Vad vill vi?

Vill vi ha kontinuitet, som gör livet förutsägbart? Eller vill vi ha ständiga förändringar som gör livet spännande? Vet vi vad som ska ändras och varför eller önskar vi en happening?

Vill vi bestämma allt själv och alltid på vårt sätt? Eller kan vi acceptera att jämka våra krav för andras skull?

Kan vi förlika oss med att inte alltid vinna segrar? Kan vi även glädjas åt andras segrar?

Att spara mest är bäst, utan hänsyn till de personer som drabbas och till kvalité? Känns det korrekt?

I lagtexten och i förarbeten till LSS, samt i tidiga regeringsrättsdomar är det tydligt att pengar inte räknas utan det är bara individuella behov som styr insatser som ska ges. I dagens individualistiska samhälle borde inte LSS vara någon lag som ska ifrågasättas utan snarare bör den passa bra in.

Kontinuiteten som är en viktig princip i LSS, för att den enskilde ska kunna känna trygghet i att stödet varar så länge mitt behov finns. Det gör tillvaron mer överblickbar för den enskilde och gör att individen vågar planera för en framtid.

Men plötsligt ska allt omförhandlas och gärna överhuvudet på den det berör! Det sker genom allt kortare LSS-beslut som måste sökas om kanske varje år eller ibland ännu oftare. Utan att mina behov har ändras kan en ny handläggare helt förändra tidigare beslut.

Och som inte det var tillräckligt skrämmande kan mina trygga boende och Daglig verksamhet utsättas regelbundna upphandlingar med skenbar valfrihet som dålig ursäkt. En valfrihet som gör att min bostad kan hamna i andras ägo, med allt vad det innebär i förändringar som de boende absolut inte råder över.

När makthavare talar om att LSS måste förändras i termerna utvecklas och moderniseras är det oftast inte till godo för den stora grupp som först var ursprunget till 1989 års Omsorgslag och sedan till LSS 1994, de som nu i LSS är personkrets 1.

Det som har förändrat är synen på dessa personer och den behöver snarare återställas, till den människosyn, som ledda till avveckling av de stora vårdinstitutionerna och till en inställning om allas lika värde samt att alla har rätt till ett gott liv.

Dessa personer behöver kontinuitet för att bli trygga. De behöver bli accepterade som de individer de är, precis vad FN-konventionerna föreskriver.

Men även vi i FUB vill ha förändring! Det handlar främst om en förändrad syn på självbestämmande, som är en annan viktig grundprincip i LSS. Den är svår för personer med utvecklingsstörning, men just därför extra viktig. Det är inte ok att skylla på att en person med utvecklingsstörning inte förstår sitt bästa. Alla ska ha rätt att säga sin mening och leva det liv de vill, så långt det är praktiskt möjligt – av säkerhetsskäl.

Det finns ett allt starkare behov av en förändrad syn hos kommunens och Försäkringskassans jurister att de ska ”vinna till varje pris” i domstol och att kommunens och Försäkringskassan har inställningen ”att spara mest är bäst”. Funderar de någon gång vad det innebär för de personer de slåss mot och det underläge dessa befinner sig i? Som beskrivs bra i det engelska ordspråket ” Like taking candy from a baby” (som att stjäla godis från ett barn), dvs. mycket enkelt. Det handlar om människosyn och medmänsklighet!

Det är absolut ok med ett individualistiskt samhälle, men det får inte slå över till att bil ett ego-samhälle där alla bara tänker på sig själv och struntar i hur det påverkar andra.

Ska LSS förändras kan det inte ske just nu, när inställningen till lagen är så fel! Då är det bättre att återta lagen till sitt ursprung och se till att våra makthavare följer den!

Reclaim LSS!

Social tagging: >

13 Responses to Vad vill vi?

  1. Yvonne Malmgren skriver:

    När jag tar del av det här, tänker jag tillbaka till år 1994 när LSS trädde i kraft. Omsorgslagen som var ett landstingsansvar skulle upphöra och gå över i kommunalt ansvar 1996. Kommunerna fick två år på sig att förbereda verksamheten. De skedde en skatteväxling mellan landsting och kommun. Det föregick av många möten med landsting och representanter från FUB. Det fanns en stark oro från FUB:s sida lokalt att det skulle bli sämre. Jag var en av dem som sa:
    ”Ni behöver inte vara oroliga, vårt synsätt är att se alla som kommunmedborgare och skapa verktyg för delaktighet, medbestämmande med mera. De är den enskildes individuella behov som ska styra insatserna i lagen för att uppnå goda levnadsvillkor.”
    Genom att personkrets 1 var ett nytt ansvarsområde för kommunerna i Sverige så fick vi stöd av företrädare från landstinget och länsstyrelsen. Även dåvarande kommunförbund i Sverige utarbetade rekommendationer/riktlinjer för LSS. Det fanns säkert inkörningsproblem från kommunens sida men vår ambition var att göra rätt. Detta var en rättighetslag som skulle sätta den enskildes behov i centrum.
    LSS-lagen firar 25 år, jag hoppas att det inte blir något födelsedagskalas. När jag ser lagens förfall och där samhället har tappat värderingen goda levnadsvillkor blir jag ledsen, arg och rädd för det här avspeglar vilket samhälle vi lever i.
    Redan 2010 slog Socialstyrelsen larm i rapporten ”Alltjämt ojämlikt”. En titel som talar sitt tydliga språk. En rapport som tar upp viktiga livsområden såsom ekonomi, boende, arbete/sysselsättning, fritid med mera. Jag kallar rapporten för alltjämt förnedring. Den finns, full av damm i en skrivbordslåda på socialdepartementet.
    Jag vill också be om ursäkt till alla ni som tillhör personkrets 1 och anhöriga så naiv och fel jag hade att alla skulle få vara en del av samhället. Jag trodde vi var fler i Sverige som ville visa oegennyttig medmänsklighet.

    • Harald skriver:

      Dina kollegor LSS-handläggarna, som jag kallat personkrets 1, de som inte kan föra sin egen talan, ombudsmän, har gjort mig oerhört besvikna!

      Hur kan de acceptera att deltaga i den nedrustning och förnedring av de personer de är satta att skydda? Det finns säker många som du, kanske till och med i aktiv tjänst – men de hörs inte! Omsättningen av handläggare är väl ett tecken på tyst protest kanske? Kunskapen dräneras dock när personalomsättningen ökar och det ökar knappast tryggheten för de som berörs.

      SVT Väst och SVT Öst veckoreportage om LSS visar verkligen bristen på kunskap och förståelse.

      • Yvonne Malmgren skriver:

        Så sant Harald
        Jag hade önskat att fler myndighetshandläggare i Sverige hade haft civilkurage och ställt sig upp och sagt: nu är det nog. Att personer som omfattas av LSS-lagstiftningen skulle bli utsatt för kollektiv bestraffning trodde jag var brottsligt i Sverige. Efter LSS-lagens förfall, har demokratin fått en ordentlig käftsmäll.

        • Yvonne Malmgren skriver:

          Tillägg till kommentar,
          När vi lade institutionerna/anstalterna och tänket bakom oss skulle vi bygga ett Sverige där alla efter sina förutsättningar skulle få vara en del av samhället.
          Min slutsats är att dagens myndighetsutövare och beslutsfattare har inte historiken för att förstå nutiden. Därför ser det ut som det gör i Sverige.

          • Harald skriver:

            Kommunaliseringen du pratar om när LSS kom var den stora chocken för vår familj! Det tog 15 års ständig kamp för att nå tillbaka till läget vid omsorgslagen.

            Jag pluggade alla lagar som fanns för att få det stöd min son enligt lagen hade rätt till! Inget kom av sig själv, men med bättre kunskap än kommunens LSS-folk gick det bättre. Men det går inte att släppa taget.

            Idag pratar jag som förbundsordförande i FUB ofta med mammor som inte orkar kämpa längre. Jag försöker ingjuta mod – men det är inte enkelt!

          • Yvonne Malmgren skriver:

            Jag hade fördelen att jobba i en kommun där Landstinget sedan flera år hade utlokaliserat sin verksamhet i denna kommun med gruppbostäder och daglig verksamhet enligt omsorgslagen. Befintlig personal och verksamhetsansvariga blev kommunanställda. Erfarenheten fanns i kommunen och ingen personal byttes ut. Landsbygdskommunen fick en större verksamhet i förhållande till invånarna. Genom att flera kommuner i länet inte hade någon verksamhet alls fick dem börja och bygga upp olika insatser för att tillgodo se deras kommunmedborgares behov. På så vis blev det tuffare för dem.

            Jag har inte varit verksam på flera år i denna kommun men vet att försämringar görs utan att begå lagbrott. Det var inte så länge sedan jag läste i tidningen om ett beslut som jag hade varit med och tagit. Där försökte kommunen ompröva och ge avslag efter flera år. Domstolen gav kommunen bakläxa och den enskilde kunde andas ut.
            Det blåser kalla vindar i Sverige och min tröst till alla är att inte ge upp. Jag försöker så frön till våra folkvalda politiker
            genom insändare/debattartiklar. Jag har också en nära anhörig som får slåss för sitt vuxna barn för att få leva ett liv som andra.
            Vi måste fortsätta ingjuta mod och åter mod. Tillsammans är vi stark.

  2. Harald skriver:

    Inspirationen till mitt inlägg fick jag av den serie om aktivitetsersättningens omprövningar och hur det påverkar de personer som berörs! SVT Öst har inlägg alla dager denna vecka (det började i lördags förra veckan). En stor eloge till SVT Öst och till reportern Tina Enström. Hennes flipperspelande säger allt!

    Missa inte det längre reportaget https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/minidokumentar-ett-riktigt-jobb-som-bara-finns-i-fantasin totalt 17 minuter! Träffsäkert!

  3. Håkan Mukka Gävle skriver:

    Tänk att det ska behöva krigas om naturliga behov, rättigheter och ekonomi, som håller på att raseras av politiker och försäkringskassor ,Tur att det finns sådana som er Yvonne och Harald som kämpar

  4. Yvette Heikka Mukks skriver:

    Vi har en lag, som är gjord så att den kan tolkas olika av domstol och myndigheter, beroende på var i Sverige man bor.
    Otroligt att vi har en lag som kan tolkas helt lagligt och rätt utifrån den kunskap den som tolkar lagen har, sen till råga på allt är det även pengar som kan styra tolkningen av Lagen.

    • Yvonne Malmgren skriver:

      Som Harald skriver i artikeln är inställningen till lagen fel. Vi måste tillbaka till lagens intentioner och dess ursprung. Det är inte fel på lagen däremot har värderingen i samhället om vad som är goda levnadsvillkor enligt rättighetslagen LSS ändrats successivt till att sänka nivån i behovsbedömningar så det tolkas mer enligt socialtjänstlagen som ska ge skälig levnadsnivå. Detta är oroväckande när vi fick en rättighetslag som skulle ge ett skydd i samhället till vissa personer med funktionsnedsättningar,att få leva ett liv som andra. Tidsbestämda beslut fast behoven är oförändrade som skapar oro vid omprövningar. Såsom får jag behålla min insats eller inte.

      • Harald skriver:

        Det bästa vore att tvinga våra kommuner att följa lagens ursprung!
        Men IVO har inga muskler för detta – och kanske inte viljan heller finns längre?

        För att ha en chans i Förvaltningsrätten behöver LSS få insatsen Rättshjälp. Men det lyssnar inte vår regering på och inte heller de förra. Detta var uppe redan vid förra utredningen 2008!

        Du skriver Yvonne ” Den finns, full av damm i en skrivbordslåda på socialdepartementet”. Men jag undrar om lådan gått i baklås!

        Rättshjälp i LSS ett måste för rättssäkerheten! Idag har jag haft 3 ärenden där kommuner begår övergrepp utan att berörda kan göra något för att de saknar juridisk hjälp. Och IVO vill inte hjälpa?

  5. Yvonne Malmgren skriver:

    Jag vill minnas att Bengt Lindqvist (S) som biträdande socialminister i handikapputredningen 1989 föreslog rättshjälp.
    Handikapputredningen som så småningom mynnade ut i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.Förslaget till rättshjälp försvann under resans gång. När lagen sjösattes 1994 var förslaget om rättshjälp borta.
    Rättshjälp är en demokrati och jämställdhetsfråga ofattbart att den enskilde inte ha detta skydd i en rättighetslag. Myndigheter har ett batteri av experter och jurister. Envägskommunikation där det redan är klart vem som vinner. Jag träffade en anhörig till ett vuxet barn som har lagt ut 60000 kr i advokatkostnader. Ärendet är inte klart. Det som har hänt är att verkställande beslut har skjutits upp(inhibition). Hur många privatpersoner har ekonomiska möjligheter att strida mot myndigheter. Med facit i hand så har det under flera år varit en guldgruva för jurister och de stora förlorarna personer med funktionsnedsättningar och dess anhöriga.
    Skrivbordet och dess tillbehör är säkert utbytt till ett nytt. Det gamla på soptippen eller skänkt till en hjälporganisation.
    Sverige måste tillbaka till lagens intentioner och dess ursprung med tillägg rättshjälp för den enskilde.

    • Yvonne Malmgren skriver:

      Tillägg
      Innan lagen trädde i kraft fanns det ett remissförfarande där jag tror att ingen lade någon större vikt på rättshjälp för den enskilde. Ingen kunde sia om vilka konsekvenser det skulle bli i framtiden. Där har vi den största missen i LSS som rättighetslag. Hade rättshjälpen funnits från start hade det under årens lopp varit en tvåvägskommunikation och då hade det sett annorlunda ut idag.

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: