Personer som har en utvecklingsstörning och är beroende av ersättning från vårt allmänna stödsystem. Men systemet har inte hängt med i kostnadsutvecklingen, så många i LSS-gruppen kan gå minus flera tusen kronor varje månad, som vi visar i rapporten ”Fångad i fattigdom” nu uppdaterad 2018.
Detta blir ofta inte synligt eftersom anhöriga många gånger väljer att täcka underskottet istället för att den enskilde ska söka socialbidrag (försörjningsstöd). Att behöva leva en stor del av sitt liv på socialbidrag kan knappast vara ”ett liv som andra med goda levnadsvillkor” som LSS föreskriver!
Föräldrar får således fortsätta att försörja sitt funktionshindrade barn även när denne blivit vuxen! Knappast det budskap våra politiker vill sprida och just därför händer inget. Självklart skall de skämmas, men inte så mycket att de inte vill prata om problemet.
Dessutom om föräldrar har sparat ihop eller lämnat pengar i arv till sitt funktionshindrade ”barn” som inte själv kan spara ihop till det lilla extra, som ger goda levnadsvillkor, så minskar det statliga bostadstillägget! Det innebär att arvet bara försvinner i högre nettohyra, inte som föräldrar tänkt till lite guldkant, som vi tycker barnet behöver i sin annars ”livslånga fattigdom”.
Trots att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ger rätt ett liv som andra med goda levnadsvillkor ser det faktiska förhållandet ut på detta sätt, något som ansvariga politiker lyckas att förtränga. Jag ser ingen dialog om detta?
Personer i LSS-gruppen som bor i en gruppbostad har låga inkomster och mycket små möjligheter att påverka sin ekonomiska situation. Behovet av stöd och hjälp medför att valfriheten vad gäller bostadens läge och pris är begränsad för dessa personer. De måste oftast ta det som bjuds eller annars bo kvar hos sina föräldrar även som vuxna.
Det kommunala självstyret medför också att utgifterna för den enskilde personen kan se olika ut beroende på var man bor i landet. Den inom handikappolitiken rådande principen om merkostnader är tydligt urholkad vad gäller boendekostnaden.
Merkostnadsprincipen innebär att den som har en funktionsnedsättning inte ska ha extra kostnader till följd av sin funktionsnedsättning! Något som gärna glöms bort när kommuner vill spara på LSS.
Kunskapsläget om LSS är bristfälligt, vilket är oroväckande med hänsyn till att de personer som drabbas många gånger inte själva har förmågan att göra sin röst hörd. Det finns ingen statistik över hyrornas storlek vad gäller bostäder med särskild service enligt LSS. Det finns inte heller någon statistik över hur och om kommunerna kompenserar ekonomiskt för enskilda personers ekonomi. Trots att flera utredningar från både statligt och kommunalt håll visar på den dåliga ekonomin, och trots att Socialstyrelsen har uppmanat regeringen att göra en ekonomisk översyn, har ingenting hänt. I paragraf 19 i LSS står det tydligt: ”Kommunen ska se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov”. Det struntar helt sonika våra kommuner i, med få undantag. Och inte får den enskilde någon hjälp av Förvaltningsrätten?
Möjligheten till delaktighet i samhällslivet för LSS gruppen, dvs. ett liv som andra som är målet med LSS, försvåras både av funktionsnedsättningen och av den dåliga personliga ekonomin. Funktionsnedsättningen är ett hinder, men den dåliga ekonomin försvårar möjligheterna ytterligare.
En bidragande orsak till den utvecklingen är att LSS bara omfattar en liten grupp, som inte själv har förmågan att göra sin röst hörd, till skillnad mot t.ex. det stora antalet pensionärer.
År 2016 bodde 27 098 personer i bostad med särskild service för vuxna enligt LSS.
Merparten av dessa tillhör LSS personkrets 1, dvs. personer med utvecklingsstörning och/eller autism. Det finns också personer som bor kvar hemma i sitt föräldrahem i många extra år. Det finns några personer som har en utvecklingsstörning samt andra funktionsnedsättningar som bor i egen lägenhet med personlig assistans.
Men vi tror ändå att merparten av FUB:s vuxna medlemmar som har en utvecklingsstörning inte bor i egen lägenhet utan i en bostad med särskild service enligt LSS. De vanligaste insatserna för den personkrets som FUB:s medlemmar tillhör i LSS är nämligen daglig verksamhet, bostad med särskild service samt kontaktperson.
Inkomsten för personer med LSS som oftast är aktivitets- eller sjukersättning är mycket låg och har dessutom under många år släpat efter jämfört med både löner och matkostnader samt hyra. Inkomstökningen för de personer som tillhör LSS och har aktivitets- eller sjukersättning har bara varit en tredjedel av ”alla andras” inkomstökning. Lönerna för de som jobbar har ökat i genomsnitt 33 procent på 10 år, medan sjukersättningen bara ökat med 11 procent.
Sjukersättning år 2018 för personer över 30 år, är bara 9290 kronor per månad. Om utvecklingen skulle ha följt den normala löneutvecklingen skulle denna ersättning idag varit 11 000 kronor per månad! Det är en skillnad på 1 700 kronor per månad, som gruppen tappat i köpkraft på 10 år! Det är en enorm skillnad för de som bara har runt 9 000 i månaden i ”lön”. Att gruppen dessutom betalar mest skatt av alla vid denna låga inkomst innebär att nettot blir ännu sämre i jämförelsen. Gruppen betalar nära 900 kronor mer i skatt per månad. Det beror naturligtvis på jobbskatteavdraget, men till skillnad mot ålderspensionärer har inte ”förtidspensionärer” fått någon kompensation för detta!
En klar diskriminering av en utsatt grupp funktionshindrade och dessutom ännu ett klart avsteg från merkostnadsprincipen.
Detta är väl känt bland våra makthavare! Men jag undrar naturligtvis:
Vilka ansvariga bryr sig?
Social tagging: Ekonomi > LSS > Politik
Ointresset beror primärt på att det är en liten grupp som dels ”kostar pengar” och dels är så pass liten att den anses av mindre betydelse för att vinna makten och härligheten i Rosenbad med tillhörande departement.
Den allmänna samhällsutvecklingen där det blir ”allt fulare att leva på bidrag spelar säkert in också. Det stora välfärdspartiet, Socialdemokraterna hakar gärna på den trenden i sin iver att alltid regera Sverige.
Jo jag hoppas att alla Ansvariga Inom Försäkringskassan och Regeringen nu då och Kommunerna
Tror att varje lokalförening ska ha en person som ansvarar för LSS frågor,bistår enskilda och tar debatten i medier m.m. Frispråkig och tuff.
Jo jag håller med dig Christer Pettersson