Stoppa avvecklingen av personlig assistans!

Redan efter att ha läst några rader i LSS-direktiven står det klart att det huvudsakliga syftet med att utreda LSS är att spara pengar. Och pengarna ska sparas in på personlig assistans för att som det står ”…skapa en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling av personlig assistans…” och ge ”Förstärkt kvalitet, träffsäkerhet, helhetssyn och mångfald i de stödinsatser som LSS omfattar ska finansieras med besparingar inom assistansersättningen”. Utöver detta ska ytterligare besparingar göras på grund av de kraftiga kostnadsökningarna inom assistansersättning av rent statsfinansiella skäl. Det finns alltså två skäl till besparingar enligt direktiven; dels att stärka upp de övriga insatserna i LSS, dels att dra ned på de höga kostnaderna inom assistansersättningen.

Det tar ett tag innan orden börjar sjunka in, för jag har svårt att ta in vidden av det hela. Man vill styra bort från assistansersättning; d v s man vill avveckla en stor del av insatsen personlig assistans. Jag kan inte tolka direktiven på något annat sätt.

Om nu assistansersättningen minskas kraftigt innebär det att behoven behöver tillgodoses på något annat sätt. Viss del av besparingarna ska skjutas till övriga LSS-insatser. Vad är det då man har tänkt sig? Ska fler bo i gruppbostäder? Institutioner? Eller har man tänkt sig hemtjänstliknande stöd i eget boende genom en ny insats? Ska anhöriga ta över? Oavsett lösning så nedmonteras en stor del av denna fantastiska reform. Vi tar ett kliv bakåt. Jämlikheten att även personer med omfattande funktionshinder ska få leva ett liv som vi andra får en rejäl smäll liksom jämställdheten om kvinnor måste stanna kvar hemma för att ta hand om sina barn, som samhället nu vänder ryggen till.

Det är bra att FN-konventionens artikel 19, om lika rätt att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra, lyfts fram i direktiven, men jag blir ändå oroad. För hur ska stora kostnadsbesparingar inom den LSS-insats som har gett den allra största friheten för människor med funktionsnedsättningar kunna öka möjligheten att leva som andra i samhället? Det har jag svårt att förstå. Jag tror faktiskt inte att det går att förstå, för ekvationen går inte ihop. Mindre pengar ger mindre stöd och mindre stöd ger mindre möjlighet att leva som andra. Om regeringen väljer att följa linjen i direktiven är det uppenbart att man kommer att bryta mot artikel 19. För bara två år sedan fick Sverige allvarlig kritik från FN:s övervakningskommitté vad gäller just personlig assistans. Då såg vi att insatsen personlig assistans urholkades i smyg. Nu ser vi hur den avvecklas för öppen ridå, i regeringens namn dessutom.

Kostnaderna för assistansersättning har ökat kraftigt sedan 1993. Detta är ett faktum. Det är inget märkligt med att regeringen vill se över assistansersättningen när drygt 20 år har gått sedan lagen om tillkom. På 10 år har kostnaderna fördubblats. Antalet personer har i stort sett också fördubblats. Antalet timmar per person har också ökat kraftigt. Det jag däremot saknar i direktiven är en seriös vilja att ta reda på orsakerna till ökningen.

Jag vill påstå att det inte är ansvarsfullt av regeringen att utan kvalificerad analys, av varför kostnaderna ökat, tillsätta en utredning som får i uppdrag att kapa kostnader. Avsnittet i direktiven om konsekvensbeskrivningar säger mig absolut ingenting. Det är ”god dag yxskaft”! För det kan väl inte vara så att regeringen på fullaste allvar tror att de ökade kostnaderna går att hänföra till s k fusk? Om det vore så skulle ju hela rättstillämpningen inom Försäkringskassan vara helt rättsosäker, helt korrupt. Skulle handläggarna vara helt i händerna på privata aktörer och bedragare? Självklart ser inte verkligheten ut så. Men det är lätt att måla upp en falsk bild, som sedan blir sanning. Det är naturligtvis inte seriöst!

Nej, besparingar måste göras eftertänksamt och med insikt om vad det är man vill uppnå. För att visa på det befängda i regeringsdirektiven leker jag med tanken att de höga kostnaderna uppstod på ett annat område i samhället: kollektivtrafiken.

Om vi har stora ökande kostnader för låt säga kollektivtrafiken i Stockholm, så skulle politikerna vilja analysera kostnaderna. Till att börja med skulle inte komma på tanken att dra in delar av kollektivtrafiken. Möjligen på platser där kollektivtrafiken inte utnyttjas, men för övrigt är det ju inte ens ett alternativ. Snarare skulle man väl titta på varför kostnaderna ökar och hur man kan göra för att minska dem. Man skulle även se vilka vinster som uppstår p g a att kollektivtrafiken finns i Stockholm. Kostnaderna måste ju vägas mot vinsterna. Man måste se helheten. En nedläggning skulle ge upphov till ett folkuppror! Tänk bara om alla blev uppmanade att ta sig till och från jobbet bäst man ville själv. Hur skulle man kunna arbeta? Vad skulle hända med Stockholm om det inte fanns några allmänna kommunikationer?

Det är viktigt att analys och eventuella besparingar görs eftertänksamt och med insikt om vad det är man korrigerar. Därför är det så oerhört viktigt att analysera vad som orsakat de stora ökningarna innan man börjar dra ned på kostnaderna.

Bengt Westerberg gör en väldigt klok analys av varför kostnaderna ökat i DN Debatt 31 maj 2016:

1. Fler barn behöver assistans än vad vi räknade med.
2. Genom riksdagsbeslut får de som har assistans behålla den efter 65-årsdagen.
3. Personlig assistans har kommit att användas för ändamål som vi inte förutsåg.

Bengts analys stannar emellertid inte vid att se enbart till kostnaderna. Han radar upp flera uppenbara vinster med reformen:

1. Assistansreformen har gett jobb till ca 80 000 assistenter
2. Över 90% av kostnaderna är löner, vilket gör att mycket kommer tillbaka som skatter.
3. Personer med de största funktionsnedsättningarna och deras anhöriga har fått det oerhört mycket bättre, så assistansen ger valuta för skattepengarna.

Jag ser att det skrivs förvånansvärt lite i direktiven om de övriga insatserna i LSS. Visst, det skrivs lite om hur tillämpningen ser olika ut i landet och hur det kan uppstå en inlåsningseffekt i daglig verksamhet, problem med insatsen ledsagarservice o s v, men när direktiven från början till slut andas ”nedmontering” kan jag inte annat än misströsta. För hur kan det bli bättre om det blir sämre?

Om det funnits en tid att vara tyst så är den tiden ute. Nu är det tid att protestera!