Vem ansvarar för LSS-gruppens fattigdom?

Vem är ansvarig för att LSS-gruppen är fattig och vem ansvarar för att LSS lagens mål om ”ett liv som andra med goda levnadsvillkor” blir verklighet?

Det kan knappast vara individerna själva även om man kan tro det efter hur Försäkringskassan och Förvaltningsdomstolarna verkar tycka?

Det kan väl inte heller vara föräldrars fel som av slumpen fått ett barn med funktionsnedsättningar? Där är det ännu fler makthavare som verkar mena?

För mig är det självklart att det är just regeringar och andra makthavare ansvar att efter att LSS nu funnits i 28 år, så har man inget gjort för att uppfylla lagens syfte.

Så har är mitt förord till årets upplaga av vår rapport ”Fångad i fattigdom”:

Regeringen är ansvarig för LSS-gruppens fattigdom – dags att regeringen agerar

Fattigdomen för många i LSS-gruppen har accelererat under senare år, dels på grund av dåligt anpassad aktivitets- och sjukersättning med hög skatt, dels på grund av orimligt höga hyror i gruppbostad kombinerat med ett icke anpassat bostadstillägg! Detta beror helt och hållet på beslut tagna av våra ansvariga politiker.

Jag brukar säga att det är okunskap som orsakar försämringar i LSS, men när det gäller LSS-gruppens ekonomi handlar det snarare om medveten bortprioritering från regeringarna under den senaste 15 årsperioden. Ansvariga politiker är, genom ett stort antal statliga utredningar och rapporter, mycket väl informerade om hur illa det ekonomiska läget är för dessa funktionshindrade.

Vi har två goda lagar som beskriver regeringens ansvar; dels LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som utlovar ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor, dels FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som i sin artikel 28 erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning till en tillfredsställande levnadsstandard samt tydligt skriver att personer med funktionsnedsättning har rätt till samma positiva ekonomiska utveckling som landets medborgare i övrigt.

Personer med aktivitets- eller sjukersättning fortsätter, år efter år, att tappa i relativ köpkraft. Gruppens köpkraft har bara förbättrats en tredjedel så mycket som för en genomsnittlig löntagare under motsvarande period. Nettoinkomsten efter skatt för personer med sjukersättningens garantinivå är knappt 8 000 kronor per månad, medan minimilönen efter skatt för personer i kommunal anställning är cirka 16 000 kronor, och för de som bestämmer i vår riksdag cirka 45 000 kronor.

Att LSS-gruppen tappat köpkraft beror inte på okunskap hos de regeringar som styrt sedan 2008. De har tvärtom haft god uppföljning om LSS-gruppens dåliga ekonomi genom åtskilliga utredningar och myndighetsrapporter, om de velat läsa dessa. Rapporterna har liksom FUB:s Fångad i fattigdom visat på utbredd fattigdom för LSS-gruppen.

Regeringen skriver själv om detta i nya utredningar (som här i Kommittédirektiv 2020:28):

”Den genomsnittliga disponibla inkomsten för personer med funktionsnedsättning är lägre än för den övriga befolkningen. För personer med boende med särskild service enligt LSS är den ekonomiska situationen sannolikt särskilt svår … att den enskilde går 4 650 kronor minus per månad.”

Men trots kunskapen görs inga synbara förbättringar, som verkligen ändrar detta orimliga förhållande!

I stället jagar Försäkringskassan, med hänvisning till direktiv från regeringen, personer med aktivitetsersättning för att de ska ta arbete istället. Även här finns god kunskap om att bara någon eller några få procent av personkrets 1 i LSS kan ta eller få ett jobb. Ingen har självmant valt att leva på bidrag. Verkligheten är istället att många i gruppen drömmer om att ha ett riktigt lönearbete, både för sin självkänsla och för sin ekonomi.

Även ute i kommunerna pågår en brysk jakt på LSS-kostnader, där tidigare självklara insatser plötsligt avslås. Kommunerna letar alla möjligheter att ta betalt för den omsorg som enligt LSS ska vara gratis. Återkommande program i SVT har de senaste åren visat att kvalitén på gruppbostäder kraftigt försämrats. Det gäller även många av de andra insatserna. Mörkertalet är stort. Allt är tydligen tillåtet i jakten på nya besparingar! Nya merkostnader för den enskilde dyker upp, trots principen om att ”man ska inte ha merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning”. Det är ovärdigt en kommun som har ansvar för alla sina kommuninnevånares välbefinnande.

LSS tillkom sedan 1989 års Handikapputredning visat att personer med svårare funktionsnedsättningar inte levde ett bra liv, utan var diskriminerade och osynliggjorda. Därför tillkom rättighetslagen LSS, som har grundteserna ”allas lika värde” och rätten till ”ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor”. Två viktiga pekpinnar; man har rätt till insatserna om behov finns, och man ska ha goda levnadsvillkor. Och man kan inte ha goda levnadsvillkor om man är fattig.

Ytterst ansvarig för att LSS goda mål blir verklighet, och att lagar följs, är regeringen. Regeringen måste tillse att kommuner och förvaltningsrätter inte sätter käppar i hjulet.

För att förverkliga detta måste regeringen förtydliga nuvarande LSS, och fullgöra det informationsuppdrag som FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskriver, i artikel 8 Medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning.

Det är ju inte så att Sverige saknar pengar. Det har visats nu under pandemin, vilket våra politiker gärna skryter om. Pengar har samlats i ladorna. De pengar som inte sparats har de senaste drygt 10 åren omfördelats till den redan rika delen av befolkningen, via generösa avdrag och bidrag till dessa. Skillnaden mellan rik och fattig har ökad kraftigt i Sverige. Ytterst lite av förbättringarna har hamnat hos personer med LSS.

Det är orimligt att vi i en välfärdsstat som Sverige ska lämna personer med svåra funktionsnedsättningar i dubbelt utanförskap. Dels ett utanförskap som beror på funktionsnedsättningen, som många gånger gör det svårt att delta i samhällslivet. Dels ett utanförskap som beror på fattigdom, som gör att man inte har ekonomisk möjlighet att delta. Det är inte rimligt att många i hela sina vuxna liv ska gå minus ekonomiskt varje månad och hänvisas till livslångt försörjningsstöd.

Det behövs att regeringen äntligen tar ansvar för LSS-gruppens ekonomi, så att berörda individer uppnår de goda levnadsvillkor som nu utlovats i 28 år.

  • Aktivitets- och sjukersättningen (byt namn då vår LSS-grupp inte är sjukskrivna) behöver höjas rejält till en nivå i närheten av lägsta lön på arbetsmarknaden, och följ med i dess förändring.
  • Se till att bostadstillägget följer den aktuella hyresnivån i alla delar av landet. dvs. ta bort taket. Med bättre inkomst enligt ovan bör inte kostnaden för bostadstillägget öka.
  • Sänk skatten för LSS-gruppen till en nivå som övriga (löntagare). Gruppen ska inte straffas dubbelt för att de inte kan ta eller få ett riktigt arbete.

Harald Strand

Social tagging: >

3 Responses to Vem ansvarar för LSS-gruppens fattigdom?

  1. Yvonne Malmgren skriver:

    Tack! För en mycket bra men sorglig text.
    Ett utanförskap som handlar om brist på människosyn.

  2. Thomas Juneborg skriver:

    Är sjuk och orkar inte med något längre svar. Men mycket kort Harald.

    Självklart har regeringen det yttersta ansvaret. Det framgår av både RF (Regeringen styr riket) , CRPD och även LSS § 7 goda levnadsvillkor – staten/regeringen ansvarar ju för den ekonomiska tryggheten, oavsett LSS insats.

    Har f.ö. känt mig jagad av FK själv vad gäller sjukersättning.

  3. Helena Molker Lovén skriver:

    Instämmer i de här högst rimliga kraven. Den här målgruppen blir ständigt bortglömd och bortprioriterad.

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: