När juridiken tar över LSS

Karl Grunewald skrev i ett av sina få inlägg här på reclaimLSS ”Vi är låsta av juridiken”

Karl som varit med om att lägga ner de stora vårdhemmen och att bygga upp den individuella omsorg som delvis fanns redan i 1986 års Omsorgslag till dagens LSS från 1993. Han såg tydligt hur lagens mening förvandlades till onödiga rättsprocesser och skrev bland annat som i klippen här nedanför:

Förr var det den enskildes behov, så som det verifierades av olika experter på habilitering, som avgjorde vilken insats den enskilde skulle få och vilken omvårdnad som ingick i den. Insatsernas utformning och kvalitet avgjordes av personalens utbildning och insikter. Men i takt med att juridiken har blivit styrande har behovet av kunskaper nedvärderats. Idag är det domstolarnas tolkning av LSS som avgör. Domstolarna är i sina beslut helt beroende av vad som står i lag, förordning, föreskrifter och proposition. Men trots en alltmer omfattande reglering kan man aldrig förutspå alla varianter på behov som enskilda kan ha. Domstolarna tvingas därför i stor utsträckning till egna bedömningar, som alltför ofta präglas av bristande kunskaper och erfarenheter. Någon gång också av fördomar.

När juridiken blir styrande tvingas man författa allt mer omfattande föreskrifter av olika slag. Ett exempel är den utförliga handbok om lex Sarah som Socialstyrelsen publicerat. Handboken är skriven på en juridisk allomfattande prosa som ligger långt från den vardag vars verksamhet man vill reglera. Det ställs stora utbildnings- och kompetenskrav på dem som ska förverkliga lex Sarah. Den är ytterligare ett påbud uppifrån, som stjäl den tid som behövs för att förebygga sådana missförhållanden som ska rapporteras.

Det ger i ett nötskal bilden av dagens situation. Omsorgerna har kört in i en juridisk återvändsgränd och glädjen, tilliten och solidariteten i relationerna riskerar att gå förlorade.

Han skrev detta i samband med att vi i Länsförbundet FUB i Stockholm börjat med våra analyser och rapporter av LSS domar i Förvaltningsrätterna, där det tydligt framgår att domstolarna inte har tillräcklig kompetens om LSS för att döma i mål som rör denna lag. Konsekvensen blev att domstolen i brist på egna synpunkter nästan alltid dömde enligt kommunernas juristers inlagor, att de var närmast sanningen. Trots att de var partsinlagor?

Karl var i våra diskussioner tydlig med att det största problemet vid kommunaliseringen var att kompetensen hos personal degenereras.

Vi kan även se en försämring av vården, dvs. landstingets kvarvarande ansvar. Kunskapen som tidigare hade funnits där blev nu bortprioriterad. Vi kan tydligas se detta i att insatsen ”Råd och stöd” i princip har självdött, utan att ansvariga i landstingen brytt sig.

I förra veckan presenterade Uppdrag Granskning ett fasansfullt reportage om missförhållande på gruppbostäder enlig LSS, som borde ha väckt de flesta halvsovande ansvariga för LSS ute i våra kommuner. Tyvärr har jag inte sett några kvarvarande diskussioner eller någon självrannsakan? Efterdebatten dog snabbt ut som vanligt. Det doldes av mediers stora intresse för ”regeringsalternativen” i riksdagen och i alla våra kommuner.

Har samhället verkligen glömt varför LSS tillkom? Det som står så tydligt i LSS-propositionen. Det som utmynnade i det övergripande målet för LSS ”att även personer med svåra funktionshinder ska kunna leva ett liv som vi andra med goda levnadsvillkor”.

Det uttrycks bland annat i dessa klipp från propositionen:

”Människor med handikapp har i alltför liten grad fått del i Sveriges välståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbetsmarknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller svårt funktionshindrades möjligheter att bestämma över sin egen situation och påverka utformningen av service och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstörningar. Familjernas situation är ofta hårt ansträngd. Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt.”

”Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de flesta svenskar skulle vara ”svaga”. Det riskerar dränka kraven på angelägna förbättringar för dem som har det allra svårast. Det är sällan som de starkaste organisationerna företräder de mest utsatta människorna. Enligt min mening är det angeläget att vi även i svåra tider kan finna utrymme för förbättringar för de mest utsatta till vilka människor med grava funktionshinder hör.”

”Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.”

”De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med ett funktionshindrat barn skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärvsarbete, skall ha samma möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet. Strävan skall vara att människor med funktionshinder – precis som andra medborgare – skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur och fritidsaktiviteter.”

”Den lagstiftning som nu föreslås är inte detaljstyrande, utan syftar till att definiera rättigheter för människor med funktionshinder. Den avser att ge den enskilde och i en del fall kommunerna möjligheter att utforma servicen på bästa möjliga sätt.”

Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.”

Jag skrev i ett tidigare inlägg här på sajten om mina drömmar som nu åter tål att upprepas efter Uppdrag Gransknings program:

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut att LSS fungerar som det var tänkt, att min son och hans kamrater med grava funktionshinder är väl omhändertagna av samhället i enlighet med våra goda lagar.
Tänk om humanism inte var ett ”parti” utan en egenskap hos det Svenska folket.
Tänk om solidaritet inte var ett missbrukat ord utan hade sin ursprungliga betydelse.
Tänk om politiker var föredömen i etik och moral.
Tänk om tidningsartiklar, debatter etc. handlade om hur väl våra personer med funktionsnedsättning tas om hand i Sverige, inte om skenande kostnader.
Tänk om alla våra politiker, ansvariga kommuntjänstemän och SKL pratade om de goda lagar och FN konventioner som finns för att kompensera för de som har något funktionhinder så att de skall få ett liv som alla andra.
Tänk om alla kommuner följde dessa lagar och konventioner med glädje och att domstolarna i sina domar ser till dessa lagars yttersta syfte och inte bokstäver.
Tänk om varje person på särskilt boende fick ”den personal som behövs för att meddela god omsorg” och att ”personalen har den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift”.
Tänk om uppföljningarna och rapporterna kring LSS handlade om kvalitén i verksamheten och inte bara om kostnader.
Tänk om vi föräldrar till funktionshindrade skulle våga bli gamla förvissade om att våra ”barn” har en god omsorg från ansvarig kommun som ger de goda levnadsvillkor våra lagar föreskriver!

Är inte en av våra mest humanistiska lagar värd ett bättre öde än att tvistas om i Förvaltningsrätterna?