Våra domstolar behöver få insikt i LSS-familjers vardag

Nyligen föll en dom i en kammarrätt i Sverige som jag anser tydligt visar på den bristande insikten och förståelsen som finns hos våra domstolar vad gäller LSS-familjers vardag.
Målet rörde ett barn, ett barn i 3-årsåldern med påvisat autistiskt syndrom och tydlig psykomotorisk utvecklingsförsening redan vid 2 års ålder. För oss som förstår vidden av detta i form av bundenhet och merarbete för föräldrarna är det inte alls märkligt att dessa föräldrar ansökte om att få avlastning genom LSS. Särskilt som familjen inte heller hade släktingar i närheten. Även om så hade varit fallet är det ju för den skull inte givet att de hade kunnat vara behjälpliga. Det vet vi ju inget om.
Hur som helst. Familjen sökte avlösning. Barnet tillhör utan tvekan personkretsen i LSS. Att behovet av avlastning fanns framstår klart och tydligt av målet och behovet tillgodoses inte faktiskt på annat sätt, vilket är det tredje rekvisitet vid en prövning av rätten till en LSS-insats. Det är ett solklart fall. Enligt min mening hade målet aldrig behövt överklagas och manglas i två rättsinstanser. Även när man har väger in det ”normala föräldraansvaret” i bedömningen borde familjen ha fått rätt till avlösarservice enligt LSS. Kammarrätten konstaterar själv att barnet i fråga har, som de uttrycker det , ”…behov av stöd i något större omfattning än vad ett genomsnittligt utvecklat barn i samma ålder har”.
Om man läser förarbeten till LSS rörande just insatsen avlösarservice så står det bl. a. följande: ”Föräldrar till funktionshindrade barn behöver ofta hjälp med avlösning för att kunna koppla av eller för att genomföra aktiviteter som barnet inte deltar i” (prop. 1992/93:159 s. 76). Bara genom att läsa den enda meningen ser man att lagstiftaren hade en förståelse för behovet av avlastning hos föräldrarna. Läser man längre i förarbetena ser man det ännu tydligare. Det ligger i sakens natur att man som förälder behöver avlastning emellanåt. Det visste lagstiftarna. Detta behov ger också föräldrarna i det aktuella målet uttryck för anser jag. På ett tydligt sätt. Det är klockrent.
Genom att läsa igenom domarna i de båda instanserna ser man att föräldrarna sorgligt nog separerade mellan målen. Att insatsen behövdes för att orka var någonting som familjen lyfte tydligt i målet. Givetvis vet vi inte vad som orsakade separationen med det är ganska sannolikt att påfrestningarna blev för svåra. Dessa föräldrar är i så fall inte ensamma om att gå skilda vägar när vardagen blir för tung att hantera med ett barn som har extra behov. Jag kan inte låta bli att tänka på om det hade hjälpt den lilla familjen om de hade fått avlösning genom LSS. Kanske? Kanske inte? Oavsett vilket så förhåller det sig ändå på det viset att en familj med uppenbara behov av avlastning nekades detta. Och det är illa nog.
När kammarrätten ska bedöma familjens behov i det aktuella målet går någonting fel. Det är när föräldraansvaret ska bedömas som det går snett enligt min mening. För att kunna göra en bedömning av detta ansvar måste man ha en förståelse för hur förutsättningarna för familjer med barn likt det i målet ser ut. Hur deras föräldraansvar faktiskt ser ut. Annars kan man inte göra en jämförelse med andra jämnåriga barn.
Jag vill mena att orsaken till kammarrättens bedömning är den bristande insikten och förståelsen för de utmaningar och påfrestningar som LSS-familjer har i vardagen. Det är beklagligt och visar på att våra domstolar behöver få träffa människor av kött och blod, få kunskap om hur livet kan te sig och vad olika funktionsnedsättningar kan innebära i praktiken. Det räcket inte att det tydligt framgår av förarbetena hur lagstiftaren tänkt. Insikten och kunskapen måste integreras hos de människor som ska pröva målen i domstol.

Social tagging: > >

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: