Politiker mästare i avledning

En av hörnpelarna i Lågaffektivt bemötande är att undvika konflikter och konfrontation med hjälp av avledning. Det fungerar bra med min son, men just nu undrar jag vad han egentligen tänker om detta?

Politiker är mästare på avledning när jag vill diskutera den livslånga fattigdomen som drabbar en stor del av LSS-gruppen, på grund av dåligt anpassad aktivitets- och sjukersättning med hög skatt samt höga hyror i gruppbostad kombinerad med icke anpassat bostadstillägg.

Inkomsten för personer med LSS som oftast är aktivitets- eller sjukersättning är mycket låg och har dessutom under många år släpat efter jämfört med både löner och matkostnader samt hyra. Inkomstökningen för de personer som tillhör LSS och har aktivitets- eller sjukersättning har bara varit en tredjedel av ”alla andras” inkomstökning. Lönerna för de som jobbar har ökat i genomsnitt 33 procent på 10 år, medan sjukersättningen bara ökat med 11 procent. Aktivitets- och sjukersättningen är mellan 8-9 300 per månad beroende på ålder! Och ”naturligtvis” erbjuds inget jobbskatteavdrag då DV inte är något riktigt jobb. Och ingen kompensation för den höga skatten som de får betala utan jobbskatteavdrag, vilket våra ålderspensionärer däremot har fått!

Samtidigt har regeringen föreslaget att lönebidraget skall höjas från 17 100 kronor per månad till 20000 kronor per månad, för att man ska kunna leva på sin inkomst! Kritiken är att nuvarande ersättning är för låg! Och att den inte följt med i kostnadsutvecklingen?

Men när denna fråga skall diskuteras kring aktivitets- och sjukersättning avleder våra politiker skickligt genom att framföra åsikten att bara personen tar ett arbete så får hen en betydligt bättre ekonomi. Det är ju självklart med minst minimilön och jobbskatteavdrag!

Naturligtvis vet de att statistiken visar att bara några procent av personerna i personkrets 1 har vanligt jobb! Det stora flertalet som slutar skolan får i stället insatsen Daglig Verksamhet (DV). Antalet med DV är idag cirka 28 tusen personer. Drygt 70 procent av personerna i personkrets 1 med LSS i arbetsför ålder har DV. Vad de andra 30 procenten gör vet vi inte. Har personlig assistans? Är i utbildning? Gör ingenting? Kvar i boendet? Det vill politiker inte heller prata om utan undviker skickligt.

Att politiker så talar gärna om att lösningen på LSS-gruppens fattigdom är att de tar ett arbete är cyniskt då verkligheten är att nästan ingen i gruppen kan ta eller få ett riktigt jobb. Men vad värre är att man på detta sätt undviker att diskutera verkliga åtgärder mot gruppens livslånga fattigdom!

Åter till min undran vad min son egentligen tänker när jag kör med avledning? Blir han egentligen inte lika störd på mig som jag blir på politiker som avleder från det jag egentligen vill prata om?

Klart är att metoden för ansvariga politiker att rymma från problemen med hjälp av avledning inte är en långsiktig lösning! Fattigdomen för LSS-gruppen är kvar och inga goda levnadsvillkor som LSS utlovar uppnås.

Social tagging: > >

4 Responses to Politiker mästare i avledning

  1. Karl-Olov Nordin skriver:

    Var skall det hända med LSS nu då?

  2. Thomas Juneborg skriver:

    Jag håller med Harald, det finns varken intresse, eller vilja att göra något åt att förbättra ekonomin för de personer som befinner sig allra längst ner på inkomsttrappan, där LSS gruppen är kraftigt överrepresenterad. Varför? Dels är de inte viktiga för att vinna ett riksdagsval (d v s de är inte tillräckligt många potentiella väljare) och dels är det ”inne” att spara pengar på utsatta grupper.

    Tidigare i kväll lyssnade jag på en föreläsning av statsvetaren Niklas Altermark som totalsågar regeringens funktionsrättspolitik. Den hade kunnat peka ut en rad problemområden som måste löses. Ekonomin som Harald skriver om, dåligt fungerande gruppboenden, den dåliga hälsan, underrepresentation i politiska församlingar etcetera, etcetera. Istället läggs allt krut på att beskriva ”höga kostnader för assistansen” som det stora ”problemområdet”.

    Väldigt långt ifrån vad jag kallar en solidarisk välfärdspolitik.

  3. Mai Eriksson skriver:

    Liv mot pengar är vad det handlar om. Inte ens när sparandet ger ett litet överskott i en fond får de behålla det. Bostadstillägget minskas omedelbart när fonden måste realiseras för att pengarna inte längre räcker till vardagskostnaderna. Allt blir dyrare också för dem som omfattas av LSS. Arbete, för den som inte kan tala, klä sig, äta själv eller behöver hjälp på toaletten, hur ser den arbetsgivaren ut? Arbetet för den som inte kan läsa, räkna eller skriva var finns det? Arbete för den som måste sondmatas, ha assistans med sin epilepsi, hur ser det ut? Det gör ont i mig varje gång jag hör ordet arbete användas för att lösa gruppens livslånga fattigdom.

  4. Anders Bond skriver:

    Att som regeringen gjort – ge kommunerna en engångssumma för att ge dem möjlighet att höja habiliteringsersättningen – är inte bara ett exempel på politisk avledning. Det är ett också ett sätt att utnyttja den begränsade förmågan personer med utvecklingsstörning har när det gäller helhetsperspektiv på sin ekonomiska situation.

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: