Vem ska man tro på?

När jag läser den färska rapporten ”Det handlar om miljarder”, från Lunds universitet, kommer jag helt osökt att tänka på strofen från en 80-tals låt av Thomas Di Leva; ”Vem ska jag tro på, tro på, tro på när allt är så här…”

Den sista april gick Åsa Regnér ut i Aftonbladet och sa att ”intentionerna bakom LSS-lagstiftningen ska gälla” och att ”förtroendet för LSS ska stärkas”. Lite försiktigt optimistiskt tänkte jag att myntet kanske har trillat ned; att regeringen äntligen inser att det är på allvar och att oron för LSS är befogad. Att vår regering och våra myndigheter faktiskt monterar ned LSS.

Nästan samtidigt kommer det nya siffror från Försäkringskassan som visar på att andelen avslag på ansökningar om assistansersättning har ökat; 88% av alla de som sökte assistansersättning fick avslag under januari 2017. Om man tittar 10 år bakåt i tiden är den siffran knappt 35% och 20 år tillbaka i tiden bara drygt 23%. Samtidigt som Försäkringskassan gör kraftiga besparingar inom assistansersättningen går ansvarig minister ut i kvällspressen och säger att intentionerna i LSS ska gälla och att förtroendet för LSS ska stärkas. Jag blir förvirrad. Försäkringskassan skär ned och människor blir lidande och ministern vill stärka LSS. Varför tillåter hon då att Försäkringskassan skär ned som de gör?

Regnér vill alltså stärka förtroendet för LSS. Jag undrar i mitt stilla sinne vems förtroende det är som Regnér vill stärka och av vem det ska stärkas. Är det allmänhetens förtroende för LSS hon vill stärka? Är det regeringens förtroende för LSS hon vill stärka? Ska hon stärka förtroendet? Försäkringskassan? Kommunerna?

Ja frågorna bara hopar sig. Jag tror visserligen att förtroendet för LSS behöver stärkas, men en stor bidragande orsak till det är Regnérs och andra myndigheters agerande. Förtroendet för hur regeringen hanterar LSS behöver emellertid definitivt stärkas. Regeringen har ju inte precis bidragit till att stärka LSS på något plan. Tvärtom.

Jag tror faktiskt att bristen på förtroende för LSS ytterst ligger hos Regeringen själv. Det är där förtroendet behöver stärkas. Vid närmare eftertanke är det nog inte bara det som behöver stärkas. Kunskap och vetenskapliga metoder tycks det också råda brist på.

I rapporten ”Det handlar om miljarder” sågar nämligen forskarna från Lund fullständigt den s k ”expertmetoden” som det så ihärdigt hänvisas till när siffror om fusk och felaktigheter lyfts fram av Regeringen och myndigheter.

Slutsatserna enligt forskarna är att:
1. det saknas evidens för att ”expertmetoden” (eller rättare sagt Expert Elicitation Method) är en lämplig metod för att bedöma felaktiga utbetalningar inom personlig assistans och andra välfärdssystem.
2. resultat utifrån EEM inte ger någon meningsfull kunskap om felaktiga utbetalningar inom personlig assistans och att det därför inte är lämpligt att använda bedömningar utifrån EEM som underlag för policybeslut.

Forskarna skriver: ”Ur ett demokratiperspektiv menar vi att statliga myndigheter och regering dels har ett ansvar att bidra till en debatt som utgår från vetenskaplig evidens och dels bör grunda sina åtgärder i vedertagna metoder för hur säker kunskap kan nås”.

Innebörden av det forskarna säger ger mig svindel. Vår regering och våra myndigheter sysslar med gissningar och påstår att det är vetenskapligt underbyggd fakta! Snacka om att undergräva förtroendet för en lag. Och för sig själv måste jag faktiskt tillägga här.

Vem ska jag tro på när det blir så här? Om regeringen och dess underlydande myndigheter far med osanna uppgifter och kommer undan med det – för det har det gjort hitintills – vem ska man då tro på?

Jag vill tro att det kommer något konstruktivt ur den pågående LSS-utredningen.
Jag vill tro att Åsa Regnér menar det hon säger.
Men det är svårt. Det är svårt att se hur regeringen ska kunna stärka sin egen syn på LSS och med den alla myndigheters när de själva samtidigt undergräver förtroendet för LSS.

Det enda möjliga sättet för regeringen att stärka förtroendet är att ”krypa till korset” och erkänna att man har haft fel. Man skulle inte ha använt sig av ”expertmetoden” och man behöver be många enskilda om ursäkt. Då skulle min tro på regeringens vilja öka och även förtroendet för LSS stärkas. Det är min fasta övertygelse.

Jag tror på LSS och jag tror på att ärlighet alltid lönar sig. Jag tror att detta gäller såväl för medborgare som ministrar.

Social tagging: >

2 Responses to Vem ska man tro på?

  1. Thomas Juneborg skriver:

    Vi vet inte säkert så klart än men i stora drag är jag tämligen övertygad om på att huvudbudskapet i LSS utredningen blir:

    Ett antal åtgärder som på papperet delvis stärker de rent kommunala insatserna (d v s samtliga utom assistansen och råd och stöd). Assistansen ”offras” på vägen med mycket stora besparingar/ försämringar, helt i linje med finansdepartementets önskemål.

    Varför talas det så lite om övriga insatser i utredningsdirektiven? En starkt bidragande orsak är säkerligen att det är bara assistansen som staten i huvudsak ansvarar för, därmed blir ledsagning, gruppboende, daglig verksamhet etcetera mindre intressanta. Någon annan står ju, ”tack och lov” för notan…

    Vi måste gång på gång hänvisa till Lundrapporten och slutsatserna om ”Expertmetoden”, i långa loppet kan inte regeringen ignorera den.

  2. Urban Lundgren skriver:

    Tack för en stabil analys med ett bra helhetsperspektiv. Och tack för att du orkar avsluta den med ett positivt synsätt!

    Jag tror också på LSS.

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: