Hur feministisk är regeringen?

Jag anknyter till Thomas Juneborgs inlägg på den här sidan nyligen. Frågan om hur anhöriga påverkas av den så kallade feministiska regeringens politik på funktionshinderområdet har gått alldeles för obemärkt förbi.

I sina direktiv till LSS-utredningen bortser regeringen helt och hållet från den kunskap som finns om att minskat stöd från samhället är något som drabbar kvinnor hårdast. Trots att kunskapen om detta är väl belagd, bl.a. i olika kartläggningar gjorda av Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka. 2016 kom exempelvis kunskapsöversikten ”Anhöriga som kombinerar förvärvsarbete och anhörigomsorg” som en uppdatering av en tidigare publicerad översikt i ämnet.

Den mesta forskningen om anhöriga som ger stöd till närstående är gjord på anhöriga till äldre. Viss forskning finns dock på funktionshinderområdet och där framkommer att anhöriga till personer med funktionsnedsättning är de som ger den mest omfattande hjälpen. Man framhåller det ganska självklara sambandet att ju mer omsorg om anhöriga man ger desto mer påverkas möjligheterna att förvärvsarbeta och studera. Detta drabbar i högre grad kvinnor än män. Förutom de ekonomiska konsekvenser detta får rapporteras också att kvinnornas livskvalitet påverkas till det sämre. Inspektionen för socialförsäkringar har i en utvärdering sett att mammor till barn med funktionsnedsättning har lägre sysselsättningsgrad, högre sjukskrivningsnivå samt högre förekomst av förtidspension än andra mödrar. Nka:s översikter påpekar också att föräldrar till barn med funktionsnedsättning vanligen fortsätter sin föräldragärning resten av livet och att påverkan på arbetslivet därmed måste ses i ett livsperspektiv.

Jag kan för egen del starkt relatera till den kunskap som finns i Nka:s översikter. Min son är snart 20 år gammal och har haft personlig assistans de senaste 10 åren. Nu kommer hans statliga assistansersättning dras in på grund av ändrad praxis och tillämpning av Försäkringskassan. Det gör att jag tvingas gå ner i tjänstgöringsgrad på mitt arbete. Att min son har haft assistans har inneburit att jag har kunnat arbeta heltid de senaste åren (vilket inte var möjligt innan sonen fick assistans), denna möjlighet kommer sannolikt inte att finnas längre. Förhoppningen är att kommunen ska fatta beslut om fortsatt personlig assistans men jag har redan blivit informerad av LSS-handläggaren om att kommunen följer samma praxis som Försäkringskassan. Jag är alltså ett av många exempel på mödrar som fått ett reducerat arbetsliv med långsiktiga ekonomiska följder.

Nka:s översikt konstaterar att ”Föräldrar, och framför allt mammor till barn med funktionsnedsättning, är en ekonomiskt utsatt grupp då det kan vara svårt att arbeta heltid i den situationen”. Den feministiska regeringen och jämställdhetsministern tar ingen hänsyn till detta faktum i direktiven till den pågående LSS-utredningen. Som bekant fokuserar direktiven i huvudsak ekonomi och besparingar. Hur besparingar inom funktionshinderområdet ska kunna göras utan att belasta anhöriga mer än idag är svårt att se. Regeringen väljer att blunda för den kunskap som finns avseende anhörigas belastning. Det är lätt att instämma i det som konstateras i Nka:s kunskapsöversikt:

”I Sverige har gruppen förvärvsarbetande anhöriga förblivit tämligen osynlig. Omfattande nedskärningar samt andra förändringar inom offentlig vård och omsorg har gett effekter för anhöriga. Numera har anhörigas ibland mycket svåra situation uppmärksammats. Hur anhöriga ska klara av sitt arbetsliv eller vilka effekter det ger om de inte kan hantera den situationen, har emellertid inte lett till någon större politisk eftertanke.”

Bengt Westerberg ger i sin rapport ”Personlig assistans – en kritisk granskning av regeringens direktiv till LSS-utredningen” förslag på alternativa direktiv till LSS-utredningen. Vad gäller anhöriga kommer han med följande tänkvärda förslag:

  • Anhöriga bär ett tungt ansvar för närstående med funktionsnedsättning. Det gäller inte minst föräldrar som har barn med funktionsnedsättning. Det är angeläget att dessa anhöriga kan avlastas.
  • Utredningen ska föreslå de lagändringar som krävs för att säkerställa att anhöriga ges ett ökat stöd genom till exempel personlig assistans, avlösarservice och korttidsvistelse.

Om regeringen menar allvar med att vara feministisk borde anhörigomsorgens inverkan på kvinnors liv och möjligheter vara en sak som självklart poängteras i direktiv till en statlig utredning. Kunskap om området finns men tas inte tillvara.

 Helena Molker-Lovén

 

Social tagging: > >

En kommentar till Hur feministisk är regeringen?

  1. Harald skriver:

    Jag gillar att du och Thomas tar upp problemen med att vara anhörig, förälder självklart men även syskon. Heja Olika har haft en del artiklar i ämnet där både föräldrar och syskon berättat under senaste månaderna. De behövs då ingen utomstående verkar förstå?

    Jag har själv skrivit ett inlägg i mars här på reclaim i samma ämne som ni kanske skall läsa om:

    http://reclaimlss.org/2017/03/nar-slutar-kampen/

    Budskapet var enkelt – Kampen kan sluta nu – om ansvariga politiker vill!

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: