”Pengar gör ingen lycklig”

Pengar ger inte automatisk lycka – men ökad trygghet!

Jag tror att de flesta politiker är överens med mig, att bara för att du har större funktionshinder skall du inte behöva leva på socialbidrag större delen av ditt liv!

LSS infördes för drygt 20 år sedan och då var alla politiska partier eniga om, att en grupp med svåra funktionshinder behövde extra stöd för att få ett liv likt andras utan funktionshinder. Där står bland annat i 19 § att ”kommunen ska se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov”.

Trots det är verkligheten för personer med så stora funktionshinder att de tillhör LSS-gruppen något helt annat. Vi har i vår (FUB) rapport ”Fångad i fattigdom” beskrivit den ekonomiska problematiken.

De medlemmar som är hänvisade till ersättningar från socialförsäkringssystemet för sin försörjning har en dålig inkomstprognos. De har i stort sett samma låga ersättning hela livet igenom. Långt under vad som i avtal på arbetsmarknaden kallas ”lägsta lön” eller ”minimilön”.  Även långt under det kritiserade ”taket” i arbetslöshetsförsäkringen.

Att LSS-gruppen dessutom betalar högst relativ skatt gör knappast läget bättre. Ovanpå detta så är den årliga ”lönehöjningen” de senare åren nära noll då prisbasbeloppet som styr nivån stått stilla. Samtidigt har alla löntagare fått en höjning av sina betydligt högre löner med 2-3 procent per år.

Den största utgiften för gruppen vuxna i LSS är hyra för särskild bostad. Personer som bor i LSS-bostad har mycket små möjligheter att påverka sin ekonomiska situation genom att flytta till en bostad med lägre hyra. Eftersom merkostnadsprincipen inte tillämpas på hyror, och det statliga bostadstillägget inte har höjts i takt med hyrornas storlek kan den disponibla inkomsten efter att du betalt hyran bli mycket låg eller om du bor i relativt ny bostad i Storstad till och med ofta minus flera tusen kronor. Underskott som dina anhöriga får betala för att du inte skall bli beroende av socialbidrag (försörjningsstöd). Ett fåtal kommuner har återinfört KBH (kommunalt bostadsbidrag för handikappade) där kommunen ger det bidrag för den högre hyran som inte staten låtsas om. Om utvecklingen fortsätter måste alla kommuner återinföra KBH och då blir även bostadstillägget liksom assistansersättningen ett delat ansvar mellan kommun och stat. Förlorarna när dessa skall träta även om detta är den enskilda.

Det som skiljer ut LSS-gruppen från övriga befolkningen är att de både har begränsade möjligheter att höja sina inkomster och att sänka sina utgifter. Trots att FUB lyft fram detta problem till departement och politiker, har ingenting hänt. Trots att ett flertal utredningar under flera år visat på den ekonomiska utsattheten, har ingenting gjorts av ansvariga för att förbättra de ekonomiska livsvillkoren. Snarare jagar ansvariga i kommunerna fler möjligheter att ta betalt för boende, för resor till Daglig verksamhet och för matomkostnader, trots självkostnadsprinciper.

 Det finns gamla ordspråk om att ”pengar gör ingen lycklig”. Kanske är det så för de som har gott om pengar i aktier, fastigheter, bilar, båtar, konst och annat, där hela deras tid går åt att öka sin fiktiva förmögenhet i stället för att njuta av sina pengar. Men för den som är fattig betyder pengar mycket för välbefinnandet och tryggheten.

I en ganska färsk genomförd global undersökning har man visat att svenskar är mindre lyckliga än våra nordiska grannar. Sverige har fallit i topplistan under senare år. Några ekonomer påstår att det sammanfaller med att förmögenhetsskillnader ökat mest i Sverige och att tillgångarna nu är extremt ojämnt fördelade.

I rapporten från den globala undersökningen angavs ett antal faktorer som påverkar vårt lyckoindex. Såsom ålder, utbildning, socialgemenskap, arbete, hälsa och inkomst.

Är du utan arbete blir du utanför social gemenskap och har oftast dålig inkomst. Då är det svårt att vara lycklig!

LSS har som övergripande kvalitetsmål att ge berörd person goda levnadsvillkor. Det är ganska nära synonymt med att vara lycklig men kanske mer att du känner dig trygg. Är du inte trygg är det svårt att känna lycka.

Problemet är att de som omfattas av LSS har ofta sämre hälsa än andra, får oftast sämre utbildning än andra, har ofta inget arbete, har sämre inkomst och högra skatt än andra. LSS personer lever som grupp hela sitt vuxna liv i fattigdom – där oftast myndigheter bestämmer deras välfärd och välbefinnande.

I det perspektivet är det svårt för en person som omfattas av LSS att vara lycklig!

Social tagging: > >

En kommentar till ”Pengar gör ingen lycklig”

  1. Linda Åkesson skriver:

    Så bra skrivet! Själv är jag inte inom LSS men väl i jobb- och utvecklingsgarantin, vilket innebär att min inkomst kommer från aktivitetsstöd trots att jag arbetar (jag är i fas 3). Jag har under hela mitt vuxna liv farit ut och in ur olika system och mina år med lönearbete kan knappast räknas ens på handens fem fingrar trots att jag snart är 40 år! Jag har därmed alltid haft en kass ekonomi. Även om jag mår bättre när jag har sysselsättning än när jag inte har det så gör den eviga känslan av att inte vara ekonomiskt självständig och tjäna mina egna pengar att jag inte kan känna mig fri. Inte ens när jag haft anställningar och det står lön på kontoutdraget har jag känt mig fri eftersom lönen inte kommer från arbetsgivaren utan från arbetsförmedlingen. Även då har jag alltså levt på bidrag, med enda skillnaden att pengarna tar en omväg till arbetsgivarens konto innan de hamnar på mitt. Jag försöker få igång debatten om att personer som genom LSS har arbete ute på företag ska ha lön från företaget istället för daglig verksamhet. Men den debatten verkar ingen vilja ta. Jag är också för basinkomst. Kan låta motsägelsefullt då detta också är ett bidrag från samhället, men detta är endast en grundplåt som ska gå till medborgarens grundläggande levnadskostnader och allt däröver ska man arbeta ihop. Då skulle den ekonomiska stressen och pressen minska, och all byråkrati och alla extra resurser som krävs för varje bidragsform försvinna. Och alla människor skulle kunna leva mycket mera på samma villkor. Dessutom är jag starkt emot att andra ska bestämma så mycket över en person bara för den har vissa funktionsnedsättningar. Det säger sig själv att man inte kan känna sig fri av att andra bestämmer över hur man ska leva sina liv, goda män och förvaltare som kan missbruka sin ställning grovt år efter år, och att inte behandlas som en vuxen människa fast man faktiskt är det. Och den som inte känner sig fri kan mycket riktigt inte känna sig lycklig!

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: