Har vi glömt de grundläggande principerna i LSS efter 27 år?

Vilka är de grundläggande principerna i Sverige med fokus på personer med svåra funktionsnedsättningar? Här är några viktiga äldre:

Allas lika värde från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948. I artikel 1 står det: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Likhet inför lagen är skyddat i grundlagen och kommer till uttryck i regeringsformens,1 kapitel 9 § som anger ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen.”

De omyndigförklarade – ansågs sakna all rätt att bestämma över sina ekonomiska angelägenheter och att rösta i allmänna val på grund av ”grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet” och fick rösträtt först 1989. Samma år som omyndighetsförklaring ersattes med god man eller förvaltare.

Merkostnadsprincipen har länge varit en viktig handikappolitisk princip, att människor inte skall ha merkostnader på grund av funktionshinder.  Den framhålls även i LSS grunddokument.

Normaliseringsprincipen lanserades av Bengt Nirje FUB på 1960-talet. Principen föddes som en reaktion på institutioner och förtrycket mot personer med utvecklingsstörning. Nirje ville att personer med utvecklingsstörning skulle bli erkända som självständiga individer. Principen fick ett stort genomslag i Sverige och utomlands. Den handlar om rätten till ett vanligt liv och att själv bestämma sin dag. Kort sagt leva som andra i gemenskap med andra, vilket plockades upp av först Omsorgslagen och sedan i LSS.

Goda levnadsvillkor och ”att leva som andra” är grundläggande i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshin­drade.

LSS är avsedd att tillförsäkra personer med omfattande funktionsnedsättningar en god service och ett gott stöd, oavsett var de bor och oavsett vilka de lokala ambitionerna hos politiker är. Det övergripande målet är att den enskilde ska kunna leva som andra (5§), trots sin funktionsnedsättning. Jämlika livsvillkor innebär att jämförelser måste göras med villkor som gäller för jämnåriga som inte har funktionsnedsättning.

Den enskilde skall genom de särskilda insatserna i LSS tillförsäkras goda levnadsvillkor (7§) och verksamheten ska vara av god kvalitet (6§). Goda levnadsvillkor kan ses som ett övergripande begrepp som anger kvalitet och nivå på de särskilda insatserna.

De särskilda insatserna ska förebygga, minska följderna av och kompensera för funktionshinder. De skall vara samordnade och utformade så att de stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv och kunna delta aktivt i samhällslivet. Insatserna måste grundas på de behov och önskemål som den enskilde tycker är angelägna för att kunna leva så självständigt och oberoende som möjligt.

Behov och önskemål om stöd och service varierar dock från person till person, precis som en och samma person kan ha olika behov och önskemål i olika skeden i livet.

För att ge ett gott stöd och en god service och omvårdnad ska det enligt LSS finnas den personal som behövs (6 §). Personalen ska vidare ha den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift.

Övriga kvalitetskriterier är respekt för den enskildes rätt till självbestämmande, inflytande, integritet och delaktighet samt helhetssyn, kontinuitet och tillgänglighet.

Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes rätt till självbestämmande, inflytande och integritet.

Detta innebär bland annat ett erkännande av personens rätt att själv välja sina värderingar och utifrån dessa leva sitt liv. Det måste alltid finnas en medvetenhet om att ju mer en person är beroende av andras stöd och hjälp, desto större är risken för integritetsintrång.

Den enskilde skall ges största möjliga inflytande och medbestämmande över det stöd som ges och insatserna skall präglas av en hög grad av individualisering. Att ha inflytande innebär dels att kunna bestämma själv i olika vardagssituationer, dels att kunna påverka beslut på olika nivåer. Omgivningen måste göra sitt bästa för att förstå och respektera den enskildes vilja i alla situationer.

Den enskilde skall kunna vara delaktig i det liv och i den gemenskap som tillkommer alla människor. Hur aktiv man önskar vara varierar mellan olika personer, men också under olika skeden i livet för en och samma person.  Strävan mot delaktighet och jämlikhet måste alltid utgå från jämnåriga och från personer som i övrigt har likartade intressen. Personer med funktionshinder har givetvis samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som andra och måste ges förutsättningar att ta del av och fullgöra dessa.

De särskilda insatserna skall vara lätt tillgängliga. Tillgänglighetsbegreppet har i detta sammanhang en bred betydelse.

När det gäller fysisk utformning måste lokaler och bostäder vara tillgängliga och användbara. Möjlighet att ta del av information måste finnas för alla människor. Kommunen är ansvarig för att informera om LSS och verka för att personer som har rätt till insatser även kan få dem och använda dem. Information om LSS och dess insatser måste vara lätt åtkomlig och förståelig för alla oavsett funktionshinder. Detta kräver att informationen utformas utifrån mottagarens förutsättningar att ta emot den och med utgångspunkt att information inte är given förrän den är mottagen.

Tillgänglighet i ekonomisk bemärkelse kan innebära att den enskilde inte skall ha extra kostnader på grund av sitt funktionshinder.

Att verka för tillgänglighet kan även innebära att påverka attityder till människor med funktionshinder genom information och utbildning.

Avgörande för ett gott stöd och en god service är att insatserna ges utifrån varje enskild persons behov och önskemål.

I begreppet helhetssyn ingår bland annat att stödet planeras och ges utifrån den enskildes samlade behov och hela livssituationen. Både starka och svaga sidor hos den enskilde måste beaktas liksom samspelet med den omgivande sociala miljön.

Begreppet kontinuitet innebär att den enskilde skall kunna känna trygghet i att stödet varar så länge behovet finns, vilket bidrar till att göra tillvaron mer överblickbar för den enskilde. I en snävare bemärkelse handlar det om att stödet inte skall upphöra eller förändras om inte den enskilde själv deltagit i ett sådant beslut. I ett längre perspektiv handlar det om att våga planera för en framtid och kunna lita på att samhället tar ett långsiktigt ansvar för att förverkliga funktionshinderpolitiska mål.

Läget idag

Normaliseringsprincipen tillkom i en tid då personer som idag omfattas av LSS normalt var inlåsta i större vårdinstitutioner. Även om många ibland hävdar att institutionerna är på väg tillbaka, då det byggs alltfler alldeles för stora gruppboenden, så är det långt från dåtidens vårdhem. Vi måste beakta att en lägenhet i en gruppbostad enligt LSS är den enskildes hem.

När LSS-lagen kom så ersattes normaliseringstanken med en modernare skrivning, där det övergripande målet var goda levnadsvillkor och ett liv som alla andra. De principer som LSS tar upp är delaktighet, självbestämmande, jämlikhet och integritet.

Normaliseringsprincipen har varit drivande för en utveckling som leder mot att jämställa personer med utvecklingsstörning och andra vuxna människor. Den blandning som gjorts i vissa kommuner med funktionhinderomsorg och äldreomsorg betecknas ofta som en normaliseringsprocess av företrädarna i kommunen. Det är det inte! Du har rätt till alla faser i livet och inte bli behandlad som äldre förrän du är det. Du bor på ett äldreboende en kort tid i sluten av ditt liv, medan du ska bo i en LSS-bostad merparten av ditt liv från ung vuxen tills du blir gammal.

FUB har i undersökningar av domar i förvaltningsrätten sett att HFD inte tar ett helhetsgrepp i sina domar, utan gör en begränsad lagtexttolkning utifrån vad som anförts i ursprungliga överklagan. Eftersom de görs av ”vanliga” personer som inte förstår att allt måste med i överklagan blir domarna fel.  Domstolen har ett eget utredningsansvar som man nästan alltid glömmer, den så kallade Officialprincipen, som är viktig för att rättssystemet ska fungera demokratiskt när parterna styrkeförhållande skiljer. Officialprincipen innebär att rätterna måste se till att det finns tillräckligt med underlag innan de fattar sitt beslut. Enligt ISF är det ovanligt att domstolarna gör några sådana här egna kompletteringar utan vanligen nöjer de sig med materialet som kommuner, Försäkringskassan samt privatpersonen har skickat in.

Vi har sett HFD domar som uppenbart strider mot LSS intentioner. Ibland är de säkert tänkta som specifika för just de fall som prövats, men de blir oftast prejudicerande för att de används av kommunerna om de passar deras syfte.

Vissa myndighetschefer och handläggare har infört att alla beslut om LSS-insatser skall vara tidsbegränsade. De har inget stöd i lagen för detta! Endast beslut som är tidsbegränsade i verkligheten till exempel ledsagning ska vara det. För övriga insatser ska beslut vara tills vidare. En omprövning av dessa skall endast ske om behovet av insatsen eller insatserna förändras väsentligt. Undantag i lagen är bara assistansersättningen som ges av Försäkringskassan och som ska omprövas vartannat år enligt lag (Socialförsäkringsbalken 51 kap. 12 §).

Omprövningar är märkliga och oftast onödiga då personer som tillhör LSS personkretsar har livslånga funktionsnedsättningar och behovet av stöd förändras inte på några få år. Det har blivit ett jätteproblem då det används av kommunerna för att kunna göra avslag i ett senare tillfälle, när de upptäckt att någon av förvaltningsrätterna dömt till nackdel för en sökande i en annan kommun. Orsaken att tidsbestämma är nog tyvärr också en smitta från assistansersättningen. Generellt missbrukas ”rättspraxis” trots att LSS är en individuell lag där personens individuella behov ska styra beslut.

Det är alltid ett maktmissbruk att tvinga svaga personer att ansöka om sina LSS-insatser varje eller vartannat år. Det skapar onödig oro och onödigt extraarbete för anhörig/god man. Naturligtvis var lagen inte tänkt så! Tvärtom var kontinuitet och förutsägbarhet viktiga tankar i lagens förarbeten.

Vill man från kommunen ha uppföljning av insatserna får man sälja in Individuell Plan. Den är bra för den enskilde, men också för kommunen!

Det är uppenbart att goda levnadsvillkor genom tillämpning på senare år har devalverats. Vad orsaken till detta är kan naturligtvis diskuteras. Min uppfattning är att myndigheter vill spara offentliga utgifter. SKL och kommunerna har också ett annat skäl, att det kommunala självstyret begränsas.

Jag läser i kommuners LSS-beslut, ”att NN redan har goda levnadsvillkor – utan den nya sökta insatsen”. Och vad värre är så diskuterar förvaltningsdomstolarna i samma anda! Det är beklämmande – för hur kan de avgöra om någon har goda levnadsvillkor, det kan väl bara denna någon själv. Och de får inte avslå en sökt insats i LSS på dessa premisser – utan avslag ska bara ges om individen inte har behov av just den insatsen som denne nu sökt.

Reclaim LSS!