LSS-gruppen är knappt 90 tusen personer dvs. cirka 8 promille av Sveriges befolkning. Så få att politiker kan strunta i den gruppen, eftersom de bara räknar möjliga röster vid valen.
Ålderpensionärer är drygt 2,2 miljoner personer eller drygt 22 procent av hela Sveriges befolkning på 10,2 miljoner personer. Antalet ålderspensionärer växer dessutom varje år, medan LSS-gruppen nästan planat ut
Ålderspensionärer blir med sin stora del av valmanaskåren, drygt 27 procent, blir en allt viktigare grupp för alla våra politiska partier. De slåss om deras viktiga röster något som de inte gör för LSS-gruppens 8 promille där de flesta inte ens kan rösta.
Det är nog den krassa verkligheten vi som jobbar intressepolitiskt för LSS lever i. Jag skrev ett inlägg här på sajten år 2012, som svar till mitt socialdemokratiska kommunalråd i min dåvarande kommun, när han kallat mig finanshaj, trots att jag faktiskt då arbetade i IT-branschen med affärssystem.
När det gäller haj-beteende så tycker jag att man anammat finanshajarnas ensidiga avkastningsmål, med den skillnaden att politikerhajen ser till maximal avkastning i antal röster i kommande val! Var finns då det sociala engagemanget?
Mitt inlägg gynnade LSS-gruppen i den kommunen. Men ingen kan påstå att det blivit bättre på Sverige-nivå på de drygt 7 åren! Inget parti bryr sig om vår grupp på riktigt. Några av partierna kastar några allmosor på några hundra kronor i månaden i sina nuvarande förslag, när underskottet för gruppen är flera tusen i månaden. Naturligtvis blir jag arg. Även om jag vet att det inte lönar sig.
Jag är fullt medveten om att det fortfarande finns fattigpensionärer som har det nästan lika knapert som våra medlemmar, vilka även politiker glömt bort för att de numera inte är så många. Jag vet inte vad de får för stöd av sina pensionärsorganisationer – de som sa nej till mig att stötta våra ”förtidspensionärer” för 5 år sedan. Vad jag vet är att jag som pensionär aldrig ska bli deras medlem!
Jag saknar fortfarande det sociala engagemanget hos politiker. Liksom att jag blir arg att de även struntar i lagar och FN-konventioner de skrivit på.
Social tagging: Ekonomi > LSS
Om alla anhöriga till LSS-gruppen också räknas in så är vi ändå några fler. Fast jag håller med dig, vi är för liten grupp för att politikerna ska räkna med oss. Vi i funkisrörelsen behöver bli mer aktivister och sätta fokus på våra frågor, det är enda chansen att få uppmärksamhet.
Jag kommer osökt att tänka på ”de arga mammorna” på Carlslunds vårdhem där jag jobbade när Karl G till slut fick gehör för sin åsikt att vårdhemmen och övriga institutioner skulle avvecklas i mitten på 70-talet och de ”boende” skulle flytta ut till sina egna kommuner och till gruppbostäder eller till egna lägenheter. För oss anställda var de här mammorna, som alla var engagerade i FUB, som ett rött skynke! De ställde (o) rimliga krav på ”vårdarna” och det var mer vanligt än ovanligt att våra ”samverkansmöten” slutade med en total konfrontation mellan mammorna och personalrepresentanterna! Föga anade jag att jag som pappa till en liten flicka (1998) med grav utvecklingsstörning skulle komma
att engagera mig i FUB och som betytt så mycket för mig och min familj.
När jag tänker tillbaka på de ”arga mammorna” som ställde krav på personalen, på politikerna och tjänstemännen så undrar jag – utifrån Haralds inlägg om att det inte lönar sig att bli arg över de orättvisor som blir alltmer synbara och kännbara för FUB:s målgrupp och andra med funktionsnedsättningar – vart tog vår ilska vägen? Trodde vi (i vår enfald) att när LSS och LaSS infördes 1994 att vi kunde slå oss till ro med lagstiftarens goda intentioner om att de som tillhörde personkrets 1 skulle få leva ett liv som alla andra? Tillförsäkras goda levnadsvillkor? Och att den personliga assistansen som innebar den största frihetsreform som sett dagens ljus inte skulle ifrågasättas, försämras eller helt tas bort med förödande konsekvenser på individuell- eller på familjenivå?
Idag har vi facit. Som Harald skriver – inga partier står upp för vår målgrupp. Få politiker engagerar sig i våra frågor.De ekonomiska orättvisorna har FUB på ett mycket bra sätt presenterats i skriften ”Fångad i fattigdom.” Nästan varje kommun har riktlinjer som begränsar insatserna i LSS. Jag tänker då främst på ledsagarservice och kontaktperson och när det gäller semesterresor så begränsas de av det som vi idag kallar ”kommunarrest.”
Åter till huvudämnet i mitt inlägg: vart tog ilskan vägen? Varför är det så få som finns på barrikaderna och som tar fighten mot politiker och tjänstemän? Är det kanske dags att vi likt mammorna på Carlslund blir både ”arga mammor och arga pappor” för att gemensamt utmana beslutsfattarna på alla nivåer?
Lennart, jag är en arg och ilsken syster. Jag för en alldeles ensam kamp. Det jag ser och upplever sedan dec 2017 liknar inget jag sett under mitt snart 70 åriga liv. Min bror 71 år har aldrig tidigare levt under så usla förhållanden. Jag har sett de stora institutionerna och vårdhemmen.
Jag ser kraftigt sjunkande kvalitét och kompetens inom LSS verksamheten i den kommun min bror bor i. I min hemkommun stiger kvalitéten. Det är mycket som är personberoende. Det gör mig fundersam. Gäller inte LSS i hela Sverige? Hur kan det få finnas så många olika tolkningar? Anmälningarna till IVO ökar. Det är något som är grundläggande fel.
Att åldras i en gruppbostad idag hur är det? Vilken kompetens finns? Vem bryr sig? Har de äldre starka företrädare? Vilka satsningar görs? Kan det vara så att det är en bortglömd grupp som får åldras på sämsta tänkbara sätt? Billigast så? Äldreomsorg av god kvalité kostar pengar. LSS verksamheten kostar redan så mycket så vi spar där vi kan. Vi gör vad vi kan för att glömma de äldre med funktionsnedsättningar. Kan det vara så illa? Eller är det något annat bristen på engagemang beror på?
Jag har länge undrat var de ”arga företrädarna” är? Vem tar och för kampen? Varför lyfts inte missförhållanden med kraft? Varje dag saknar jag Karl Grunewald. Känns ensamt nu. Ensam är inte stark! Helena, jag saknar aktivister i den kamp jag för. Jag ger inte upp. Never ever!
Vi är flera som uttrycker frustration över hur våra nära och kära har det via insatserna i LSS.
I vår kommun blir man av med kontaktperson om man väljer att flytta till en grupp-eller servicebostad. Insatsen kontaktperson skall enligt våra kommunala riktlinjer tillgodoses av befintlig personal. Detta medför att individen är utlämnad till en eller flera personal även när det gäller känsliga frågor; t.ex. relationsfrågor, mer intima frågor vilket blir en slags gisslan-situation. Likaså när det gäller ledsagning. Nästa omöjligt om du bor i ett boende av något slag. Även denna insats ska ges av personalen.
Men med en underbemanning (som ofta förekommer) så tvingas man oftast till kollektiva aktiviteter fjärran från individens önskemål. Kontaktperson är en relativ billig insats och skall inte ges av en ”profession” utan av någon utomstående. När det gäller ledsagning handlar det om att ledsaga personen från punkt A till punkt B men att ledsagaren inte ska delta i aktiviteten. Flera vittnar om en ensamhet i sin kamp för för att få till stånd goda levnadsvillkor för individen och FUB bör ta detta förhållande på allvar genom att ständigt och vid alla konferenser, utbildningar lyfta fram medlemsrådgivarna och rättombudens viktiga roller i vårt interna arbete liksom våra juristers
råd och stödfunktion. Tidigare fanns det basutbildningar för medlemmarna; steg 1. 2 och 3 som rustade medlemmarna till att ta del av det intressepolitiska arbete på respektive hemort för att få till stånd ett intressepolitiskt arbete genom t.ex. samverkan med kommunen. Jag vill att FS åter tittar på möjligheten att på nytt genomföra den basutbildning i 3 steg som jag själv genomgått och som i mitt fall gav mig den kunskap och kompetens för att möta både politiker och tjänstemän på lokal och regional nivå. Först då blir vi en rörelse att räkna med i kombination med vårt förbundskansli som genomför uppvaktningar i departementen och då gärna i samarbete med närstående förbund eller med Funktionsrätt Sverige
Oavsett att vi är få kan vi alla hjälpas åt och bidraga efter bästa förmåga. Vi måste fortsätta påminna,driva och så frön.
På åttiotalet pluggade jag handikappkunskap/vetenskap vid vårdhögskolan i Växjö (i dag Linnéuniversitetet) och högskolan i Jönköping. Det fanns några ord som genomsyrade utbildningen. Integrering, delaktighet och mångfald i samhället.
Vi rev institutioner/anstalter för att människor skulle synliggöras och integreras i samhället. Vårt humanistiska synsätt var att alla efter förmåga skulle få vara delaktig i samhället. Vi behövde mångfald, olika egenskaper hos människor i samhället.
Visst är det vackra ord. Men vad hände? Det vet vi alla. Nu är det dags att damma av orden och ge dem kraft. Från och med nu är jag en LSS-aktivist ingen före detta LSS-handläggare.
Klockrent Lennart. Tyvärr är det som du skriver – vi måste bli förbannade på riktigt. Och på allvar ifrågasätta – om vi nu anser oss ha råd att ständigt sänka skatter – VARFÖR anser inte staten/politikerna att vi har råd att uppfylla LSS intentioner och Funktions rättskonventionen i övrigt?
Att ifrågasätta detta tycker inte är att ta partipolitisk ställning, Alla riksdagspartier, möjligen Vp undantaget driver en politik med skattesänkningar som mestadels går till välbeställda.
Tyvärr är min uppfattning att de riktiga eldsjälarna är för få
Jag skriver att kommuner inte följer lagen.
Vad menar jag:
Bostad; Enligt LSS har personer som tillhör gruppen rätt till bostad om de har behov och behovet inte faktiskt uppfylls på annat sätt. Alla har rätt till en bostad och personer som saknar fast inkomst kan i praktiken inte få ett kontrakt på egen bostad idag.
Trots detta har många kommuner under senare tid börjat neka bostad enligt § 9.9 i LSS. Det är inte ok! Anledningen är nog för att media har upptäckt att mer än hälften av Sveriges kommuner ”glömt” att bygga tillräckligt många gruppbostäder och får då vite från IVO om de inte kan uppfylla sina beslut om bostad. Genom att neka fördröjer de detta. Så acceptera inget avslag om det faktiskt inte finns ett alternativ från kommunen!
Personal; Den personal som finns på en gruppbostad ska ha den specifika kompetensen som kräva för att varje boende ska få de goda levnadsvillkor LSS föreskriver. Det kräver inte bara utbildad personal utan även tillräckligt många.
Här snålar kommunerna så att allvarliga brister finns, så att risk för vanvård uppstår. Detta är naturligtvis inte ok enligt LSS!
Ekonomi; Här brister både staten och kommunerna så att lagar inte uppfylls. Man kan inte ha goda levnadsvillkor om man är fattig.
§18 i LSS föreskriver att kommunen ska se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov.
Merkostnadsprincipen som tydligt beskrivs i LSS förarbeten föreskriver dessutom ”Det är angeläget att omfattande stödbehov på grund av funktionshinder inte medför lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har motsvarande behov. Utgångspunkten bör därför vara att stöd och service som ges enligt den nya lagen skall vara avgiftsfria.”
I FN-konventionen för personer med funktionsnedsättningar står tydligt, att gruppen har rätt till ständiga förbättringar i motsvarande omfattning som vi övriga får i samhället. Detta struntar staten igenom att ha en utvecklig av aktivitets- och sjukersättningen att den nu längre inte går att leva på.
Låt mig som slutord konstatera att både stat och kommuner struntar i de lagar som ska skydda LSS-gruppen, vad gäller ekonomi.
Det är inte bara lagtrots utan även en diskriminering av en grupp personer bara för att de har så svåra funktionshinder att de inte kan arbeta.
När jag var 12 år ,1969 låg jag gömd bakom snödrivorna i Kiruna helt fascinerad av gruvstrejken . Människor som gick i fackeltåg. All media pådrag från hela världen var riktad mot oss i Kiruna. Jag växte upp i en företagarfamilj i ett då rött Kiruna. Där kapitalet var något fult. Förstod rätt snart hur jag skulle parera alla påståenden. Så när någon undrade vad min pappa jobbade med så sa jag att han lastade malm i gruvan. Jag undanhöll sanningen att det var hans egna lastmaskiner. Att han lastade malm på uppdrag av LKAB och att han dessutom arbetade dubbla skift tog ingen hänsyn till. Bakom en mans framgång fanns en kvinna, min mamma. Vid gruvstrejken fick inte vi barn från företagarfamiljer lägga en peng vid sparbössorna som var fastkedjade vid dåvarande Tempo och Domus riktade till gruvarbetare och deras familjer. För varje dag strejken på gick var min pappa närmare en konkurs. Fick permittera arbetare med mera. Men allt löste sig. En dag blåste strejken av. Alla kunde pusta ut.Min pappa erkände efter några år att strejken var nödvändig. ( kanske för att hans far min farfar lastade malm för hand i gruvan)
Ingvar Karlsson socialdemokratisk statsminister skrev i sin bok att det Olof Palme ångrar var att han inte var närvarande vi gruvstrejken
.Med denna berättelse vill jag förmedla, att vi inte får ge upp. Idag ser jag ett Kiruna i förvandling man flyttar stan. Det finns ett framtidstänk.
Vet ni vad, det blev bättre för gruvarbetarna efter strejken!
Vi måste också ha en framtidstro och ha kraft att försätta berg. Jag kommer vara med vid manifestationen den 3/12 i Kalmar.
Tack Harald! För din outtröttliga kamp! Jag är tacksam för all den information, de argument och den kunskap jag får via din blogg. Men hur ska vi kunna få till förändringar?
I dag gäller kostnadsperspektivet före rättighetsperspektivet. Politiker gör brandkårsutryckningar för att lappa och laga LSS-lagen som blev föremål för juridiken. Inga reformer/visioner i sikte. Politiker manifesterar om ”arbetslinjen” där alla ska ut i arbete. Men hur gör vi med människor som inte kan få eller ta ett arbete. Smärtgränsen är nådd för länge sedan över den usla levnadsstandarden som regeringen beslutat om. Mänskligt lidande finns det ingen prislapp på. Vi är alla en del av välfärdssamhället. Vi kan inte tillåta att de Sverige har byggt upp under flera generationer är på väg att raseras. Där det finns en humanistisk syn på människan finns det medmänsklighet och förnuft att skapa ett bättre samhälle.
Hur ska vi få en samhällsförändring? Jag tror att man måste synliggöra de politikerna försöker osynliggöra genom manifestationer, debattartiklar, insändare. Den 3 december är det internationella funktionshinderdagen. Hoppas och tror att det blir många aktiviteter runt om i landet. Där är det av stor betydelse att få massmedia engagerad både lokalt och regionalt.