LSS som rättighetslag ger inte automatiskt rättssäkerhet

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, blev 1994 en rättighetslag. Det innebär att de insatser som lagen föreskriver skall garanteras individen om behov föreligger. Det innebär också en rättighet för individen som ingår i personkretsen att i Förvaltningsdomstol överklaga ett negativt beslut.

Handikapputredningen föreslog i sin utredning inför LSS-propositionen att utökad rättshjälp skulle ingå i lagen. Tyvärr blev det inte så. Orsaken framgår inte i skrifterna, men kanske var det så att det inte ansågs nödvändigt då ansvaret för LSS hamnade hos lokalpolitiker i kommunerna. Kommuner förutsätts handla enligt lagar och bestämmelser samt vilja sina medborgares bästa. Det var 1994! Det var kanske naivt och påverkat av den solidariska tidsandan, att ha den tilltron till kommunerna.

För närvarande gäller att insatserna skall begränsas till ett minimum för att spara pengar, även i sammanhanget billiga insatser som kontaktperson och ledsagares omkostnader.

Eftersom det visat sig att LSS till stor del formas och utvecklas (förändras) i Förvaltningsdomstolarna genom överklagande och avslag av stöd, så har kommunerna satt i system att ”pröva rättigheterna” i domstol. Det har tyvärr visat sig framgångsrikt för kommunerna, då några domar i HFD och KR frekvent nu används som skäl till avslag. Detta trots att LSS är en individuell lag där individens individuella behov skall vara styrande. Inte att individen tillhör en diagnosgrupp eller en personkrets i LSS. Här är ett och kanske det största problemet med rättsäkerheten i LSS. De ansvariga saknar tillräckligt kunskap om olika funktionshinder och om LSS!

Här kommer ett antal exempel på rättsäkerhetsproblem i Förvaltningsrätterna som vi i vårt Länsförbund FUB kommenterat i egna rapporter samt i inlägg här på sajten:

I en dom från år 2005 om möjligheten att ta ut hyra även för gemensamhetsutrymmen i en gruppbostad står det:

I förarbetena uttalas vidare bl.a. att avgiften för en bostad med särskild service bör avse den enskildes privata bostad, inte gemensamma utrymmen och personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden. Propositionsuttalandet får förstås så att personalutrymmen ingår som en del av servicen och omvårdnaden. Detta gäller dock inte gemensamhetsutrymmen.

Men i LSS propositionen står exakt: Däremot bör en avgift kunna tas ut av huvudmannen för bostad. Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den enskilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.

Observera punkten i propositionen som är två meningar men som i domen blivit en mening avgränsat av komma! Det är möjligen orsaken till en inkorrekt tolkning. Första meningen i propositionen kan inte misstolkas stående för sig. De senare får i propositionens text en helt annan syftning, blir gemensamma utrymmen och personalutrymmen.

Denna klart felaktiga dom i HFD har haft svåra konsekvenser för många LSS-boendes ekonomi! Trots att många påpekat detta har ingen lagkorrigering med förtydligande skett!

Nyligen avgjordes en annan dom i HFD, där domstolen undanröjde IVO´s vite för uttag av omkostnader i mattillredning i gruppbostad. För att det enligt domstolen bedömning innebar en blygsam kostnad för den enskilde. HFD avstod dessutom att ta ställning till själva saken (merkostnadens orsak). Om denna dom som vissa andra domar används som prejudikat, innebär det att alla LSS personer som bor i gruppbostad kan drabbas av merkostnader för sin mat, trots att merkostnadsprincipen säger att funktionshindrade inte skall ha extra kostnader pga. sin funktionsnedsättning.

Tyvärr är det vanligt att IVO´s vite sänks i Förvaltningsrätterna. Det har som effekt att det lönar sig för kommunerna att fördröja verkställigheten av beslut.

Vi har visat i våra undersökningar av domar i Förvaltningsrätten att i 8 (eller 9) mål av 10 förlorar den enskilde. Orsaken är ofta att domstolen följer kommunens utredning och SKL´s rekommendation. Den enskilde utan juridiskt ombud är chanslös mot övermakten. I dessa fall skall domstolen själv enligt officialprincipen göra de utredningar som behövs för en väl avvägd dom. Men det görs inte vilket bl.a. ISF (Institutet för socialförsäkringar) kritiserat i en rapport 2014. Här saknas den rättshjälp som Handikapputredningen föreslog.

En annan generell brist i rättsäkerheten är att Förvaltningsrätten inte prövar verkställigheten av beslut, bara att beslutet blir rätt. Det har bl.a. inneburit att personer tvångsflyttas från väl fungerande boenden bara för att kommunen vill spara pengar. Det innebär helt klart ett avsteg från principen om kontinuitet i LSS. Det gör personer rättsosäkra i sin vardag vilket naturligtvis strider mot LSS krav på goda levnadsvillkor.

Kvalitén i insatserna prövas inte heller av domstolen av samma skäl som ovan. En märklig blunder i en annan väl skriven lag (inkluderande förklaringar i propositionen). Goda levnadsvillkor har då kunnat devalveras ute i kommunerna.

Mina förslag för att stärka rättsäkerheten är:

• Förvaltningsrätterna måste bli duktigare på LSS för att kunna göra egna bedömningar
• Även verkställigheten och kvalitén måste prövas i domstolarna.
• Kommunerna måste sluta med att använda tveksamma ”prejudikat” som motiv till avslag eller hyresdebitering.
• Kommunerna måste ha så kvalificerade LSS-handläggare att ”pröva i domstol” minimeras
• Inför rättshjälp i LSS