, instämmer helt. När det gäller ”fuskdebatten” hos vi som är beviljade PA saknas totalt en seriös granskning om rimligheten/orimligheten i regeringens propaganda att 10 % av all utbetald assistansersättning utgörs av ”fusk”. Inga röster som på allvar ifrågasätter dessa uppgifter släpps fram i Rapport, Aktuellt, Sveriges Radio etc. De enda ledarskribenterna i större tidningar som jag med säkerhet vet ifrågasatt omfattningen på ”fusket” är Aftonbladets Eva Franchell och Arbetets Martin Klempke
Och övriga 9 insatser i LSS? Följer man rapporteringen i riksmedia finns de tydligen inte alls. Ointresset är totalt.