Individerna i LSS osynliggörs

LSS tillkom för att vissa personer ”behöver mer för att få lika”. Så här uttrycks det i LSS-propositionen:

”Människor med handikapp har i alltför liten grad fått del i Sveriges välståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbetsmarknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller svårt funktionshindrades möjligheter att bestämma över sin egen situation och påverka utformningen av service och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstörningar. Familjemas situation är ofta hårt ansträngd. Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt.

Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.”

Det var år 1992! Den offentliga debatten de senaste åren har inte handlat om individernas behov utan nästan uteslutande om kostnader, att ”LSS är för dyrt”, och om ”omfattande fusk” i assistansersättningen.

Orsaken till att LSS tillkom tycks helt glömts bort, trots att problemen som beskrivs så utmärkt i texten i propositionen ovan till stor del kvarstår, om än i mindre grad.

Lagstifterens vision var att LSS skulle utvecklas till att bli en naturlig del av en kommuns verksamhet för sina innevånare och att stödet skulle bli så självklart att LSS inte skulle behövas.

När jag blev förälder till ett barn med särskilda behov för drygt 40 år sedan, så var nog min bild att de extra resurser som behövdes skulle vara lika självklara som allmän sjukvård. Min vision liksom senare lagstiftarens var helt fel. Istället började för min del nu 40 års kamp för att min son skulle få sin lagstadgade rätt! Jag ser i dagsläget inget slut på kampen. Det är oerhört långt från lagstifterens och min vision! Inte i vår vildaste fantasi såg vi att rättigheterna skulle behöva utkrävas i Förvaltningsdomstolarna. Inte heller Förvaltningsdomstolen verkar ha förstått detta och skaffat sig kompetens om LSS.

Idag är jag företrädare för fler än min son. Primärt de som liksom han tillhör de osynliga, de med så svåra funktionhinder att de inte kan föra sin talan. De som fortfarande göms undan, inte på gamla institutioner, men i föräldrahemmet och i gruppbostäder. Knappast vad LSS eller FN Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskriver!

När detta besvärliga ämne dyker upp i debatter, uppvisar våra politiker på en stor kunskap om ”avledning och negligering”. Rapport efter rapport från statens egna utredningar(SOU), Socialstyrelsen, ISF, funktionshinderorganisationerna m.fl. om LSS och fattigdom har som jag brukar säga ”stoppats i frysen”, vilket innebär att ansvariga politiker använd den ultimata metoden av negligering. När en politiker blir pressad i en öppen debatt så blir svaret mycket ofta ”vi skall titta på det” eller ”vi skall tillsätta en utredning”. Det senare är politikers fulländade avledning – en ny utredning som efter ett par år har glömts bort.

Det finns som relaterat ovan två fungerande strategier för att avsluta ett besvärligt samtal. Den ena är att du inte låtsas höra – negligera. Den andra är att du pratar om något helt annat – avleda. Nästan alla föräldrar lär sig detta när deras små barn kastar sig på golvet och skriker efter godis – avledningen är ”på lördag”. När barnen blivit lite större och tydligt säger att de inte vill följa med på landet – då hör du som förälder inte utan du negligerar. Vissa föräldrar till barn med autism, utvecklingsstörning och utåtagerande blir proffs på bägge strategierna. Numera finns en utvecklad metod ”Lågaffektivt bemötande” som är alldeles superb och som bland andra RFA Utbildningscenter Autism lär ut. Var politiker har lärt sig kan man undra?

Om politikers kunskap om LSS var lika bra, vore kanske LSS-lagstiftarens vision ändå inom synhåll och inte lång borta i fjärran. Minimikunskapen hos politiker som har ansvar eller uttalar sig om LSS skall väl ändå vara att de förstår varför LSS finns och ser de individer som tillhör gruppen som omfattas av lagen. Att de ser det utanförskap som dessa personer befinner sig efter 25 år med LSS.

Ännu mer oroande är att ”allas lika värde” har utarmats under de senaste åren och med detta även synen på LSS-gruppen. Det är nu ok för ledande politiker och tjänstemän att säga att ”LSS kostar för mycket” och ”Vi måste spara även på LSS kostnader”. Det är även ok för ledande politiker att påstå något om LSS utan förankring i officiella siffror.

Jag oroar mig för återuppväckta attityder till och fördomarna mot funktionshindrade. Det jag ser och förskräcks av är att ledande politiker inte bara ”avleder och negligerar” utan öppet visar sitt motstånd mot LSS och öppet visar sitt lagtrots med motiveringar som ”kostnadsöverdrag” och ”budgetavvikelse”.  Samt att de även öppet struntar i intresseorganisationerna som reagerar mot de politikska besluten.

Målet med LSS är tydligt beskrivet i lagen och i propositionen ” att kunna leva sitt liv som andra trots funktionshinder och med goda levnadsvillkor”. Ingen politiker kan tycka att en medborgare som går back ekonomiskt varje månad med flera tusen kronor har dessa ”goda levnadsvillkor”! Ändå gör ingen regering något för att ändra på detta! Det är absolut negligering!

Bengt Westerberg skriver i förordet till FUBs rapport ”Fångad i fattigdom”: Rapport efter rapport har visat att personer som föds med eller förvärvar en funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga har låga inkomster och ofta svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Den här rapporten bekräftar bilden. En viktig orsak är att bostadskostnaderna överstiger dem som andra i motsvarande ålder har.

I rapporten framgår tydligt vad som orsakar de stora underskotten för många i LSS gruppen. Det behövs inga ytterligare utredningar om detta! Flera statliga utredningar och ett antal rapporter från Socialstyrelsen har redan konstaterat att personer i LSS gruppen har generellt sämre ekonomisk levnadsstandard än andra och att många som bor i gruppbostad till och med är dömda till ett liv i fattigdom. Men ansvariga ministrar har valt att avleda och negligera!

Vår utsatta LSS-grupp ”sitter just nu på läktaren” och bevittnar hur våra ledande politiker käbblar om ”vinster i välfärden” respektive ”stora skattehöjningar”, dvs. bara om pengar! Inte om hur våra mest utsatta medborgare mår och hur man bäst kan ge alla dessa ett gott liv, ett sådant liv med lika värde som beskrivs i våra FN-konventioner.

Inte konstigt, men förfärande, att även LSS blivit till bara kostnader, som avleder varför lagen finns och för vilka. De negligeras som individer och döms till ett påvert liv, långt från ett liv som andra med goda levnadsvillkor.

Med motivet att vi inte har råd! Trots aktuella rapporten som säger att svenska hushåll aldrig varit så rika som idag! Att vi inte har råd är således ”Fake news”.