Rätten till meningsfull sysselsättning i LSS

När det nämns att antalet personer med LSS ökar, så handlar det om två av insatserna, nämligen särskilt boende och daglig verksamhet. Antalet i de övriga insatserna står i princip still eller minskar.

Antalet personer i särskilt boende har ökat med runt 600 personer per år under den senaste femårsperioden. Jag tror att det finns två orsaker. En är att det under den senaste 10 årsperioden varit en konstant brist på bostäder och då inte bara i Stockholm utan i drygt hälften av alla Sveriges kommuner (läs här). En annan orsak är att det är svårt att säga nej till en egen bostad, då vi ju alla betraktar detta som en samhällelig rättighet och en förutsättning för ett eget liv. Och LSS mål är ”ett liv som andra”. Det är inte rätt att då tvingas bo kvar hemma hos föräldrar som vuxen.

Den andra insatsen som fortfarande ökar är daglig verksamhet (DV). Den ökar med cirka 700 personer per år under den senaste femårsperioden. DV är den största insatsen i LSS mätt i antalet personer. Dock inte den insats som kostar mest pengar. Personlig assistans kostar 4 gånger så mycket per år och särskilt boende cirka 3,3 gånger så mycket per år jämfört med kostnaden för DV.

Är det då bra att antalet personer ökar i DV om vi helt bortser från kostnadsaspekten? Drygt 70 procent med LSS i ”arbetsför ålder” har DV. Vad de andra 30 procenten gör vet vi inte. Tittar man på statistik från arbetsmarkanden verkar högt räknat 5 procent vara i ordinärt arbete. Några, kanske lika många, har personlig assistans via försäkringskassan. Men vad gör de övriga? Är i utbildning? Gör ingenting? Kvar i boendet? För att de inte vill eller för att DV inte klarar av dem? Det finns en forskningsrapport från Högskolan i Halmstad om unga vuxna från gymnasiesärskolan 2001–2011 som visade att en fjärdedel varken hade daglig sysselsättning, arbete eller studerade efter att de lämnat särskolan. Det skulle möjligtvis förklara siffrorna ovan, men alla som går ut särskolan har eller får inte LSS beslut. Någon ansvarig myndighet måste undersöka detta snarast! Det är minst lika viktigt som att prata arbetslinjen.

En trolig och inte så munter orsak till ökningen av antalet personer i DV är att arbetsmarkanden för funktionshindrade, trots fina ord från våra politiker, blivit ännu mer avlägsen. Statistiken säger till exempel att bara 1 procent av kvinnorna och 1,6 procent av männen med intellektuell funktionsnedsättning har arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Med daglig verksamhet avses meningsfull sysselsättning som syftar till att ge den enskilde stimulans, personlig utveckling, gemenskap och delaktighet i samhället. Daglig verksamhet har tre huvudinriktningar:

1. Aktivitet och upplevelse; att erbjuda aktivitet med omsorg i gemenskap utifrån den enskilde individens behov och förmåga.
2. Arbetslinjen; att erbjuda arbetsliknande sysselsättning med eller utan krav på produktion
3. Företagsplatser; att erbjuda en meningsfull sysselsättning/arbete inom den offentliga och privata arbetsmarknaden, individuellt eller i grupp.

Nr 1 är ett skall krav i LSS propositionen. Nr 2 är ett bör krav i propositionen. Nr 3 är ett bra tillägg, men att övergå från daglig verksamhet till arbete är ovanligt. I 6 av 10 kommuner händer det aldrig! Ser man totalt över alla kommuner är det bara någon procent som lämnar DV för ett ”riktigt” jobb.

I tidningen Föräldrakraft har några av oss företrädare diskuterat målet med DV och om insatsen leder rätt. Några med egen funktionsnedsättning tycker till och med att insatsen skall tas bort med det goda syftet att alla, enligt ”FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” artikel 27, har rätt till arbete på lika villkor. Förståligt även utifrån det faktum som jag ovan konstaterat, att när jag väl fått DV är jag fast i ett utanförskap från arbetslivet.

De som kan arbeta skall naturligtvis hjälpas till ett normalt arbete av våra ansvariga myndigheter med hjälp av goda privata krafter, även om du fått ett LSS beslut om DV. Inte minst borde kommuner och andra offentliga arbetsgivare anställa många, många fler med funktionsnedsättningar.

Men för den största delen av de som har insatsen DV pga. svåra funktionshinder är fortfarande målet i första hand, enligt skall kravet i LSS-propositionen, en meningsfull daglig syselsättning. Det som står i punkt 1 ovan.

Men debatten i samhället fokuserar på att arbete är enda vägen till ”innanförskap” ! Har någon av debattörerna stannat upp och funderat på vad det ger för signal till den stora grupp som på grund av sina svåra funktionshinder har LSS insatsen DV? Och hur det rimmar med ett liv som alla andra.

Vi alla måste stanna till och fundera på hur vi kan uppnå ”allas lika värde” även för de som inte kan arbeta, de som utgör merparten av personerna med DV!