Med vilken hatt tolkar vi LSS?

De flesta managementkurser jag gått i mitt yrkesliv har jag nog glömt ganska fort. Några få undantag finns dock, de har fastnat i minnet. Gemensamt för dessa är att de är användbara även utanför det direkta yrkeslivet. En av dessa är Edward de Bonos ”Sex tänkande hattar”, Ett enkelt och praktiskt sätt att tänka utanför sina normala tankebanor. Att ”ta på” en av de sex hattarna och tvingas in i den hattens tänk för att sedan ”ta på” en annan och så vidare, ger ett mycket allsidigare beslutsunderlag.

* Vit hatt är den neutrala och objektiva som representerar ofärgad information och fakta.

* Röd hatt är känslohatten som representerar intuition och känslor.

* Gul hatt är optimistens som representerar positiva möjligheter.

* Svart hatt är pessimistens som representerar risker, hot och söker hinder.

* Grön hatt är visionärens som representerar det kreativa, och används för nya lösningsförslag.

* Blå hatt är ordförandes hatt som sammanfattar och styr processen och avslutar med beslut.

Jag funderar ofta när jag ser märkliga beslut, hur de har kommer till. Ibland ser jag kanske det bokstavstrogna, den vita hatten, som dock missat det som inte står i texten, dvs. sökfunktionen som vi använder i vårt moderna informationsletande. Ibland kan jag misstänka att egna attityder, en röd hatt, som har smugits sig in. Trots att den svarta och gula hatten är de vanligaste i vår population är dessa ovanliga i beslut om LSS. Möjligtvis svart hatt i beslut som talar om ”för dyrt” eller ”överutnyttjande” och den gula i många fritidsaktiviteter som i ”Funkismello” och ”Fryshusdanser”. Men jag tror att även de egentligen speglar ansvarigas attityder. Det är tyvärr alltför få som använder hatt-leken regelbundet vid beslut.

Eftersom vi i FUB Stockholm i Stockholms län specialiserat oss på att undersöka domar i Förvaltningsrätten, så funderar jag ofta på vad som styr besluten i dessa domstolar samt vad som får kommunernas ansvariga att skicka så många beslut till domstol. De ursäkter vi hör är ju som tagna ur en lista som vi skämtade om på en av mina arbetsplatser ”100 ursäkter att komma för sent”. Man har inte provat med så många hattar där! En vanlig ursäkt är att LSS-lagen är otydlig, vilket jag påstår att den inte är om du skaffar dig den information du skall från förarbeten.

När jag skriver om LSS-skolan på Heja Olika får jag anledning att läsa LSS-propositionen ordentlig många gånger. Det är något jag skulle vilja att alla som har något ansvar för lagen skulle göra frivilligt – inte minst våra jurister i förvaltningsdomstolarna!

Propositionen är en fantastisk skrivelse i den tidsanda som fanns för snart 25 år sedan. Präglad av solidaritet och mänskliga rättigheter. Lagens tillkomst och dess mål och intentioner är väl beskrivna.

Jag tänker bjuda på några klipp ur inledningen till propositionen, benämnd ”Allmänna utgångspunkter och övervägande”, sid 42 till sid 45 i bilaga 1.

”Människor med handikapp har i alltför liten grad fått del i Sveriges välståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbetsmarknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller svårt funktionshindrades möjligheter att bestämma över sin egen situation och påverka utformningen av service och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstörningar.Familjernas situation är ofta hårt ansträngd. Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt.”

Det har gått drygt 20 år men jag undrar om texten inte gäller fortfarande? Vi läser just nu i tidningar hur familjer ”går på knäna” i brist på stöd eller plötsligt indraget stöd.

”Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de flesta svenskar skulle vara ”svaga”. Det riskerar dränka kraven på angelägna förbättringar för dem som har det allra svårast. Det är sällan som de starkaste organisationerna företräder de mest utsatta människorna. Enligt min mening är det angeläget att vi även i svåra tider kan finna utrymme för förbättringar för de mest utsatta till vilka människor med grava funktionshinder hör.”

Detta gäller fortfarande! Ekonomin för den enskilde funktionshindrade är oftast bedrövlig, men det absurda är att det är kommunerna som använder dålig ekonomi för att avslå och försämra LSS insatserna. Trots att Regeringsrätten (nu HFD) tidigt fastslog, i flera domar, att resursbrist inte är skäl till avslag av en insats och att kommunens egna ekonomiska förhållanden inte heller är ett godtagbart skäl till avslag!

”Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.”

Är det inte fortfarande godtycke? Får inte familjer fortfarande kämpa för de rättigheter som lagen föreskriver? Och visst känner sig familjerna utelämnade åt beslut av myndigheter även idag. Det gäller särskilt när kommunerna satt i system att ”pröva lagen i förvaltningsrätten”. Förvaltningsrätten som inte tar officialprincipen på allvar. Som jag skrev i tidigare inlägg blir det en omöjlig kamp för den enskilde. En rättighetslag där domstolarna inte ger någon trygghet blir tandlös! Att som utarbetat förälder få höra att det finns prejudikat tar udden av kamporken. När det dessutom är en grov osanning blir det verkligen den värsta sortens godtycke!

”De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med ett funktionshindrat barn skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärvsarbete, skall ha samma möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet. Strävan skall vara att människor med funktionshinder – precis som andra medborgare – skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur och fritidsaktiviteter.”

Vem tror att det gäller idag? Det är provocerande att läsa att vi fortfarande är så långt ifrån denna vision om vad LSS lagen skulle innebära och som skrevs för så länge sedan.

”Den lagstiftning som nu föreslås är inte detaljstyrande, utan syftar till att definiera rättigheter för människor med funktionshinder. Den avser att ge den enskilde och i en del fall kommunerna möjligheter att utforma servicen på bästa möjliga sätt.”

Detta används idag som att lagen är otydlig och kan tolkas olika! Detta är åter en medveten misstolkning. Att alla människor är olika, även när det gäller funktionshinder, är knappast någon otydlighet. Och att då lagen stipulerar att det alltid är den enskildes behov som skall styra tolkningen är en följd av detta. Naturligtvis ställer det mer krav på de som skall ta beslut, men det är deras jobb!

”Det är uppenbart att välfärdsstaten ibland har tagit alltför liten hänsyn till individens önskemål. Också människor med funktionshinder och deras familjer måste få större kontroll över sina egna liv.”

Det är bland annat av detta skäl lagen inte är detaljstyrd utan individualiserad! Men här ligger kanske de största misstagen i tolkningen kommuner och förvaltningsrätten gör. De vill som vanligt ha en detaljstyrning att följa för att känna sig bekväma. Valfrihet som vi normalstörda alltmer får i olika system, gäller inte för LSS. Om du lyckas få en insats bestämmer fortfarande kommunens tjänstemän verkställigheten, till exempel vart du ska bo eller vilken dag familjen skall få avlösning.

”Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.”

Detta glöms alltför ofta bort av myndigheter och förvaltningsrätten! Det blev i lagtexten ett liv som andra med hjälp av stödinsatser som kvalitetsmässigt skall ge goda levnadsvillkor. Väldigt få har ett liv som medelsvenssons.

”Jag delar handikapprörelsens uppfattning att funktionsnedsättningar skall betraktas som en av flera naturliga och oundvikliga variationer hos en befolkning. Mångfalden – och människors funktionsnedsättningar – finns alltid att räkna med. Denna vetskap skall vara en utgångspunkt för välfärdspolitiken. Alla människor måste få chans att leva ett gott liv. Handikappolitiken måste präglas av flexibilitet och inriktas på att skapa möjligheter.”

Kan det uttryckas bättre? Men jag undrar ofta vilka ansvariga politiker, tjänstemän och jurister som läst detta och gjort detta till sin vägledning?

Social tagging: >

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: