Vi har ett stort förtroendeproblem

Mitt förra inlägg ”Jag vill ha en BMW” här på sajten föranledda många kommentarer. Det gillar jag. Det var ok att ni även angrep mig, då mitt inlägg kunde uppfattas som provocerande.

Bakgrunden var just att många skribenter vid ett stort antal tillfällen ger ett budskap som kan uppfattas fel. Till exempel kan inte alla få assistansersättning och att ha självbestämmande innebär inte att alla kan välja fritt efter vad de vill ha av de insatser som finns i LSS, även om det ibland låter så både från företrädare och motståndare för respektive mot LSS. Ett liv som andra, de utan funktionshinder gäller.

Besvikelsen blir stor om man fått fel bild när man inte får sin ”BMW”. Jag ville få den enskilde att förstå att hen måste vara mer realistisk men samtidigt tydlig med sina behov. För att få en insats måste du övertyga LSS-handläggaren att du har behov av den. Ibland inte så enkelt då handläggaren saknar full kompetens eller ansvar. Här finns ett jättestort problem både i brist på kunskap men även att ansvaret att ta beslut (delegationsrätten) har tagits bort från handläggaren i en missriktad spariver.

Det felaktiga budskapet från vissa skribenter och politiker att LSS är lyx måste vi få bort tillsammans, till exempel som i förra inlägget där många uttryckte ”rostig cykel” och ”husmanskost”.

Naturligtvis vill jag ha den sakliga debatten om ”för vem finns LSS” och ”varför finns LSS” samt ”vad är målet med LSS”. För att få bort den pågående debatten om vad LSS kostar, eftersom kostnad inte har stöd i lagen.

Jag vill ha bort den ensidiga fokuseringen på personlig assistans (för att den är dyrast) och få upp de andra 9 insatserna i ljuset. I alla de 10 insatserna har vi idag problem att dels få tillgång till dem, dels få den kvalitet som lagen föreskriver. Det senare är specifikt i kommunerna. Där är naturligtvis personlig assistans bättre där normalt självbestämmande är stort. Borde därför vara ett fokusområde för SKL och kommunerna, hur får vi kvalité och självbestämmande i gruppbostäder.

Att det finns ett förtroende problem hos många i LSS-gruppen för LSS-handläggaren är ju olyckligt, då hen är den viktigaste personen för den enskilde, en ombudsman som jag brukar säga. Hen behöver hjälp och stöd. Många har inte anhöriga som orkar slåss för alla insatser.

Vi har med rätta även förtroende problem för våra ansvariga politiker både i kommun och i regering. Tyvärr skapar det problem. Om vi inte kan samverka bra med politikerna så är LSS gruppen för liten för att med egen kraft ta plats i politiken.

Även ansvariga tjänstemän måste förstå vad lagen föreskriver och att deras ansvar i första hand är att ge LSS-personernas ett liv som andra med goda levnadsvillkor och att jämförelsen ska göras med motsvarande personer utan funktionshinder. Det är det primära målet med LSS, att spara pengar är det sekundära målet som kommuntjänsteman.

Många har varnat för att politiker medvetet sår splittring i LSS-gruppen. Men splittring sår vi även inom funktionshinderrörelsen tyvärr. Jag tycker ändå att efter att jag nu tror att debatten i föregående inlägg är avlutat så är vi lite mer överens, eller hur? Vi måste slåss tillsammans för hela LSS. När jag säger ”slåss” vill jag egentligen ha samverkan för LSS-personernas bästa. Det borde inte vara kontroversiellt.

Social tagging: >

12 Responses to Vi har ett stort förtroendeproblem

  1. Christer Pettersson skriver:

    Handläggare på kommunerna är människor av kött och blod som i sin hand har makten över den som söker stöd i LSS.
    Ett livsavgörande beslut för att vederbörande ska kunna leva så nära det liv som vi andra i gör.
    Att ha god hjälp vid det mötet är A och O där behovet blir mycket tydligt klarlagt för att få ett positivt beslut, som gör att det är möjligt att kunna leva ett bra liv som alla andra.
    Man måste sikta högt inom ramen för LSS,så att man åtminstone når över fotknölarna. Det som saknas efter beslut är kommunernas förmåga att följa upp besluten,inte minst boendeleverantörerna och dess sätt att jobba, personalen blir allt mer upptagen av datarapportering till företag som för dagen har lyckan att få driva LSS boenden än omsorgen om den boende.

  2. Yvonne Malmgren skriver:

    Ska vi värna om LSS-lagen måste vi tillsammans få politiker att stå upp för att alla ska ha rätt att leva ett liv som andra i samhället. Att politiker uttalar sig att ” alla ska ha rätt att leva som andra” räcker inte för lagens intentioner är inte i närheten av 1994 års värdegrund. Vi måste få politiker att förstå att lagens intentioner och dess ursprung ska återställas med tillägg rättshjälp. Det finns en myndighet som besitter på en mångårig och stor kompetens avseende personer med funktionsnedsättning, Socialstyrelsen som tidigare var tillsynsmyndighet och som idag har en mer nedtonad roll, att följa utvecklingen i samhället. För mig är det slöseri med kompetens/resurser när inte Socialstyrelsen får en mer framträdande roll i debatten och önskvärt att myndigheten fick mer muskler för att lyfta fram dessa frågor. Det kanske var en medveten strategi från dåvarande regering att ”tagga” ner kompetensen hos en myndighet.

  3. Thomas Juneborg skriver:

    Jag är på olika sätt djupt involverad i assistans och brukarrörelsen men tycker samtidigt det är trist att vi som berörs av de olika LSS insatserna blivit så splittrade i synen på hela LSS som lag Ett tydligt exempel på det är UG-s avslöjande av de förfärliga missförhållandena på gruppboenden runt om i landet. .Vi pratar här om verksamheter som de facto var institutioner i allt utom till namnet (Harald, jag vägrar tyvärr kalla dessa verksamheter gruppboenden, de förtjänar inte det). Ändå uteblev de stora protesterna utanför FUB helt och hållet. Det är sorgligt att det är så. Och ingen vinner på det utom de krafter som vill spela ut olika LSS insatser och därmed olika grupper mot varandra.

    • Harald skriver:

      Jo Thomas,
      Jag vägrar att kalla gruppbostad institution det är korrekt.

      Jag vet vad LSS föreskriver vad en gruppbostad ska vara. Jag vet att LSS ställer stora krav på kompetens av de som är personal. Jag vet vad LSS förskriver om den lilla gruppens princip.

      Men jag kan inte som Don Quixote slåss mot fuskande kommunpolitiker ensam. Om inte jag får med mig andra i funktionshinderrörelsen är jag körd. Ju fler som säger att de ser gruppbostad som institution ju lättare blir det för våra politiker att blunda för vad som händer i vissa bostäder, de som UG visat och även SVT Väst. Och som du skriver blev det bara några i FUB som försökte protestera för att få upp det på politikers agenda. Då kan de lugnt blunda.

      Om vi accepterar att våra politiker sparar på insatsen genom för lite personal och för dåligt utbildad personal, samtidigt som det oavsett vilka som bor på boendet alltid accepterar 6 boende även fast det strider mot LSS-lagen, ibland låter vi till och med kommunen ha 7, 8, osv. Jag blir förbannad när våra teoretiska säkerhetsventiler som IVO och Förvaltningsrätten inte fungerar. Även de blir överkörda av kommunpolitiker/kommunjurister.

      Jag har tjatat om att vi behöver rättshjälp i LSS, men får ofta till svar av mina kamrater i funktionshinderrörelsen, det kommer aldrig att ske. Ska det ske måste vi tro på att det är möjligt. Om du står inför höjdhoppsställningen och säger att du kommer att riva, så gör du det.

  4. Gunnar Råhlander skriver:

    Tack Thomas
    Bra inlägg. Det borde till krafttag från FUB för att säkra kvaliteten på alla LSS insatser.
    UG var verkligen skrämmande och responsen var lam från funktionhinderrörelsen.

  5. Thomas Juneborg skriver:

    Harald: Jag är troligen en av få personer i assistansvärlden som inte sätter likhetstecken mellan gruppboenden och institution, det vet du. Det som UG visade upp förtjänar dock inte att kallas gruppbostad, det står jag för. Därmed inte sagt att det är så illa överallt. Och framförallt – det var inte så Bengt Westerberg tänkte sig att det skulle fungera.

    Ett misstag många av mina assistansvänner begår är att utgå ifrån att alla tycker att livet med personlig assistans alltid är det bästa alternativet, så enkelt är det inte. Vi är olika som människor Dessutom är behoven olika. Jag står helt bakom dig att alla som bor i gruppboende ska ha goda levnadsvillkor, det vi fick se i UG är på alla sätt och vis oacceptabelt. Men när verksamheten fungerar så uselt som i UG-s exempel tycker jag inte det förtjänar att kallas gruppboende, det är något annat.

