Oroande signaler om LSS-handläggning

Jag får oroande rapporter från medlemmar om att LSS-handläggaren blivit en motståndare vid ansökan av LSS-insatser! I stället för den funktionshindrades ”ombudsman” jag fortfarande drömmer om. En välutbildad person som är specialisten på att skräddarsy insatser efter varje persons individuella behov, det lagen faktiskt föreskriver.

Jag vill inte se en handläggare som säger ”om du inte är nöjd får du överklaga” eller ”vi beslutar efter gällande rättspraxis” utan att förklara vad. Eller en handläggare som inte vill göra en Individuell Plan, trots att det är lagvidrigt. Inte heller vill jag drabbas av en handläggare som bara hänvisar till kommunens riktlinjer, som ofta är tveksamt lagliga. Det finns också exempel där handläggare muntligt säger ”det är ingen idé att du söker” eller ”det kostar för mycket”. Precis som det vore föräldrars fel att våra barn behöver de insatser som LSS föreskriver.

Hur kan välutbildade LSS handläggare och socionomer låna sig till detta? Jo, för att de blir överkörda av ”Riktlinjer” som klubbas igenom av ansvariga politiker. Ofta fråntas LSS handläggare rätten till att ta beslut! Det skall istället tas av i LSS mindre kompetenta högre chefer. Och så undrar man varför det är så svårt att rekrytera socionomer och att de stannar så kort tid?

Jag har sett stora brister i LSS utredningar i våra undersökningar av domar i Förvaltningsrätterna och att detta leder till avslag på många rimliga ansökningar. Kom då ihåg att LSS handläggaren skall vara den person som stödjer brukaren i behovsansökningar! Ofta är LSS-handläggare de nyexaminerade socionomernas första jobb, där de med knapp introduktion sätts att avgöra livsvillkoren för personer med vitt skilda funktionshinder och diagnoser. Deras kunskap från skolan är ofta någon veckas kurser under sin annars långa socionomutbildning. De flesta av deras kollegor är också nya i jobbet. Det saknas därför någon erfaren att fråga om råd. Osäkerheten och kompetensbristen gör att det individuella perspektivet i LSS försummas. Det är lättare att kopiera andras beslut.

Det finns naturligtvis fler förmildrande omständigheter till att LSS-handläggaren känner sig både pressad och utelämnad. De begränsas av kommunernas ofta felaktiga skrivna och felaktigt använda ”Riktlinjer för LSS”. De begränsar inte sällan rätten till insatser som t.ex. ”Bor du i gruppbostad har du inte rätt till ledsagare och kontaktperson”, som naturligtvis är fel, då det alltid är behoven som skall utredas före beslut. Det stora problemet med tveksamma riktlinjer är nog att det begränsar förutsättningarna för riktig myndighetsutövning, att LSS-handläggaren med sin gedigna utbildning gör en allomfattande utredning om individens behov och föreslår ett väl övervägt beslut, utan att snegla på kostnader som enligt riktigt prejudicerande domar inte är relevant.

En väl utbildad och erfaren LSS-handläggare med hög integritet, som gör sitt jobb från ax (utredning) till limpa (uppföljning) skulle innebära att mycken onödig frustration för oss föräldrar skulle undvikas och kanske leda en bra bit på väg mot goda levnadsvillkor för våra barn. Det skulle dessutom leda till en rättvisare fördelning av kommunens resurser.

I en skrivelse från SSR ”Låt professionerna tolka och tillämpa LSS” skriver den socialpolitiska chefen:

I kontakterna med brukarorganisationerna fick jag tidigt klart för mig att många som har funktionsnedsättningar upplevde att deras rättigheter till stöd från samhället sakta men säkert urholkades. Och det var inte ovanligt att LSS-handläggarna på kommunen och de som handlägger assistansersättning på Försäkringskassan pekades ut som de stora bovarna.

Det var den motsatta bilden som jag fått, och får, i möten med handläggare. Välutbildade, engagerade, professionella som gör sitt bästa utifrån de förutsättningar som ges. Just det, utifrån de förutsättningar som ges.

