Vi får fortsätta att drömma

Det är snart 25 år sedan LSS-propositionen presenterades!

Den utlovade den lilla utsatta grupp som omfattades ”ett liv som andra med goda levnadsvillkor, trots omfattande funktionshinder”! Den ingav gruppen och anhöriga hopp om framtiden, något som tidigare bara varit en dröm.

Det såg till en början ljust ut när de gamla institutionerna slutligen stängdes och gruppen erbjöds både egna lägenheter i gruppbostad eller i servicebostad, inkluderande hjälp av utbildad personal för att ge god omsorg. Det tillkom ytterligare en pluslag LASS, Lagen om assistansersättning, som innebär att många kan bo kvar hemma och sedan bo i egen lägenhet med hjälp av personliga assistenter. Pengar var inte nämnt i lagen utan bara individuella behov och goda levnadsvillkor. För personerkretsen 1 och 2, dvs. de som tidigare omfattas av Omsorgslagen, tillkom rätt till Daglig Verksamhet.

Jag hade då kämpat för min sons möjligheter till ett bra liv sedan mitten av 1980-talet och med hjälp av 1986 års Omsorgslag som var föregångare till LSS. Men jag upptäckte till min förfäran att i stället för att bli enklare blev det svårare med LSS när kommunen tog över ansvaret. Ingen hjälp kom av sig själv och kunskapen om funktionshinder och om LSS var bristfällig. Det var början till LSS-skolan som jag nu skrivit i Föräldrakraft och på sajten HejaOlika. För mig som förvärvade god kunskap om lagen inkluderande förarbeten tog det trots detta mer än 10 år innan verksamheten i kommunen började fungera för min son. Att han fick den hjälp han behövde.

För LSS-gruppen kan vi konstatera att från runt 2006 och framåt har lagens mål i praktiken, dvs. hur den tolkas och följs av ansvariga i samhället, gått åt fel håll. Lagen har tolkats mer restriktivt och det har spridits myter om LSS, som att antalet personer ökar lavinartat och att kostnaderna skenar samt att omfattande fusk finns i assistansersättningen. Inget av detta är korrekt. Men en osanning som sprids tillräckligt mycket blir tyvärr till sanning för många av de som läser. Och goda levnadsvillkor har för många i praktiken blivit ett liv i fattigdom, när ”arbetslinjen” har fått styra och LSS-gruppen ”glömts” bort.

Jag skrev om min dröm i ett inlägg här på ReclaimLSS 2013:

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut att LSS fungerar som det var tänkt, att min son och hans kamrater med grava funktionshinder är väl omhändertagna av samhället i enlighet med våra goda lagar.

Tänk om humanism inte var ett ”parti” utan en egenskap hos det Svenska folket.

Tänk om solidaritet inte var ett missbrukat ord utan hade sin ursprungliga betydelse.

Tänk om politiker var föredömen i etik och moral.

Tänk om tidningsartiklar, debatter etc. handlade om hur väl våra personer med funktionsnedsättning tas om hand i Sverige, inte om skenande kostnader.

Tänk om alla våra politiker, ansvariga kommuntjänstemän och SKL pratade om de goda lagar och FN konventioner som finns för att kompensera för de som har något funktionhinder så att de skall få ett liv som alla andra.

Tänk om alla kommuner följde dessa lagar och konventioner med glädje och att domstolarna i sina domar ser till dessa lagars yttersta syfte och inte bokstäver.

Tänk om socialstyrelsen föreskrifter, uppföljningar och rapporter togs på yttersta allvar.

Tänk om varje person med funktionshinder fick den Individuella plan, Genomförandeplan, Handlingsplan, Habiliteringsplan, etc. som dennes funktionsnedsättning förutsätter.

Tänk om varje person på särskilt boende fick ”den personal som behövs för att meddela god omsorg” och att ”personalen har den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift”.

Tänk om uppföljningarna och rapporterna kring LSS handlade om kvalitén i verksamheten och inte bara om kostnader.

Tänk om LSS-handläggarna var de funktionshindrades ”ombudsman” och den som var specialisten på att skräddarsy insatser efter varje persons individuella behov!

Tänk om vi föräldrar till funktionshindrade skulle våga bli gamla förvissade om att våra ”barn” har en god omsorg från ansvarig kommun som ger de goda levnadsvillkor våra lagar föreskriver!

Vi kan väl lugn konstatera att verkligheten idag är att solidaritet som på 1980-talet gav oss LSS har förbytts till ego-samhälle, där ”what’s in it for me” verkar vara styrande oavsett det handlar om väljarröster eller pengar. Andras människors behov glöms bort eller prioriteras lägre. Personers behov ställs mot varandra som i de budgetar som partierna nu presenterar.

Vi kan beskriva det jag kallar ego-samhället mer positivt, som att vi lever i ett samhälle vilket är stark individualistiskt, det vill säga att vi ser individen före kollektivet. Precis enligt LSS där individuella behov är styrande.

Samtidigt behandlas både i debatt och i verkligheten LSS-gruppen mer och mer som kollektiv till och med av domstolar. Det byggs nya institutioner med hänvisning till kostnader, utan tanke på om detta är vad de boende önskar eller har som behov.

Sammanfattningsvis är den verklighet vi nu ser långt ifrån ”individens behov i fokus”!

Men för att avsluta lite mer hoppfullt så väljer jag ett annat ordspråk, ”Tålamod är konsten att hoppas”. Och jag har inte slutat drömma om att målet i LSS ska förverkligas inom kort!