  6. Yvonne Malmgren skriver:

    2013 sände Kalla fakta ett program:
    ”Lagen säger att de funktionshindrade ska få hjälp för att kunna leva så normalt som möjligt. Men Kalla fakta kan nu avslöja hur kommunerna börjar vända dem ryggen – med hjälp av privata konsulter. De privata firmorna åker runt och tjänar miljoner på att lära kommunerna att säga nej. Utan att direkt begå lagbrott.”
    Vi har också kunnat följa domar där Sverige snärjt in sig i juridiken. Ingen kunde förutspå vad det skulle bli för konsekvenser. Kunde man ha förutspått så kunde väl ingen drömma om att vi skulle få en kall och omänsklig människosyn i samhället. På 80-talet började jag jobba med syn/hörselreabilitering senare med generella handikappfrågor. Vi utarbetade planer för att skapa en större tillgänglighet, i samhället. Handikappomsorg var ett med äldreomsorg och man insåg som politiker att handikappomsorgen behövdes lyftas ut ifrån äldreomsorgen allt för att frågorna skulle få mer tyngd. Sedan kom LSS. Jag pluggade också handikappvetenskap vid dåvarande högskolor i Växjö och Jönköping. Det var viktigt att få med historiken för att förstå nutiden. Det fanns en optimism i Sverige att det som var dåligt skulle bli bra och det som var bra skulle bli bättre.
    Idag är vi tillbaka på ruta ett när vi pratar om utsatta grupper som isolerade företeelser. Så på det viset ha välfärdspolitiken misslyckas med att integrera, öka upp tillgängligheten med mera. Sverige behöver en generell välfärdspolitik som bygger på att alla är med. Då kommer vi bort från tänket med ”utsatta grupper”. För att få vara en del av samhället behöver det finnas lagstiftning som bygger på en framtidstro. En lag som LSS var tänkt som.
    Med facit i hand trodde jag att år 2019 skulle samhällets människosyn se alla som kommunmedborgare utan särlagstiftning. Så naiv jag har varit.
    När människor blir av med sin personliga assistans, kontaktperson, habersättning i daglig verksamhet, undermåliga gruppbostäder eller politiker som får hänga ut i media att en viss grupp är svindyr. Då är vi långt ifrån människosynen att alla ska få vara en del av samhället. Med facit i hand är det ännu viktigare att vi tillsammans värnar om LSS som lag. Det handlar om människors lika värde i samhället. Det handlar om en liten grupp människor som till varje pris behöver synliggöras i samhället oavsett att inte våra politiker får så många röster. Att inge framtidstro är det viktigaste för mänskligheten. I dag förs en politik som är ovärdig ett land som Sverige. Låt oss tillsammans göra våra röster hörda.

  7. Thomas Juneborg skriver:

    Sen är det också på sin plats att nyansera institutionsbegreppet. Hur dysfunktionella gruppboendena i UG än var (institutionsliknande verksamhet tycker jag är en lämplig benämning på boendena som UG visade upp) så är det ändå fortfarande stor skillnad jämfört med Vipeholm och andra förfärliga inrättningar från det förgångna. Det är också stor skillnad från diverse inrättningar i Östeuropa som fortfarande finns kvar som är minst lika förfärliga som Vipeholm en gång var.

    Exemplen från UG, alla försämringar i assistansen, ledsagningen med mera visar dock att vi befinner oss på ett sluttande plan som tyvärr lutar ganska brant. Det är mycket lättare att hamna på Vipeholm nivå igen än att det är att bygga upp. Utvecklingen måste stoppas innan det är för sent och ”löper amok”.

    En sak till Harald i din kamp för goda levnadsförhållanden i gruppboenden. När du påtalar alla brister för ansvariga politiker tycker jag faktiskt du ska varna för att vi är på väg att återupprätta institutioner igen. Ordet har så negativ klang att jag tror (rätt eller fel) att de lyssnar på dig. Att bara ”påtala brister” räcker inte i Sverige 2019.

  8. Christer Pettersson skriver:

    Ett stort problem vid LSS boende som drivs av privata aktörer är att det saknas relevant uppföljning.
    Jag har skrivit om det tidigare, utifrån egen erfarenhet av min dotters boende på en och samma gruppbostad sedan 91.
    När kommunen drev verksamheten var det så mycket personal att de nästan gick på varandra. Sedan har det gått utför när olika leverantörer övertagit driften Ett av de stora problemen är de inte får behålla sina verksamhetschefer.
    Min dotter säger att personalen sitter vid datorerna stora delar av dagen och fördelar tiden hos de boende orättvist. Alla avvikelser ska naturligtvis skrivas in och man är väl rädd för att få något fel uppenbarat och inte dokumenterat. Tror att det är stora brister i uppföljningen av kommunen.
    Ser man företagens vinster blir man mörkrädd. Pengarna ska väl användas till omvårdnad och inte göda ägare till bolagen som driver verksamheterna. Det här är en viktig LSS insats.

    • Yvonne Malmgren skriver:

      Det kanske behövs en reglering av vinstuttagen.
      Själv var jag förespråkare för privata aktörer när lagen kom med motivering att vi behövde ”nytänk” och komma bort från gamla strukturer/värderingar.
      I dag är jag tveksam.
      Men självklart måste det finnas kontinuitet i uppföljning och insyn i LSS insatser.

Lämna ett svar

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: