Förfärliga missförhållanden på Gruppboenden

Förra veckan tittade jag på Uppdrag gransknings reportage om missförhållanden i gruppboende och korttidsboende. Eftersom jag vet att det under en längre tid pågått stora besparingar där är det givet att det finns missförhållanden. Att läget är så illa som UG-s granskning visade var värre än jag någonsin föreställt mig.

Det jag bevittnade för en vecka sedan var/är oerhört långt från LSS intentioner – våld, hot om våld, vanvård, bestraffningar, bristande insyn och dessutom chefer vars inkompetens om berörda personers behov står i direkt proportion med bristen på engagemang för det som är deras uppgift.

UG har granskat ca 1800 anmälningar under två års tid. Anmälningarna är spridda runt om i landet så vi pratar om ett nationellt problem. Ja, nationell kris är en mycket bättre benämning som beskriver vad det verkligen handlar om. Ca 500 av anmälningarna handlar om följande saker som bara inte ´ska få inträffa om verksamheten fungerar som det var tänkt i LSS propositionen 1993.¨

• 21 gäller dödsfall på gruppboenden.
• Omkring 30 rör sexuella kränkningar eller övergrepp.
• Närmare 50 rör slarv eller stöld av mediciner.
• Fler än 400 rör försummelse eller felaktigt bemötande av personal.

Flera saker slår mig efter reportaget

Ca 1800 anmälningar (och 21 dödsfall) på två år är oerhört mycket, men hur stort är mörkertalet? Jag är rädd för att det är mycket, mycket stort. Vi pratar om en stor LSS insats, enligt FUB–s LSS skola bor 26 000 personer i gruppboende. Ytterligare ca 9500 personer är beviljade insatsen kortidsvistelse utanför hemmet, Kortis, Det blir totalt ca 35 500 personer och det rör personer som väldigt sällan kan föra sin talan själv.

Var finns ansvarsutkrävandet för att det ser ut som det gör? Svenska förvaltningen på både statlig och kommunal nivå är riggat för att INGEN, inklusive passiva och besparingsivriga politiker ska behöva ta ansvar. Vem tar på chefsnivå ansvar för Måns död, att tvåbarnsmamman Nisreen Alghalayinis inte får hjälp av hemkommunen, Cornelius ångest på nätterna etcetera? Svaret är uppenbart ingen. Nisreen är mamma till två barn med autism och utvecklingsstörning som tidigare bodde på ett boende för ungdomar. Nisreen upptäckte dock att barnen utsattes för vanvård och i desperation tar nu Nisreen hand om barnen – utan hjälp från hemkommunen. Hade jag fått bestämma hade en lång rad personer på chefsposter runt om i landet fått söka andra jobb. Jag blir riktigt upprörd att det får gå till så i välfärdsland.

Misären, ja det var ren misär vi fick bevittna är ett resultat av en konsekvent och hårdhänt besparingspolitik från kommuner runt om i landet. Vad är det för människosyn som möjliggör besparingarna, som tar fram den stora osthyveln på några av samhällets allra mest utsatta invånare som inte kan föra sin talan själv och försvara sig?

Själv då? Ja, även om det förhoppningsvis finns många gruppboenden som ändå fungerar bra blev jag mörkrädd när jag såg det här. För om jag förlorar assistansen då är det gruppboende som gäller och om jag var orolig innan blev jag jätterädd för framtiden efter att ha sett detta.

För att komma tillrätta med detta krävs givetvis utbildning av personalen där kunskapen om berörda personers behov många gånger tycks vara obefintlig. Bara utbildningar och bättre personalrekryteringar på både golvet och chefsnivåer räcker inte. Många gånger kommer man emellertid långt med sunt förnuft. Måns tragiska död handlar enbart om mycket grov försummelse från de vars jobb var att, enligt LSS intentioner ge Måns goda levnadsvillkor. Måns ansågs ligga på en treårings nivå. Ingen ansvarstagande person lämnar en treåring ensam i ett badkar.

Bristen på ansvarstagande har jag redan berört. Tror det är omöjligt att komma tillrätta med problemen så länge ansvariga tjänstepersoner och politiker inte riskerar allvarliga konsekvenser av att inte ta ansvar. På det är det oerhört viktigt att insynen från både anhöriga, kommunerna och granskande myndighet (IVO) blir mycket bättre, att alla berörda personer får en individuell plan (LSS § 10) med mera som kommunerna inte har rätt att neka.

Denna brist på insyn som UG berättar om är ett jätte problem. Vad är det man vill dölja? Att verksamheten är så usel och så långt ifrån LSS intentioner att man är rädd att det inte tål granskning?

Så har vi finansieringen. Det måste få kosta. Det går inte att spara pengar utan att standarden på verksamheten sänks, spelar ingen roll vilken LSS insats det handlar om. Det som vi såg i UG bryter mot alla möjliga paragrafer i både LSS och Funktionsrätts konvention. Det inkluderar även den oerhört viktiga principen i Funktionsrätts konvention att uppnådde rättigheter inte får försämras.

Thomas Juneborg