Brev till Försäkringskassan

Kära försäkringskassan!

Jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till dig och berätta hur det känns inuti en mamma när man har kontakt med dig. Ja, förlåt, jag hoppas det går bra att jag säger du till dig, vi har ju ganska mycket med varandra att göra. Som du kanske minns så har jag ett barn som nu är vuxet och har haft aktivitetsersättning i flera år på grund av neuropsykiatrisk diagnos och tilläggssymptom. Och nu var det alltså dags att söka för en ny period.

Jag vet att man måste skicka in alla papper i god tid eftersom du har mycket att göra. Därför började jag med att kontakta psykiatrimottagningen ett halvår innan aktivitetsersättningen skulle gå ut för att beställa en läkartid. Det var svårt, mycket svårt. Mottagningen har inte några fasta läkare eftersom det är svårt att få tag på läkare, men några dagar i månaden kommer ändå en läkare resande för att beta av de mest akuta ärendena. Kanske skulle min son kunna få en tid efter några månader. Jag frågade om vi kunde besöka någon annan mottagning. Jo, visst fick vi gärna göra det, men det var samma köer överallt sa de.

Så efter tre månader fanns det en läkartid och besöket avklarades. Jag bad läkaren skriva ett intyg om nedsatt arbetsförmåga. Han slog ut med händerna och sa »hur skulle jag kunna skriva ett intyg, jag känner ju inte patienten, jag måste ha något underlag för att kunna utfärda ett intyg«. Och detta kan jag förstå, det är inte lätt att bedöma en människa efter ett besök på 45 minuter. Men då hade jag varit för utseende och redan innan bett den dagliga verksamheten att skriva något om min son och vad han gör på dagarna. Och med detta underlag så blev ett läkarintyg utfärdat.

Du förstår, kära försäkringskassa, det som tar mig hårdast är att läsa dessa intyg. Där står så tydligt uppradat allt som mitt barn inte klarar av, alla tillkortakommanden och svårigheter, svart på vitt. Och även om det inte är några nyheter för mig, jag vet precis var svårigheterna ligger, så blir jag så ledsen av att läsa det. Som förälder och anhörig försöker man ju alltid att peppa sina barn ända från att de är små. Man säger »du kan«, »du vågar«, »det går bra«, »oj vad du är duktig«. Och man gläds åt alla framsteg och saker som de klarar av.

Därför gör det så ont i hjärtat när ni måste ha dessa intyg där det i detalj är beskrivet hur »odugligt« mitt barn är. Och när man pratar med dina handläggare i telefon och de vill veta varför mitt barn inte skulle kunna ha ett arbete på öppna arbetsmarknaden så kommer mina tårar. För ibland så får dina handläggare mig att känna mig som en skurk och bedragare som bara är ute efter bidrag och skattepengar.

Snälla försäkringskassan, vi är verkligen inte ute efter att lura till oss något. Jag skulle vara så glad om min son hade kunnat ha ett vanligt arbete med vanlig lön. Han är också själv mycket medveten om skillnaden mellan ett vanligt arbete och en daglig verksamhet och att han hade kunnat leva ett helt annat liv om han haft en vanlig lön.

Så till slut, efter mycket oro ifall det skulle bli bifall eller avslag, så kom beskedet. Aktivitetsersättning beviljad. En suck av lättnad, nu är vi igenom för denna gång. Nu ska vi bara samla ihop oss, bygga upp självförtroendet igen, jag ska tala om för min son att han visst är duktig och har så många positiva sidor och egenskaper. Som mamma ska jag försöka andas ut och komma ner i varv. Ta hand om mina kroppsliga symptom som alltid dyker upp när jag har kontakt med myndigheterna. Denna gång har jag haft väldigt ont i bröstet och jag har fått sus och pip i öronen. Är det stressrelaterad tinnitus? Jag hoppas att det ska bli bättre, för kära försäkringskassa, jag vill verkligen inte besvära dig med någon sjukskrivning.

Så jag gör väl som jag brukar göra, samlar ihop mig, reser mig och traskar vidare.

Med vänlig hälsning

från en trött mamma

G J

Medlem i Autism & Aspergerförbundet