Brev till Försäkringskassan

Kära försäkringskassan!

Jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till dig och berätta hur det känns inuti en mamma när man har kontakt med dig. Ja, förlåt, jag hoppas det går bra att jag säger du till dig, vi har ju ganska mycket med varandra att göra. Som du kanske minns så har jag ett barn som nu är vuxet och har haft aktivitetsersättning i flera år på grund av neuropsykiatrisk diagnos och tilläggssymptom. Och nu var det alltså dags att söka för en ny period.

Jag vet att man måste skicka in alla papper i god tid eftersom du har mycket att göra. Därför började jag med att kontakta psykiatrimottagningen ett halvår innan aktivitetsersättningen skulle gå ut för att beställa en läkartid. Det var svårt, mycket svårt. Mottagningen har inte några fasta läkare eftersom det är svårt att få tag på läkare, men några dagar i månaden kommer ändå en läkare resande för att beta av de mest akuta ärendena. Kanske skulle min son kunna få en tid efter några månader. Jag frågade om vi kunde besöka någon annan mottagning. Jo, visst fick vi gärna göra det, men det var samma köer överallt sa de.

Så efter tre månader fanns det en läkartid och besöket avklarades. Jag bad läkaren skriva ett intyg om nedsatt arbetsförmåga. Han slog ut med händerna och sa »hur skulle jag kunna skriva ett intyg, jag känner ju inte patienten, jag måste ha något underlag för att kunna utfärda ett intyg«. Och detta kan jag förstå, det är inte lätt att bedöma en människa efter ett besök på 45 minuter. Men då hade jag varit för utseende och redan innan bett den dagliga verksamheten att skriva något om min son och vad han gör på dagarna. Och med detta underlag så blev ett läkarintyg utfärdat.

Du förstår, kära försäkringskassa, det som tar mig hårdast är att läsa dessa intyg. Där står så tydligt uppradat allt som mitt barn inte klarar av, alla tillkortakommanden och svårigheter, svart på vitt. Och även om det inte är några nyheter för mig, jag vet precis var svårigheterna ligger, så blir jag så ledsen av att läsa det. Som förälder och anhörig försöker man ju alltid att peppa sina barn ända från att de är små. Man säger »du kan«, »du vågar«, »det går bra«, »oj vad du är duktig«. Och man gläds åt alla framsteg och saker som de klarar av.

Därför gör det så ont i hjärtat när ni måste ha dessa intyg där det i detalj är beskrivet hur »odugligt« mitt barn är. Och när man pratar med dina handläggare i telefon och de vill veta varför mitt barn inte skulle kunna ha ett arbete på öppna arbetsmarknaden så kommer mina tårar. För ibland så får dina handläggare mig att känna mig som en skurk och bedragare som bara är ute efter bidrag och skattepengar.

Snälla försäkringskassan, vi är verkligen inte ute efter att lura till oss något. Jag skulle vara så glad om min son hade kunnat ha ett vanligt arbete med vanlig lön. Han är också själv mycket medveten om skillnaden mellan ett vanligt arbete och en daglig verksamhet och att han hade kunnat leva ett helt annat liv om han haft en vanlig lön.

Så till slut, efter mycket oro ifall det skulle bli bifall eller avslag, så kom beskedet. Aktivitetsersättning beviljad. En suck av lättnad, nu är vi igenom för denna gång. Nu ska vi bara samla ihop oss, bygga upp självförtroendet igen, jag ska tala om för min son att han visst är duktig och har så många positiva sidor och egenskaper. Som mamma ska jag försöka andas ut och komma ner i varv. Ta hand om mina kroppsliga symptom som alltid dyker upp när jag har kontakt med myndigheterna. Denna gång har jag haft väldigt ont i bröstet och jag har fått sus och pip i öronen. Är det stressrelaterad tinnitus? Jag hoppas att det ska bli bättre, för kära försäkringskassa, jag vill verkligen inte besvära dig med någon sjukskrivning.

Så jag gör väl som jag brukar göra, samlar ihop mig, reser mig och traskar vidare.

Med vänlig hälsning

från en trött mamma

G J

Medlem i Autism & Aspergerförbundet

7 Responses to Brev till Försäkringskassan

  1. Anneli pihlava skriver:

    Så bra skrivet. Känner så väl igen mig själv och mitt barn. 👍❤

  2. maria bergström skriver:

    Tack bara tack! från djupet av mitt hjärta

  3. Jeanette Fridh skriver:

    Tusen tack ❤️

  4. Annika Eriksson Sinclair skriver:

    Mycket bra och gripande skrivet.
    Tyvärr tror jag det är få människor på denna instans som ens har några känslor om det inte gäller dom själva.För likt den kalla regering som har gett dom sitt direktiv så är dom bara ute efter att få in lite pengar på bekostnad av mänskligt lidande.Våra grupper har börjat dyka upp bland de hemlösa på gatan .Så det är illa ställt med prioriteringarna i det som en gång var ett humant Sverige.Har deltagit i flera aktioner och manifestationer och träffat några av dom vid dessa tillfällen.
    .

  5. Maria Holmberg skriver:

    Jag känner och tänker detsamma i mina kontakter med en kommun. Gäller den kommun där min 71 årige anhörige bor, ej min hemkommun. Det som är mest smärtsamt är att min anhörige görs/blir till ett objekt. Han är en människa med tankar och känslor som alla andra. Han är som jag ett subjekt. Människosyn? Tjänstemän kan skriva de mest märkliga saker om hur de tycker att han ”är”. Vem vet hur någon är? Han har anhöriga som enl utredningen lever fastän de är döda. Fullständigt respektlöst.

    Själv känner jag mig granskad och värderad från topp till tå i mina möten med några tjänstemän.

    Jag har inte behövt ha så många kontakter med kommunen tidigare. Inte heller tidigare blivit så dåligt bemött som jag Nu har blivit både av några personal och några tjänstemän.

    Vi tvingas vara stryktåliga samtidigt som vi gör allt vi kan för att alla ska få leva som andra och tillförsäkras goda levnadsvillkor. Respekt och medkänsla lyser oftast med sin frånvaro. Det är för mig det som sliter.

  6. Yvonne Malmgren skriver:

    Mycket bra skrivet !
    För några år sedan träffade jag en trött mor som mynnade ut i denna dikt.
    En trött mor
    En trött mor kämpar mer än hon orkar för barnet
    Barnet som föddes med sina förutsättningar
    Ett barn som ej ingick i mallen normalt
    Det fanns en lag som mor kunde förlita sig på
    LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade
    De vuxna barnet fick ett värdigt liv i tio år
    Sen fick staten dille
    Barnets behov fick en prislapp
    Helt plötsligt blev det omprövning med nej
    Brist på kompetens och empatisk värdegrund
    Besparingar har ingen yttrat sig om
    Nu är mor sedan flera år pensionär
    Använder sin sista kraft för att ge det vuxna barnet respekt
    För likas värde i samhället har mor inte släppt
    En trött mor kämpar mer än hon orkar för barnet

  7. Maria Holmberg skriver:

    Jag är en snart 70 årig syster. Visst har det varit ett annolunda liv. Allt har varit bra t dec 2017. Tankar glädje från regionen som är så bra. Att få skratta ger mig kraft.

    Okunskapen om LSS mål är stor idag i vissa kommuner. Dumhet svår bemöta. Saklighet enkelt bemöta. Om kunskap finns är det lätt samarbeta och föra samtal. Man behöver inte vara överens men respekt för varandra behövs.

    Jag kan med 100 % s säkerhet säga att jag har mest vetskap om min anhörige. Dumt komma och tala om för mig hur X är, vad X vill och vad som är bäst för X. Kränkande mot ffa min anhörige.

    Ett 70 årigt syskonskap har inte alla. Det har gett mig mycket kunskap om människor och vårt samhälle. Önskar att vi båda ska få ha ett bra och gott åldrande. Återstår att se.

    Avslag på avslag på ansökan om ledsagare. Jag har ju tillgodosett behoven. Hur länge orkar jag? Länge får jag hoppas.

Lämna ett svar

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: