I april i år skrev jag ett inlägg här på sajten jag kallade ”Den vita hatten”. Det handlade om de ständigt försämrade ekonomiska villkoren för LSS-gruppen, speciellt gruppen med utvecklingsstörning med eller utan autism, dvs. personkrets 1 i LSS. Jag skrev att främst de accelererande boendekostnaderna tillsammans med försämrad inkomst och extra hög skatt gav till resultat en livslång fattigdom. Långt från de goda levnadsvillkor som lagen utlovade.
Till min glädje tog Sveriges Radio och programmet Klartext i förra veckan, 7 september, upp just dessa problem. Om jag inte togs på allvar i april, så måste väl ändå SR Klartext spegla den sanna bilden!
Så här sa man i programmet:
På senare år har skillnaden ökat med flera tusen kronor. Det drabbar personer med intellektuell funktionsnedsättning som jobbar på daglig verksamhet.
I intervjun med några arbetstagare på Daglig verksamhet lät det:
En daglig verksamhet är ett arbete där uppgifterna ska vara lite lättare att klara av och de som jobbar där får inga pengar i lön. Istället får de pengar i bidrag. Det brukar vara mellan 8000 och 9000 kronor i månaden ungefär.
Programledaren frågaren arbetstagare: Vilka bidrag kan man få på daglig verksamhet?
– Ja, i vissa kommuner kan man få habiliteringsersättning. Men det ger ganska lite pengar.
Vilka andra bidrag finns det?
– Ofta brukar det vara sjukersättning eller aktivitetsersättning. De bidragen betalas ut av den statliga myndigheten Försäkringskassan.
Vilka bidrag är det som har störst betydelse för ekonomin?
– Det är just sjukersättningen eller aktivitetsersättningen som brukar vara basen i ekonomin för den som jobbar på daglig verksamhet.
Därför har vi på Klartext undersökt just de två bidragen. Vi kollade hur mycket pengar bidragen gav per månad år 2005 och hur mycket det sedan ökade på tio år.
Under den här perioden hade sjukersättningen ökat med 9 % vilket gör 763 kr/månad och aktivitetsersättningen har ökat med 11 % vilket gör 757 kronor/månad. Om man jämför med lönerna under samma tio år så steg de med 32 % vilket gör 7700 kronor/månad.
I en uppföljning intervjuas Eva Mörk som är professor vid Uppsala universitet. Hon forskar om pengar och politik och hur ländernas ekonomi fungerar. Så här uttryckte hon sig:
Skillnaden mellan hur mycket pengar man får i bidrag och lön har ökat. Och det beror på regeringen.
Det kan vara att lön och bidrag bestäms på olika sätt. För lönerna sätts nästan varje år i förhandlingar mellan facket och arbetsgivaren. Man diskuterar då hur mycket lönerna ska stiga. Arbetstagarna kan alltid hota med att gå ut i strejk om de inte får som de vill. Medan sjuk- och aktivitetsersättningen, hur stor den ska bli, det bestäms av regeringen.
Ja, det är alltså politikerna i regeringen som har bestämt att bidragen till personer i daglig verksamhet inte ska stiga så mycket. Och de på daglig verksamhet har ganska små möjligheter att protestera mot det. Det är ju en svag grupp på så sätt att de inte kan protestera, utan är mer hänvisade till att regeringen ska ta hand om dem och vara snäll och höja ersättningen.
På klartext fråga om låga löner leder till att funktionsnedsatta lättare får jobb, svarar Eva Mörk:
Några få fungerar det säkert på, men det blir också en kostnad för de andra som inte kan. För dem som inte kan jobba så är det naturligtvis inte så kul att se att de som jobbar tjänar mycket mer.
En del personer med intellektuell funktionsnedsättning kan få jobba på daglig verksamhet och göra enklare arbetsuppgifter. Då får de ingen lön, utan istället får de pengar i bidrag som sjukersättning eller aktivitetsersättning.
Politikerna har olika åsikter om bidragen. En del politiker och ekonomiska experter tycker att det är bra om det finns stora skillnader på hur mycket pengar man får i bidrag jämfört med vanlig lön. För de hoppas att fler människor då ska känna sig lockade eller pressade att söka ett vanligt jobb. Det fungerar, men bara ibland, säger Eva Mörk.
Hon undviker skickligt att svara på Klartext fråga om när skillnaden mellan bidrag och lön är lagom stor?
Det är ju en politisk fråga som jag som forskare inte kan svara på.
Bara väljare räknas
Prisbasbeloppet som styr aktivitets- och sjukersättningen höjs nästa år med knappt 1,6 procent.
Medan KPI (konsumentprisindex) som skall spegla inflationen/prishöjningar har stigit 2,1 procent (2,3 procent fast ränta) på ett år. Så har det nu varit i många år.
Då hyror, mat mm. följer KPI medan aktivitets- o sjukersättningen styrs av prisbasbeloppet innebär det att LSS-gruppens köpkraft minskar varje år!
1 juli i år höjdes dock aktivitets- o sjukersättningen med 0,05 basbelopp extra, motsvarande 187 kronor per månad före skatt.
Med det nya basbeloppet och KPI 2018 kommer större delen av denna höjning ätas upp av inflationen redan det året!
Jag tycker ansvariga politiker som nu slår sig för bröstet för alla inkomsthöjningar och skattesänkningar de ger ålderspensionärerna, skall skämmas istället! De flesta ålderspensionärer har det bättre än LSS-gruppen. Men även pensionärsorganisationerna skall skämmas för att de glömmer våra ”förtidspensionärer”. Både deras ledare och våra ministrar vet hur situationen för LSS-gruppen ser ut – men de bryr sig inte om den här lilla gruppen.
Ålderspensionärer är ca 27 procent av valmanskåren, och de flesta röstar.
LSS-gruppen vuxna är bara drygt en halv procent och de flesta kan inte rösta.
Gissa vad som styr! (Ledtråd, det är inte solidaritet för de svaga)
Det är ingen hemlighet att LSS gruppen är kraftigt överrepresenterade i såväl arbetslöshets som fattigdomsstatistiken. Det vet givetvis politikerna om. Varför händer det då inte något för att på allvar motverka den otrevliga utvecklingen? Jag tror att flera orsaker samverkar.
1) LSS gruppen är en liten och resurssvag grupp. Totalt berörs ca 80 000 personer, det är inte ens en promille av Sveriges totala folkmängd. Alltså ingen grupp som är viktig att vinna för att ta över eller behålla regeringsmakten. Därmed är det också relativt riskfritt att ignorera gruppen.
2) Bristen på solidaritet med utsatta som Harald är inne på. Sedan lång tid tillbaka pågår en obehaglig utveckling i samhället där det blir allt ”fulare” att vara beroende av samhället för sitt uppehälle. Jag påstår att den utvecklingen började redan på 90-talen men tog fart på allvar när den s.k. ”jobb vs bidragslinjen” blev ett mantra för drygt 10 år sedan. Den har bitit sig fast och det verkar inte spela någon större roll om det är alliansen eller socialdemokraterna som styr landet.
Det stora flertalet i LSS gruppen är arbetslösa och kommer aldrig att få ett jobb. Hela livet kommer vi att vara beroende av stöd från samhället och blir då tyvärr, tyvärr med automatik förlorare i ett samhälle där acceptansen för att vara beroende av andra minskar. Att många av oss inte kan jobba överhuvudtaget spelar ingen roll – vi blir bara en ”kostnadsbörda” som inte tillför samhället någonting och ska definitivt inte ha en ökning i levnadsstandard som hänger med riksgenomsnittet.
Delaktighet har blivit ett fint ord att använda om man vill framstå som en progressiv förespråkare för personer med begränsade personliga resurser. Men det används oftast som att det i första hand handlar om delaktighet på en abstrakt nivå, att medverka i samhällets utveckling. Men för de flesta i gruppen handlar det om en daglig kamp att påverka sin egen konkreta livssituation i rimlig riktning. Och här spelar givetvis de ekonomiska förutsättningar en basal roll för oss alla.
Att man diskriminerar personer med funktionsnedsättningar i det här avseendet är upprörande.
Delvis tror jag att det handlar om en brist på kunskap hos våra politiker, men tyvärr nog i stor utsträckning om en fördomsfull motsättning mellan ”tärande” och ”närande” grupper.
Och total brist på sans och rimlighet tycker jag regeringen visade när man lovar att höja det som tidigare kallades flitpengar , numera habiliteringsersättning. Som ju skapats som en stimulans till deltagande i kommunernas dagliga verksamheter.
Habiliteringsersättningen har en viktig symbolisk funktion för många som upplever den som lön. Utan att ha förmåga att själv värdera summan i relation till en rimlig lön på arbetsmarknaden.
För mig framstår därför höjningen av habiliteringsersättningen som ett röstfiske på en motbjudande och diskriminerande nivå!