För att få en klarare bild av hur det hela egentligen hänger ihop har vi gjort undersökningar om hur handläggarna själva ser på situationen. När det gäller till exempel LSS-handläggare på kommunen så bekräftade många av dem bilden av att LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, efterhand kommit att tillämpas alltmer restriktivt. Sju av tio menade att kommunen de arbetar i inte uppfyller lagens krav på kvalitet och rättssäkerhet.

Här fanns det alltså en hel del som det fanns anledning att fundera vidare på. Tillsammans med HSO gav vi en forskare, Lennart Erlandsson universitetslektor i juridik, vid Lunds universitet, i uppdrag att titta närmare på hur LSS egentligen tillämpas. Hans rapport ”LSS- målsättningen som försvann” är mycket intressant.

Den visar till exempel att de lokala riktlinjer som handläggare förväntas följa inte alltid är förenliga med lagen! En vanlig brist är att domar i Högsta Förvaltningsdomstolen styr tillämpningen generellt. Trots att domarna ju handlar om specifika fall och trots att bedömningar alltid ska göras individuellt.

Slutsatsen av Erlandssons rapport är att LSS-handläggare i kommunerna och handläggare av assistansersättning på Försäkringskassan måste få ett tydligt mandat att alltid göra utredningar och individuella bedömningar utifrån sin kompetens och sin profession. De ska inte tvingas följa lokala riktlinjer med mer eller mindre tveksam kvalitet.

Det finns också en bra rapport från IVO ”Vad gör min LSS-handläggare” från juni 2016. Om ni inte orkar läsa hela skall ni dock läsa ”Sammanfattning och slutsatser” på 3 sidor! Där finns bland annat en lista på brister i myndighetsutövningen som IVO observerat:

• utredningar om enskildas aktuella behov saknas i många ärenden och/eller uppgifter om den enskildes uppfattning om omfattningen av behoven
•  tidsbegränsade beslut fattas retroaktivt – ibland flera månader efter att tidigare beslut har upphört att gälla (trots att verkställigheten fortsätter)
• journaler är knapphändiga (ibland saknas de helt), vilket bland annat innebär att det inte går att följa händelseförloppen
• det saknas uppgifter om enskildas synpunkter, delaktighet och/eller uppgifter om deras uppfattningar om sina behov
• de särskilda bestämmelserna om barns rätt till delaktighet och barnets bästa beaktas inte alltid i handläggningen
• enskilda som har sökt en insats får ibland vänta oacceptabelt länge på beslut
• många insatser tidsbestäms, vilket kan vara negativt för den enskilde och dessutom gör att handläggarna har svårt att hinna med att följa upp insatserna innan nytt beslut ska tas
• vid delavslag på beslut har nämnden många gånger inte fattat beslut på den del som inte har beviljats, vilket i sin tur påverkar den enskildes möjligheter att överklaga ett beslut.

Tillsynen visar att enskildas behov många gånger varken utreds eller följs upp i den utsträckning som IVO anser vara rimlig för en rättssäker handläggning. Sammantaget kan rättsosäkra utredningar och bristande dokumentation innebära att beslut fattas på gamla eller direkt felaktiga uppgifter.

IVO beskriver att orsakerna till bristande myndighetsutövning är flera som:

• en stressig arbetssituation
• tidsbegränsade beslut
• personalbrist
• avsaknad av dokumentation
• att kommunen saknar kompetensutvecklingsplan
• det saknas god sakkunskap hos ledning och personal
• många handläggare arbetar både med SoL och LSS

IVO avslutar med en lista vad kommunerna bör göra år dessa brister! Läs detta här.

Det finns en lite äldre men fortfarande fullt giltig rapport från Socialstyrelsen ” Socialt arbete med personer med funktionshinder” som beskriver vad en LSS-handläggare bör ha för kunskap och hur hen genomför sitt viktiga arbete. En nyttig läsning inte bara för handläggare utan även för arbetsgivare, politiker och företrädare.

Låt oss gemensamt stärka LSS-handläggarens status. Så hen kan bli den funktionshindrades ombudsman jag drömmer om!